Under ett tiotal år har jag bett om att få intervjua personer utifrån perspektivet andligt uppvaknande, om deras inre medvetandeutveckling Jag har tack och lov underbara människor i min närhet, som öppet berättar uifrån sig själva om de erfarenheter de har av allvarliga suicidförsök. Tack och lov gick det bra, de räddades till livet och. de har inte grava fysiska problem som följd. Men den risken är stor vid suicidförsök, så sök stöd, sök hjälp i tid och var rädd om dig och ditt liv. Det är oftast högkänsliga människor, som mycket detaljrikt kan återge situationer, behandlingar, kränkningar, shedding - osynliggöranden och avfärdanden av vad hen har varit utsatt för, som jag har fått ta del av.
Orsaken till att jag vill få förstå din livsresa och är intresserad av hur det går för dig i ditt andliga uppvakande, är att jag själv behöver forska vidare i det som hänt i min egen familj på grund av min dotters suicid. Vår familj lever splittrad idag, vilket i sig gett upphov till oerhörd smärta. Det har lett fram till att jag erbjudit volontär hjälp till många andra familjer som tvingats gå igenom egen suicidförlust, för att de inte skulle drabbas av dubbla och tredubbla förluster som jag själv har gjort efter att.min dotter tog sitt liv. Människor har så olika medvetandeniå och olika sätt att sörja. Det blir så oerhört mycket mer kaotiskt när inte samhället ger kvalificerat efterlevandestöd genom personer som själva har varit med om suicid i den nära familjen, fått stöd, utbildning och hjälp att själva kunna hjälpa andra. Detta är en så oerhört svår och komplicerad sorg och det underlättar oerhört mycket att få se en levande människa av kött och blod som klarat av att ta sig igenom sin sorg, som kan bekräfta och bemöta sörjande på ett sätt som underlättar posttraumastisk tillväxt, alltså att man kan utveckla sig igenom smärta och lidande, för att ta sig igenom förlusten och med tiden, genom kunskap och erfarenhet bli mer medveten om sig själv, om hur en människa fungerar och hur man kan hjälpa sig själv och andra.
Psykisk ohälsa och psykiatrisk så kallad vård, är ett kapitel som jag ägnat dessa snart 20 år efter Idas död för att förstå. Av intresse för andra människor har jag ägnat mycket av min fritid åt att stötta andra att hitta vägar för att gå igenom detta oerhört tunga som som sorgen efter en älskad familjemedlems självmord är. Men jag lyssnar också gärna och stöttar människor i suicidtankar, eftersom livet är en gåva att värna så behöver vi finnas till för andra., vi som idag är stabila, lyckliga och tacksamma, trots att vi har egen erfarenhet av både suicidtankar och av att ha förlorat en älskad person i självmord.
Det här ska vi prata om. Eftersom ingen vid den tidpunkten då de först kom i kontakt med psykiatrin var vakna för att ifrågasätta behandlingen eller bemötandet, så har det skapat stora problem för dem som känt sig överkörda, oförstådda, missförstådda, ohörda och tystade, att acceptera och vara stolta över sig själva, som den andligt öppna person de är. Många år efter att kontakten med psykiatrin avtagit eller skulle kunna avslutas, om det inte vore så att man inom psykiatrin håller kvar före detta patienter, kämpar fortfarande många med de spår det satte. Att komma till psykiatrin kan vara livräddande och är säkert mycket bra för en del, men inte för alla. En gång i behov av psykisk behandling betyder inte automatiskt att flertalet behöver behandlas genom medicinering resten av sina liv. Men det får många människor höra, vilket kan försvåra deras vardag i sin egen familj, om den anhörige ställer sig mellan hen och vården. Vården kanske lyssnar på familjemedlemmen, som kan ringa och förklara behov av t.ex. en ny serie ECT-behandlingar, utan att patienten som det gäller själv ser sig i behov av det. Så börjar den nedåtgående spiralen i självförtroende och en ny sjukdomsperiod inleds. Ibland menar den anhörige kanske mer att det är bäst att göra som doktorn säger. Familjen kan vara den som genomdriver läkarbesöket som leder till en behandling, i rädsla för ett nytt självmordsförsök, ett nytt sjukdomsförlopp och man kommer väl ihåg hur svårt för alla parter det var. Trots att personen det gäller egentligen inte vill medverka eller inte känner någon positiv effekt av medicinen de ordineras medverkar många, eftersom de tror att de inte har något annat val, för att bli omtycka, älskade och sedda.
