Här är mitt liv

Bokens titel Här är mitt liv får mina tankar att gå till HÄR ÄR DITT LIV, med Lasse Holmqvist som programledare, som sändes på svt 1980 till 1991. Han kidnappade i varje program en intressant person som i tv-studion överraskas av människor och händelser ur sitt liv.

Den här boken berättar om Mitt liv, om livet och kärleken, hur kärleken kunde nå mig som ett mirakel från avlägsna tider och som sträcker sig fram till livet vi lever nu. Men det gick inte till som jag skulle kunna ha föreställt mig. Den här boken utgår från känslor och händelser som visat sig ha satt spår i mig, många inkarnationer senare, antagligen för att hjälpa mig att lyfta av mig en rädsla jag burit djupt inom mig för att leva och dela den andliga medvetenhet jag bär.

Minnen finns säkerligen i oss sedan vår första inkarnation på jorden, kanske från före vår tidsräknings början. Vi kan inte ”med stjärnkikare” titta in i tidigare liv för att förstå från vilka stjärnsystem vi kommer och omvandla det till vardaglig jordisk medvetenhet. Men vi är många som förnimmer etapper, eller passager från andra liv på jorden, utan att känna att vi är härifrån. Det kan vara våra egna eller andras liv. Det finns människor som hjälper andra att se in i tidigare liv. Vissa människor kan känna igen sig på platser de besöker och kan därför komma ihåg eller uppleva känslor som deras cellminnen berättar om.

Det är inget farligt som kan väckas upp, men minnen kan skrämmas. Därför är det endast starka själar som får möjlighet att se sekvenser och vi ser bara sådant som inte kan skada oss, men som kan befria rädslor som fortfarande följer oss uppvaknande. Det är prövningar vi ställs inför som vi behöver rida ut och det ges hjälp till oss för att kunna klara dem. Det kan säkert bli svårt för människor som ännu inte har någonstans att ta vägen med sina frågor och sina överväldigande känslor. Men det finns hjälp att få, för att förstå varifrån och varför dessa minnen kommer upp. Det egna arbetet är att höra in dessa förnimmelser, kanske tacka för dem och låta dem berätta. Detta uppvaknandet är en guidning och hjälp. Men det kan bli farligt för personer som inte blir bekräftade av någon och tagna på allvar i sin syn på tillvaron. Man man kan fara mycket illa av att vakna upp till minnen som behöver läkas andligen om omgivningen ifrågasätter det man säger. Det finns en andlig väg att gå, men valet är då att inte längre följa det traditionella i våt tid; som kan ha varit att be läkaren om medicin, för ingen farmaceutisk medicin biter på dessa cellminnen och läkaren kan inte förklara för vad som fick dig att känna dessa symptom.

Det kan orsaka att en person känner behov av att vilja fly bort, genom att berusa sig, som en utväg från något som inte går att förstå med jordisk tredimensionell medvetenhet. Personen behöver helas genom att medvetandegöra det som vill upp, som bekräftas av cellminnen från tidigare liv. Vi behöver förståelse för hur processen fungerar och ge oss själva praktisk hjälp för att höja medvetenheten. Blockeringar är hinder i en persons liv, i det här livet. Därför skickas hjälp, kanske igenom dessa texter, eller igenom möten på nära plan med någon som har kunskap om andligt läkande.

Annars finns ingen orsak att söka information om tidigare liv. Vi lever alla här och nu och har stora uppgifter att ta oss an här, för att göra ett andligt uppvaknande under detta liv.

Det är vårt gemensamma uppdrag, för att höja hela mänskligheten i medvetenhet och andligt uppvaknande.

BAKGRUND OCH EN KORT FÖRKLARING AV VEM JAG ÄR SOM HAR UPPLEVT DET HÄR

Jag som befinner mig i händelsernas centrum i den här boken är en kvinna som nyligen blivit pensionär från arbete som högstadie- och gymnasielärare och som under de sista sexton åren har arbetat på olika högstadieskolor som lärare i spanska och Svenska som AndraSpråk. Men som ung läste jag till socionom med samhällsplanerarinriktning, som det står i mitt första examensbevis. Den utbildningen präglade mig och jag lade grunden till den jag är när jag hittade motsvarande medvetenhet djupt inom mig, i min Essens.

Även min mor hade utbildat sig till socionom, men med social inriktning. Hon var den första i sin familj som tog en högre examen. Den ledde henne till arbete som kurator på sjukhuset och vikarierande barnavårdsombudsman, tills vi barn kom och pappa startade familjeföretaget där det förväntades av henne att arbeta för att stötta sin man. Det är i hennes fotspår jag går. Min mamma trodde på reinkarnation, det överfördes till mig genom bröstmjölken skulle jag tro.

Mamma dog redan när hon var 59 år ung, år 1991 och nu har jag, trots min egen oro för att jag också skulle dö ung, överlevt min mamma med många år. För mig kändes det otäckt att närma mig åldern som min mamma hade när hon dog. Under flera år var jag rädd för att behöva lämna jordelivet i förtid, jag som hade så mycket mer att ge och hade de som behövde ha mig kvar på jorden. Egentligen är jag inte rädd för döden, inte för att dö själv eller när andra dör. Men när en kär, älskad person som står mig mycket nära dör, har det utvecklat smärta och känslor av sorg och ensamhet till den milda grad jag har känt mig övergiven och i perioder har haft svårt att gå vidare med mitt eget liv. Det är otroliga prövningar som jag behövt gå igenom för att hitta fram till den människa jag är idag.

