Tuffare samhälle

Psykiatrin och vårdcentralerna kan inte ta hand alla som mår psykiskt dåligt..., samtidigt som försäkringskassan stryper sjukersättningar ökar oron och den psykiska ohälsan... migrationsverket utvisar människor i kris... arbetslöshet, missbruk, kraschad ekonomi, dåliga relationer och måenden inom familjen, sexuellt, etnicitet, ursprung, utsatthet, mobbning, utnyttjande, trakasserier, misshandel... Psykisk ohälsa har över decennier haft samma orsaker.

Under de senaste åren (från början av 2020-talet, har rädslor piskats upp för att dö i pandemin och många människor har känt sig tvingade att underkasta sig vaccinationer, utan att själva kunna ta ställning till dem, vilket väckt rädslor och tankar om biverkningar hos människor som inte kunnat läsa sig till allsidigt belysande information eller kunnat prata med en neutral part om det här. Andra vaccinerade sig och försäkrades om räddning från "svår sjukdom och död", som de styrande förde fram. Därför riktades någras panik istället mot de personer som inte tagit vaccinet, som med facit i hand klarade sig bättre, som blev en grupp med lägre dödlighet. Här skiljer sig forskningsresultat beroende vilket syfte man har med resultatet av forskningen man utfört. Olika länders regeringar har sett det här på olika sätt. I USA betalas det till exempel ut skadestånd till många av de som blivit sjuka av det som kallades vaccin, men inte var utprovat som ett sådant. När det därför började talas om svåra biverkningar i Sverige, vilket vi sällan hört talas om, eftersom ingen kan prata högt om detta, har de människor som drabbats hamnat i ytterligare psykisk nöd.

På många arbetsplatser går personal på knäna och den psykiska ohälsan är stor. Om deras uppgift är att se till andras behov ligger det i sakens natur att det blir en omöjlig situation. Det finns varken tid eller kraft till nytänkande, med den enskildes behov i centrum, även om det är det egentliga uppdraget. En sådan situation går ut över den drabbade allmänheten, personalens egen hälsa och verksamheten i stort. Det innebär stora svårigheter att tillsätta behöriga och erfarna yrkesutövare, behålla och utveckla kompetensen, vilket i sin tur kan leda till tragedier för enskilda och verksamheter.

Altruism är kunskap och steg i rätt riktning. Information och förslag till åtgärder behöver komma från personer som är direkt berörda, genom tydliga och snabba förslag till beslut, lyhörd chefshierarki, som ser till helheten och flertalets bästa, med respekt för olika människors olika livserfarenheter och medvetenhet, vilket gör att människor kommer fram till olika beslut.

Tiden för ekonomiska och egoistiska vinst- och egenintressen är förbi, om samhället och verksamheter ska kunna förhindra negativa spiraler och tragedier. Men istället finns det idag i samhället istället många hundra miljardärer, antalet miljonärer är oerhört stort och de fattiga i Sverige har det svårare än under många decennier. Fler barnfamiljer vräks, socioekonomiska skillnader har under 2000-talet ökat istället för att minska och detta på grund av att solidariteten har försvunnit och att allt istället handlar om att tjäna pengar på varandra, istället för att  vi som samhälle, i det gemensamma vi har, tjänar människan och utjämnar ekonomiska ojämlikheter.

Detsamma gäller inom området miljö, klimatförändring och skydd för vår natur. Forskare står nu (läs 2026) upp i domstol för att demonstrera mot att lagar förändras och beslut om att ta bort skyddslagstiftning tas av vår regering, under ett valår och så nära inpå valet. Skyddet mot att naturen ska skadas och exploateras har den Svenska regeringen på snabb tid tagit bort, för att göra det möjligt att bryta uran ovan jord. Man underlättar att uran ska kunna brytas i Sverige vid dagbrott, som gör mark och miljö helt otjänlig för människor och djur för all framtid. Också inom detta område är det pengar och stor egoism som styr. Det är massivt motstånd från de enskilda som är direkt drabbade och man går samman för att förhindra och stoppa det som nu sker. 

Hur måste stödinsatser i samhället se ut efter suicid?

Det finns underbara människor i blåljusverksamheterna som kan rädda liv, men som även får ta hand om närstående till någon som tagit sitt liv. Traumatiska upplevelser för efterlevande, för dem som hittar och hanterar den dödes kropp, beroende på hur dödsfallet gick till. Präster och diakoner gör stora tröstande insatser, liksom människor runt omkring i sammanhanget och i det närmaste kontaktnätet.