Det är flera kvinnor som jag samtalat med över tid som övertalades till saker som man som ung inte ville vara med om. Men utan att ge förklaringar, kunde läkare och företrädare för verksamheter ge en bild till anhöriga som trodde att deras barn fick god vård och att det onormala deras anhöriga uppvisade snart skulle försvinna. Som barn övre i tonåren började medicineringen för många. Andra kunde säga nej till medicinen tills den dagen de inte längre orkade leva i det förljugna vakuum som var deras liv. De genomgick behandlingar som de och deras föräldrar trodde var det bästa för dem och deras barn. Det händer än idag, trots att det heter att man alltid ska erbjuda samtalsstöd i första hand och alltid i och med att medicin sätts in att detta inte sker, varken inom primärvården eller psykiatrin. Kommer man till psykiatrin och blir inlagd är det skötare man kan ha tur att få prata med. Samtalsterapi finns ingen. Vården är en förvaring, som kan skrämma. Vården känner till att det mest kritiska läget är vid utskriving. Ändå har man inte samtalat med familjen ens då, vid utskrivingen, eller gjort ett riktigt överlämnande till den mellanvård där patienten ska få sin uppföljing. Hur kan det bara få gå till så här att människor hamnar mellan stolar och inte känner sig lyssnade på, att man exprerimenterar med medicinering innan patienten har fått en förtroendefull kontakt upprättad med en kurator, samtalsterapeut, psykolog eller psykiatriker?
Psykiatrin har en mörk historia. Om vi inte går så långt bak i tiden kommer vi ihåg det ohyggliga när man på Vipeholmsanstalten gav "svårskötta, obildbara och sinnesslöa" i Lund 1945-1955 sötsaker för att provocera karies. Det fanns 95 sinnesslöanstalter 1935 när Vipeholms sjukhus öppnade. Jag undrar hur många som skulle ha blivit en ny Hilma von Klint, som fötts med en medvetenhet och begåvning långt innan hennes omgivning förstod och ville ta del av hennes målningar?
En enkel sökning på ^grupp som är emot Psykiatrins övergrepp^ gjorde att jag hittade Stoppa Psykiatrins Övergrepp NU! En offentlig grupp på Facebook med 4,3 tn medlemmar för alla som är emot Psykiatrins Övergrepp i alla dess former. (Tvångsvård, Frihetsberövande, Elchocker/ECT, Neddragning, Bältning, Injektioner, Övervåld, Hot, Respektlöst Bemötande, Tvångsmedicinering, Isolering, Kidnappning, Övermedicinering, Brist på Empati, Feldiagnosticering m.m. Här får de en fristad, de som vill och kan berätta för andra vilket bemötande och vilken behandling def år. få stöd av personer som har egna erfarenheter. Det ger en bild av oändligt lidande, beroende på var du bor och vilken läkare som finns tillgänglig, Det är en otäck läsning.
Finns det en högre grad av andligt öppen medvetenhet hos människor som vårdats på psykiatrin? Skulle människor behöva få samtala om sin syn på liv och död, inkarnationer och tidigare liv, med en andligt öppen fördomsfri person som kan möta människors existentiella tankar och rädslor, bortom religion?
I min egen erfarenhet av samtal med efterlevande till den som tagit sitt liv framkommer att de som dött ofta är högkänsliga och många har levt i en kreativ, musikalisk och skapande värld som små och upp i vuxenlivet. De som gjort självmordsförsök lika så. De som överlever är de som hittat kärleken inom sig själva och de som lyckats sluta med eller har trappat ner medicineringen, ofta på egen hand. Det är väldigt hög medvetenhet och en dyster läsning där man delar med sig för att ingen mer ska behöva gå igenom vad de själva har mött.
Ta en människas andliga medvetandeutveckling på allvar. Det finns en stor okunskap inom detta område i vårt samhälle, där mycket enkelriktas och man vill stöpa människor i samma form. Tillstånd tolkas och bemöts, av personer som inte alla känner till hur de kan hanteras på olika sätt, för att så långt som möjligt bemöta varje unik människa, genom att lära känna sin patient på ett ödmjukt sätt, i öppenhet inför hur denna människa ser på sig själv och utifrån vad personen har för känslor. Det kan kännas som om stöd uteblir, som om den som bemöter och den som blir bemött ser olika på vad som är sjukt och vad man tror sig hantera genom den behandling som sätts in. Någon kan till och med se symptomen som uppvisas som friskhetstecken i ett samhälle som blivit avhumaniserat. Hjälp våra medvetna systrar och bröder att i första hand hela sig själva utan medicin. Ingen medicin biter på själsliga smärtor. Måendet kan istället behöva bekräftas av någon som har förståelse för paranormala upplevelser eller som själv har ett seende utifrån en annan medvetandenivå. Det kan behövas många återkommande samtal, som först är förtroendeskapande för att djupare läkning ska kunna ske inom en människa.
Att kunna byta behandlare om det inte känns bra för patienten borde vara en självklarhet, vilket det inte alltid är, eftersom man som patient kan betraktas som att tillhöra en grupp istället för att ses som en unik individ. Det skulle säkert också kunna vara så att en behandlare skulle passa bättre än en annan. Ökad flexibilitet tror jag skulle kunna kännas bra både för vårdgivare och patient. När vi lagar vår bil väljer vi den verkstad där vi blir vänligt bemötta och där vi känner förtroende.
.
