Efterlevande

❤❤❤

Att jag själv har gått igenom en djup sorg efter en oerhörd förlust blir till hjälp för dem jag möter. Det går att leva vidare. Det förmedlar ett hopp. I samtalen delar jag ibland med mig av mina erfarenheter på ett lyhört sätt, när jag tror att personen kan ha hjälp av det. Samtalen bygger på ömsesidiga förtroenden som stannar mellan oss som samtalar. Men det vi pratat om sprider sig som ringar på vattnet, i form av nya insikter och som kan leda till kreativa, lösningsinriktade tankar, som ger ny kraft till de sörjande.

En anhörig sa så här till mig efter våra samtal:

- ”Du väcker något hos mig som jag inte tror jag skulle hittat själv. Hur man kan se på den som försvunnit. Att den känslan hen dog med inte ska vara med mig längre. Att det är viktigt att släppa in ljus. Varje mynt har två sidor och annat som du sagt till mig. När man träffar andra människor får man energi, tankarna man sitter med själv är förödande. Men att få tala med en som förstår och har egen erfarenhet ger energi.”

Samtalen ger människor kraft att orka bära smärtan

sorgen, tomheten, en viktig relation har fått ett definitivt slut, som kommit som en chock. När någon tagit sitt liv kan det ses som en psykologisk olyckshändelse, som om goda krafter runt en person inte samverkat, inte förenats och inte räckte fram.

Inledningsvis är sorgen ofta kantad av skuld

över vad de som befann sig i personens omgivning gjorde, eller inte har gjort för att förhindra en utveckling som inte kunde förutses. Vårdens obarmhärtiga sekretessregler kan också ha gjort att anhöriga inte getts nog med information. De kan ha gjort allt vad som stod i deras makt och kämpat med oro. Skuldkänslor uppkommer ofta för att man inte visste, inte räckte till och inte kunde rädda personen. Därför är bäst att alla i familjen kan träffas med stöd av en utomstående med egen erfarenhet av att ha förlorat en närstående. Det klargör och kan lyfta av skuldkänslor och närstående kan istället trösta och stödja varandra! 

Sekretessen stänger felaktigt dörrar av insyn

in i en närståendes livssituation, trots att det vanligaste är att de anhöriga redan bär stort ansvar för sin familjemedlem. Varför ger inte psykiatrin samtalsstöd till hela familjen? Om personen med självmordstankar får samtalsstöd tillsammans med närstående familjemedlemmar, ges de hjälp på djupet för att lösa upp känslomässiga och psykologiska knutar. Hjälp dem att kunna bygga sunda relationer, som bygger på respekt för varje unik själs särart och livsval. Lagarna om sekretess har sats upp mellan sårbara människor. De är förödande och riskerar att leda till självmord.

Om psykiatrin känner till att patienten har självmords- tankar, planer så behöver de närstående informeras om det, för att kunna förebygga självmordet, även om psykiatrin har bedömt att personen har en låg självmordsrisk. Det är helt oförsvarligt att hålla inne med detta, vilket lett till självmord. Det måste finnas rutiner för samtycke, för information till närstående innan permission och utskrivning.

Att ta sitt liv är inte något man väljer 

Det är en handling i djup depression eller akut psykos, som ett resultat av övermäktiga känslor, tankeförvirring, bakomliggande sorg, smärta, utanförskap, ensamhet, oro, besvikelse, gnagande tankar över livssituationen, som i ett moment eller över tid tillslut fört tankarna in i en så djup återvändsgränd, in i tunnelseende, där depressionen/ psykosen tagit över, med upplevelsen att ingen hjälp finns att få.

Lärdomen kom när jag förstod att jag behövde hjälp

"Jag tvingade mig själv att ta emot hjälp och upplevde att människor kom in i mitt liv, nya vägar blev synliga och jag gjorde allt för att ta mig upp ur den brunn som sorgen efter min dotter fört mig ner i. Jag är inte samma person idag som innan, kanske en bättre upplaga av mig själv. Men vägen dit önskar jag inte att någon ska behöva gå. Vägen är en utvecklingsväg, som gett kunskaper som jag av hela mitt hjärta önskar att jag kunde fått lära på annat sätt, med min dotter kvar i livet."

Livets skiftande svårigheter är utvecklingsvägen var och en måste gå

man kan inte fly, bara höja sin förståelse och medvetenhet. Erfarenheterna jag fått efter att min dotter tog sitt liv gör att jag har blivit en totalt ny människa, på samma gång som jag är mer mig själv än jag någonsin har varit innan. Sårbar, ärlig i min sorg ända in. Själen har skrikit ut sin vånda, svårt sargad. Jag blir aldrig mer den som jag var innan det hände. Men jag tror jag är en bättre människa idag.

Sorgen för inget med sig tillbaka. Men sorgen läker inte bara av sig självt. Det går inte att trycka ner och hålla tillbaka djup sorg. Det tar bara kraft och sorgen kan göra sig påmind i ett senare läge, på ett annat sätt, som kanske inte då kopplas ihop med den här svåra förlusten.Tiden läker inte alla sår. Det är en aktiv process och jag behöver samtala med någon annan, gärna en utomstående med egen erfarenhet, för att få in perspektiv. Den närstående som jag saknar så otroligt mycket, kommer alltid att leva i mitt minne. Jag kan känna henne så nära, som om hon finns i mitt liv och fortfarande ger det mig kärlek i tanken.

Genom att ta emot stöd, arbeta med sorgen, läka känslomässiga sår och hitta en sätt att förhålla mig till min sorg och livssituation, har jag utvecklats i livet, med sorgen som följeslagare. Tillslut kan vi få mod att lyfta av oss också sorgens smärta. Vi får skratta och vara glada igen. Livet rymmer både glädje och sorg, samtidigt.