Hur behöver beredskapen se ut, vilken utbildning och vilka stödinsatser behövs och i vilken omfattning, för att läka spåren som dessa svåra situationer kräver? Idag görs fragmentariska insatser till stora kostnader i lidande och i pengar, för enskilda och för samhället.

Om krafttag görs för att ge denna del av självmordsproblematiken en struktur blir det också synligt hur mottagande och stödinsatser måste se ut i samhället för att liv ska kunna räddas!

Det finns oftast ingen plan som följs för hur människor i största sorg ska tas omhand. Det är stora skillnader i hur dödsbud överlämnas och tillfälligheter avgör hur stödet ser ut och om samtalsinsatser kommer igång.

• Det är viktigt att samhället tar i anspråk och samverkar med Personer med egen Levd Erfarenhet, som själva ändå tagit emot stöd och kunnat bearbeta sitt eget trauma och som vuxit genom att ta sig igenom sin egen livssituation som efterlevande.
• Dessa personer kan finnas  i intresse- och anhörigföreningar, som till exempel hopeattlevavidare.se/kontakt

Du behöver vara frisk för att välja och fatta beslut

Det finns så mycket underbara terapier och vägar till hjälp. Men det hänger på att du hittar hjälpen och har råd att betala för den.

Sjukvården har delat upp åkommor och ser tårtbitar av det som är människan, det finns inte en inriktning där man ser till helheten. På samma uppdelade sätt arbetar andra samhällsaktörer.

Läkemedel är ett sätt idag att försöka ta bort eller lindra symptom, utan att gå till botten med vad som är de egentliga behoven och orsakerna. Läkemedelsindustrin ger dagens människor, som söker en quick-fix, medel mot det mesta, med biverkningar som vi inte ännu ser de totala följderna av i biverkningar. Medicinering får också följder av utsläpp. Våra reningsverk kan inte skydda naturen från föroreningar från läkemedel, som påverkar livet på land och i vatten och till oss människor kommer det tillbaka i ökad känslighet, ofrivillig barnlöshet, psykisk ohälsa och blir till det vi kallar sjukdom, som på nytt medicineras, utan att det tar bort mer än det ger skada.

Politiken och med den försäkringskassan och hela sjukvårds-Sverige följer trenden. Det som är viktigast att vi är arbetsföra och är på våra arbetsplatser - än att människor som är trötta och nedkörda, som är slut kroppen får nödvändig tid för återhämtning och vila. 

Det är var och ens medvetande och ansvar att ge sig själv det man behöver, som avgör var och hur man söker stöd- och vårdinsatser och vad man väljer. Här på sidorna lämnar jag tips, tankar och vägar som hjälpt mig! Hoppas att det även kan ge dig inspiration till utveckling!

Medvetandeutveckling som svar på själslig nöd

Det är en stor brist i vårt sekulariserade samhälle att det ingenstans talas om själslig smärta, hur den uppkommer och om personens andliga medvetandenivå och syn på livet. Tror du på reinkarnation? Vad betyder det om vi tror, eller "lurats" att tro att döden är slutet? Frågor om vad som händer efter det här livet skiljer människors uppfattning och tro åt. 

Vi har behov av medvetandeutveckling som svar på själslig nöd. Frågor och tankar vi har vid ångest och andra symptom, som negativa tankar och förlust av livslust, behöver bli bekräftade av någon som har en medvetandenivå som ligger på samma nivå eller snäppet över. Du har förstås en andlig guide vid din sida, som stöd vid dina andliga val och viktiga beslut i ditt liv. Men om du inte vet att det är så, kanske du inte lyssnar till den finstämda rösten som försöker leda dig på rätt väg, genom din intuition. Negativa röster talar om för dig att det inte går, om din känsla  säger dig att detta är du inte värd, detta kommer inte att gå ... du hindras genom tester, kan man kalla det, som det lägre jaget oftast vinner.

Idag finns en hög medvetenhet hos människor, men som samhällets etablerade stödtjänster inte bejakar. Vart tar man vägen med den här typen av ångest, hur vet man att det finns en annan väg? Fortsätt att läs på den här sidan så kan du kanske få uppslag och nya tankar! 