Flera av dem jag pratat med har en bakgrund inom psykiatrin, några har trappat ner och lyckats slutat äta medicin och en del har aldrig velat ta medicin, men det stora flertalet medicinerar och olika mediciner ges för att se om en annan ger bättre effekt. Man pratar inte om biverkningar, om hur man mår när man inte känner igen sig själv på grund av tabletter.
Bäst klarar sig kanske den person med autism som inte medicinerat, men som fått stöd i att hitta redskap för att klara av att hantera olika livssituationer och tillstånd, inklusive psykos. Att medicinera för att man är annorlunda som person än många andra, är inte det brist på respekt för varje unik människas Jag.
I skolans värld behövs diagnoserna för att visa att en person behöver ges extra stöd. Kanske skulle istället skolan som institution och form strukturera verksamheten efter vilka elever som går i skolan och deras unka behov?
Medveten andning och att släppa det man inte mår bra av; en tanke, känsla eller ett cellminne, går bra, helst tillsammans med någon som ger trygghet och symboliserar eller förmedlar kärlek och acceptans. Familjen är bra! Det är viktigt att kunna prata om de s k vanföreställningar som man upplever, som till exempel kan vara att se eller höra vad människor omkring tycker och tänker. Andras känslor blir synliga och överväldigande och det gäller att hitta redskap för att kunna hantera och sortera bilder och intryck. Det skulle vara bra för människor med likheter i psykisk förmåga att samtala med varandra om hur man stänger av inflödet, jordar sig och att bli som bollplank till varandra.
Min egen dotter lades in för att prova ut medicin innan hon getts en chans att få samtala med en lösningsinriktad samtalsterapeut eller psykolog. Hon var 18 år. Jag fick inget veta, därför kunde jag inte heller hjälpa, avvärja eller förstå vad som hände när livet blev tufft och hon hörde röster, efter att ha sett mycket skräckfilmer tillsammans med sin pojkvän. Den som en gång fått medicin insatt måste alltid ha en ingång till samtalsstöd. Jag var arg i tio år efter hennes död, tills jag skrev boken Såphalka och Lingontuvor. Då lugnade det sig något, när jag kunde se den andliga innebörd hennes självmord fick för mig. Men ända fram till jag kände att hon hade inkarnerat igen hade jag henne nära mig.
Blir man en kille i nästa liv, men ens känslor som tjej eller kvinna är kvar, då kan det leda till oklar könsidentiet. Det skulle samhället också ha kunskap om och kunna medvetandegöra barn och ungdom om för att förebygga svåra livssituationer med könsöverskridande tankar. I samhället har detta numer lyfts fram och samhället tillåter könsbyte genom medicin och operation också på barn. Detta är groteskt och saknar helt medvetenhet om det andliga perspektivet som jag just beskrivit. Låt barn vara barn, Låt ungdomar mogna fram i sakta takt, med denna kunskap tillgänglig för att komma fram till sin könsidentitet och kanske förlika sig med den. Tidiga ställningstaganden från yttre påverkan är onaturliga strömningar.
I alla fall av operation eller kroppsförändring behöver samtal ges för att själen i kroppen ska kunna integrera den nya kroppsuppfattningen till sin inre essens. Det gäller under lång tid efter en amputation, käkoperation eller annan korrigering, eftersom utveckling sker i lager för lager och utrensning pågår i den takt som en person är färdig för att släppa sin smärta och sitt lidande. Tack vare en sådan medvetandeutveckling kan personen utveckla sig andligen och höja sin medvetenhet.
Kvinnor i medelåldern som började medicineras som unga och nu vaknar upp andligen beroende på den översköljning av kosmisk strålning som äger rum som ett naturligt fenomen, gör att de behöver rena och hela det övervåld som de utsattes för, fortfarande utsätts för eller har rädsla för att återigen utsättas för. Detta är en kritisk tid. Där hjälper de mycket höga frekvenserna i Kunskapens Bok som fungerar som en Livräddare för den som läser Boken.
All läkning sker i den takt som den som utsattes för övergrepp själva orkar. Att skriva ner vad man varit med om är ett sätt. Eller att berätta för en vän som skriver ner de egna orden personen använder. Det har jag och flera vänner gjort vid flera tillfällen. Det leder till lugn och balans.
De jag träffat sysslar alla med målning, musik eller annat kreativt. och skapande. Svårast har den haft som bor själv, som inte har en familj som frågar efter dem. Det svåra är att vården har många i sitt grepp, att skam och tidigare övergrepp gör det svårt att hävda sin rätt att avstå från medicin. Det finns en tröghet och tro från psykiatrins sida på att medicinen måste ges resten av livet. Men att motionera, aktivera sig och träffa andra, i vilket sammanhang som helst nästan, är det bästa stödet! Vi behöver knappt säga att det ligger ekonomiska intressen bakom den negativa utveckling som skett, från läkebolagens sida och de som bjuds på resor och konferenser som en slags muta, som gör läkare villiga att skriva ut medicinen.
In this paragraph you can write a description of your business, your personal interests, your professional skills - or really whatever you prefer to use this text block for actually. And here comes a repetition: In this paragraph you can write a description of your business, your personal interests, etc.