Verkligheten

Man behöver själv ringa till kurator/psykoterapeut på Vårdcentralen för samtalsstöd efter ett självmord, vilket ofta fungerar bra när samtalen väl erbjuds och kommer igång för den enda person i familjen som får det samtalsstödet. Köerna kan vara långa till en kurator, än längre till en psykoterapeut och till en psykolog, om de ens finns inom sjukvårdens försorg. Man gör rätt i att berätta att man förlorat en närstående i självmord, så kan man få viss förtur.

Optimalt vore ett Preventivt team som består av såväl terapeut som personal med egen erfarenhet av närståendes suicid, som har tid att stanna kvar, som kan återkomma på avtalad tid i väldigt snar framtid, återigen och återigen, för att lyssna och hjälpa hela gruppen av närstående att bära varandra genom den första chocken och sorgen, med fortsatta samtal som bokas in efter varje gång. Med uppföljningssamtal när det efterfrågas under den det första året, och med möjlighet till enskilda samtal med de familjemedlemmar som behöver ett mer personligt stöd under mycket långt tid efter ett självmord i familjen.

Självmordets efterspel för familjer som inte ges ett gemensamt stöd, kan bli total splittring på grund av allas egna svårigheter att sörja och visa sina känslor, till och med för sig själv. Skuld och skamm är komponenter som försvårar, även omgivningens oförstående reaktioner. Ingen som inte själv varit med i en suicidförlust förstår vilken sorts förlust ett självmord är.

Kommer en utomståendes hjälp in i mycket tidigt skede hjälps personerna mycket igenom att de får öppna sig och blir bekräftade i sin sorg. När väl den första kontakten tagits, osäkerhet brutits, om kontakten tagits på hemmaplan i den inledande fasen efter ett suicid, går det lättare för familjen att fortsättningsvis hålla ihop och hjälpa varandra igenom sorg och förlust.

Ringer du själv upp för att få komma till samtal? Berätta när när du tar första kontakten om du har självmordstankar. Berätta om du förlorat en närstående i självmord. Det brukar leda till att de försöker ge dig/er en tid mycket omgående när du ringer och ber om samtalsstöd av kurator i primärvården, eftersom de förstår att ditt behov verkligen är akut.

Är du/Har du tidigare varit inskriven i psykiatrin är det bara undantagsvis som du kan komma till en psykoterapeutisk lösningsinriktad samtalsbehandlare (är vår erfarenhet). Du hänvisas istället tillbaka till psykiatrin. Det finns begränsade möjligheter där att få träffa en person, psykolog eller samtalsterapeut, som nytänkande kan hjälpa dig att hantera din djupa sorg och smärta. Den nya svåra situationen kan bli ett rejält uppvaknande för dig, men det kräver att någon ser dig med nya ögon, utan att den tidigare journalen redan placerat dig i fack, som andra människor sedan "ärver", det leder till en annan slags utsatthet.

Men du har rätt att begära kvalificerat samtalsstöd, och inte bara de tidigare uppföljningarna som hållit dig kvar inom den psykiatriska öppenvården.

Ni är många som på egen hand försökt att minska medicineringen, ofta utan att berätta det för den psykiatri-skötare som du återkommande kallas till. Du har rätt till kris- traumabehandling utan att det är samma person som nu, som erbjuder dig den. Men att det är så har många fått erfara som jag kommit i kontakt med. Det kan se mycket olika ut i Sveriges olika distrikt och regioner, men min förhoppning är att du och din familj kan hitta till ett tidigt och tätt återkom- mande stöd, som pågår så länge du och ni i familjen känner att ni behöver det. 

Det har visat sig förödande för människor som upplevt att psykiatrin varit nära inblandad vid den närståendes självmord, att själv sedan hänvisas till samma mottagning som sin närstående som tagit sitt liv. Det kan vara av sådant skäl som man önskar och behöver en utbildad samtals-behandlare utanför psykiatrin, om den döda personen varit inskriven där.

Både via hemförsäkringen och arbetsgivarens försäkringar kan det ibland erbjudas adekvat samtalsstöd, av någon som i bästa fall har tidigare erfarenhet av att ha samtalat med människor i suicidförlust.

Fråga efter en annan terapeut efter ett par tre samtal om det inte känns bra. Det kan vara personkemin som inte stämmer, eller att skötaren/ eller utanför psykiatrin, att kuratorn/samtals terapeuten inte har erfarenhet av suicidtrauma som är orsaken. Tro inte att samtal inte fungerar för dig. Tänk istället att det inte är med alla människor som det känns bra att öppna sig och ge förtroende. Det kan vara den du  möter som inte öppnar upp för och tillåter det svåra att komma upp på det sättet som är nödvändigt för dig/er. Be att få komma till en annan terapeut. I den bästa av världar finns en enhet under regionen med kunskap och kapacitet att just möta personer i suicidkris. 

Sorgbearbetning efter suicid är en annan sak än sorgbearbetning efter ett dödsfall genom sjukdom, olycka eller ålderdom. Orsaken till att samtal med efterlevande känns svåra är att det är många som själva oroas i rädsla för att en närstående i den egna familjen ska ta sitt liv. Utan egen erfarenhet kan man själv dras med in det svåra, istället för att som terapeut tillföra saker i samtalen. Kan en breddad psykiatri/ barn och ungdomspsykiatri/barn- och vuxenhabili-tering, som består av personer med egen levd erfarenhet, ge insatser till efterlevande i vården? 

Intentionen att varje vårdcentral ska ha specialkompetens blir fantastisk, den dag det leder till att rikligt med samtalsterapeuter, holistiska själs- och seriöst utbildade kroppsbehandlare kan erbjudas på vårdcentralerna inom ramen för högkostnadsskyddet för att tillgodose människors behov.

Idag kan komplementära och alternativa metoder, KAM, enligt svensk lagstiftning inte erbjudas i vården av personal med legitimation - såsom lagen ser ut idag "om det inte finns svensk forskning som stöder användningen". Sådan forskning är dyr och svår att få till, eftersom läkemedelsindustrin ser det som konkurrens. Detta som handlar om naturligt sätt att ta omhand personer i chock och sorg, genom levd erfarenhet som aldrig ger biverkningar det ställs emot de miljardvinster som läkemedelsjättarna gör.

Det behövs Preventiva kunskapscenter/plattformar i varje region för samverkan i det suicidpreventiva arbetet och för snabbt efterlevandestöd för hela familjen efter självmord.

En ny myndighet med ansvar för suicidprevention

Inrätta en plattform för alla regioners suicidprevention och efterlevandestöd i avvaktan på ny lagstiftning och en stark och handlingskraftig myndighet på området. Det ser mycket olika ut i dag i olika Regioner, i det som tidigare var uppdelat i 6 områden med var sitt Suicidpreventivt närverk.

Hälso- och sjukvården i varje Region behöver tillsammans med folkhälsomyndigheten och socialstyrelsen inrätta en specialistenhet, en samverkande kunskapsbank och Preventiv plattform för insatser både rörande suicidprevention, interventioner och stöd till efterlevande.

Därifrån kan informationer om ny forskning, framgångsfaktorer och framkomliga arbetssätt ges till avdelningar, mottagningar och aktörer i Regionen. Där kan ansvaret  ligga för att sammanställa händelseanalyser.

Det som en gång hette lex Maria-anmälningar fungerade inte för att resultatet av sammanställningen av dessa inte återfördes till en enhet som kunde återföra resultat och statistik för i hälso- och sjukvården kända självmordsförsök/ självmord i regionen som behövde granskas. Därför sattes aldrig  förebyggande insatser in  på skolor och arbetsplatser, som stöd och för att säkerställa att ytterligare säkerhetsaspekter tillfördes, för att inte en liknande händelse skulle kunna äga rum. En sådan enhet finns fortfarande inte. Det är samma människor som i grunden gör samma sak, under skepnad av ny verksamhet.

Det handlar om att minska rädsla, oro, psykisk ohälsa och okunskap. Det handlar om att förebygga självmord, framtida självmord och långvarig psykisk ohälsa hos människor som aldrig fått stöd i att på djupet bearbeta trauman, det egna lidandet och sin sorg.

Till en sådan plattform ska man kunna vända sig i frågor som rör suicidprevention och efterlevandestöd.  Patienter och närstående ska kunna få svar på frågor och lämna synpunkter, information, om en familjemedlems lidande innan självmordet är ett faktum, lämna klagomål på felaktig eller utebliven behandling/vård/omhändertagande, innan ett självmord skett, som respektive verksamhet följer upp och analyserar, med snabb återkoppling. Så länge som självmordstalen talar sitt tydliga språk hjälper det inte att verksamheter själva tycker sig arbeta på ett bättre sätt. Antalet suicid talar sitt tydliga språk. *

* förbättra gärna verksamheten! Men se till att ha hängslen och livrem; gör både förbättringar och ett skyddssystem, som är då det verkligen kommer fram, i samverkan med de drabbade, vad som hade behövts.

Informationer och utbildning ska kunna ges, internt och externt; till allmänheten, på skolor och enskilda arbetsplatser.

Efter ett självmord är det flera inblandade parter som behöver extra stöd under en period efter självmordet, av en Person med Levd Erfarenhet.

Det kan vara läkaren som förlorat en patient, som behöver erbjudas stöd av en kollega som bär motsvarade erfarenhet och har fått bearbeta sin förlust och till största del sedan kunnat lägga detta svåra bakom sig, samtidigt som nya rutiner skapats. Det kan handla om olika yrkes-kategorier som behöver uppföljande stöd under olika lång tid, beroende på person, tidigare belastning och händelse. Regionerna behöver vara rädda om sin personal och ta ett stort uppföljande ansvar efter suicidkriser-suicidförsök och förluster.

Person med Levd Erfarenhet utgör ett viktigt stöd för de efterlevande och behöver finnas med familjen, helst redan efter att dödsbeskedet lämnats, innan polis eller läkare lämnar familjen.   

Förhoppningen är likvärdighet i hela landet

att goda exempel delas och att arbetet i kommuner och regioner organiseras och struktureras på liknande sätt över hela landet. Idag är det mycket stora skillnader.

Till exemel har Suicidprevention i Väst, SPIV, utgjort utbildningscenter sedan 1997 i sin roll som Suicidpreventivt nätverk för kommuner och sjukvårdsförvaltning i Göteborg och Bohuslän. Det "är en religiös och politiskt obunden organisation som arbetar för att öka kunskapen om och intresset för hur man kan förebygga suicid, suicidförsök och förhållanden som kan leda till sådana handlingar". Man har egen anställd personal och gjort sig känd att arbeta i framkant med suicidprevention i Sverige.

Till skillnad från Region Blekinge som först under senare år arbetat fram en handlingsplan för regionen och börjat utbilda medarbetare i större skala, i de fem kommunerna och hälso- och sjukvårdsregionen; i Första hjälpen till psykisk hälsa YAM, AOSP, AOSP-allmänhet, APP och TERMA, som har ökat beredskap och höjt förståelsen  hos personalen. Tidigare har psykiatrins personal fått gå den databaserade SIPSS-utbildningen som region Skåne tog fram, som man först sålde till andra Regioner, men som efter bäst-före-datum överfördes till Folkhälsomyndig- hetens ansvar att uppdatera. Blekinge fick också en samordnare i suicidprevention, med bas i hälso- och sjukvården som kallar till träffar och som ansvarar för området suicidprevention. Enskilda insatser, forskningsprojekt mm pågår, men ansatser till suicidpreventiv plattform för regionen lyser med sin frånvaro.

I Region Skåne har Samordnaren i Suicidprevention, med medarbetare, vid några tillfällen kallat ihop alla i Skåne som på olika sätt arbetar med suicidprevention för att sprida goda exempel och peppa varandra till vidare ansträngningar. Välbesökta och träffsäkra föredrag inom helt olika verksamheter har utgjort basen för sådana informationsdagar, som var mötesplats för dynamiska människor med vilja att utveckla och utvecklas. Det finns de som arbetar på heltid med att undervisa i Första hjälpen till psykisk hälsa och i YAM bland åttondeklassare. 

Ansvaret för suicidpreventionen behöver vara samordnat under en myndighet på statlig och regional nivå och likvärdiga förebyggande insatser ges över hela landet.

Efterlevandeskydd och stöd behöver också vara likvärdigt oavsett var självmordet hänt och var de anhöriga lever. Ta fram Sverigegemensamma riktlinjer och utformning av hur efterlevande-stödet ska se ut som ska erbjudas samtliga drabbade familjer och genomföras av Person med Levd Erfarenhet.

Det är oerhört värdefullt för samhället att efterlevandes erfarenheter tas tillvara och kommer andra och samhället till hjälp. Efterlevande har sin givna plats i samhällsorgan som arbetar för att ta fram riktlinjer för förbättrad och likvärdig suicidprevention och tidigt efterlevandestöd till hela familjerna. Australien är ett föregångsland på området!