Men det handlar om helheten, om allt ifrån vad vi äter, tillgodogör oss i maten, om vad som är nyttigt och om vad människor inte väljer, eller väljer. Beroende på hur vi förhåller oss till det mode som florerar gör vi våra val. Det kan vara egen tillägnad kunskap eller den egna intuitionen som gör att vissa går sin egen väg.

Vi ser olika på vad som är bra och vad som är dåligt. Många är ambivalenta men gör tillslut som flertalet. Så har människosläktet gjort i alla tider. Vi har flockmentalitet och det finns nedärvda betingelser som är starka och styr både över den fria viljan och över det individuella sunda förnuftet. Det har kommit att skilja oss från varandra. Det bara är så. Men hur underbart är det då inte att få förmånen att få möta en människa som bekräftar och älskar just mig för att jag är som jag är och kunna älska denna person tillbaka! Det blir en igenkänning, som kan ha sina rötter någon helt annanstans.

Mycket av hur vi känner och tänker senare i livet, det grundas i oss redan i tidig barndom. De flesta av oss tror att det är så. VI får med oss sådant som våra föräldrar hanterar när vi växer upp, ja redan när vi ligger i mammans mage, utan att vi förstår vad deras känslo-svängningar beror på. Som små är vi värnlösa och söker bara kärlek och trygghet.

Det bästa sättet jag hjälper mig själv på, oavsett om jag haft en lätt och fin, men också efter en svår barndom, är att förlåta och lyfta av mig sådant jag själv inte haft möjlighet att påverka, men som jag indirekt ändå har påverkats av. Genom att inte klandra mina föräldrar kan jag istället se på det som hände dem, eller sådant som de stod inför, som en hjälp för mig själv. Jag kan se min uppväxt som den bästa myllan för att bli den jag kommit hit till jorden för att vara. Därifrån arbetar jag på egen hand med min andliga utveckling, efter att jag satt ner mina egna fötter tryggt i den jordiska myllan.

Så jag tackar mina föräldrar för att jag har lärt mig detta. Så oavsett hur ont jag än tycker att dessa minnen gör, tackar jag för dem. Det kan vara saker de har gjort mot mig, som skett i omedvetenhet, eller i medvetenhet, så som livet var då, men som jag ändå kan välja att se som den bästa jordmånen för mig att växa upp i, för att själv kunna utvecklas till den människan jag är, genom just de erfarenheter jag föddes till.

Allt är kärlek, vi har kommit till i kärlek. Din mor har i alla fall fött dig och gett dig näring genom sin kärlek till dig. Ett mirakel som du, Du föddes i smärta, kanske i stort lidande för din mor, men frukten gav henne ett älskat barn.

Barn är klokare och förstår mer än vad vuxna tror att de gör, eftersom de fötts senare, när medvetenheten varit högre än när deras föräldrar föddes. Små barn och stora vuxna, som också är någons barn, följer inte alltid den egna familjens utveckllngsväg och mognad. Eftersom andlig mognad är individuell och påverkas av från vilken Dimension ett barn har tagits emot här på jorden - den frekvens som en person har uppnått, har nåtts genom individuell utveckling, genom sådant de läst, möten och händelser som personen upplevt.

Du ska få följa mig genom min utveckling. Det som beskrivs börjar när mitt yrkesliv ligger bakom mig, när jag våren 2024 gör en resa ut i Europa, eller strax innan. Det förändrar resten av mitt liv för alltid. Oavsett hur outvecklad eller utvecklad jag är finns det alltid ytterligare lärdom att dra efter varje erfarenhet.

Önskar dig god läsning! Skriv gärna en recension när du tagit dig igenom och hunnit smälta boken i din egen takt.

Tack på förhand!

17 maj nådens år 2024

Maiellen Stensmark,

Hästö Karlskrona

1. Förord - Här är mitt liv.

2. BAKGRUND OCH EN KORT FÖRKLARING AV VEM JAG ÄR SOM UPPLEVT DET HÄR

4. INNEHÅLLSFÖRETECKNING

5. Svåra livsupplevelser kan förmedla andlig medvetenhet

5. INLEDNING om Mayaindianernas kalender

6. Instudios - Dröm nedtecknad i februari 2020

8. Jag ringde min vän - min vän ringde mig. En gul dag.

9. Anteckningar från ännu en natt, ännu en dag i sorg.

10. Min vän svarade och bekräftade min känsla och min sorg.

11. Jag kom iväg och det blev en fantastisk resa.

12. Reningsprocesser höjer medvetandet om vad vi bär i våra

15. Berättelse ur en sann kärlekssaga som hänt på riktigt

19. Livets inneboende insikt.

21. Vad jag skapar med mina tankar beror på vilken medvetandenivå jag är i.

24. På en bussresa händer det.

24. Jag vill beskriva min man så du vet hur mycket jag älskar honom.

26. Ljus-Foton-Cyklon-tekniken står till vår tjänst.

26. Om en resa in i förborgade cellminnen som öppnade helande i mitt liv.

27. Vi är vandrande bibliotek med cellminnen i våra kroppar.

30. Det gamla som är oförlöst ger förståelse och kan frigöras.

30. Inte en döden kunde skilja oss åt.

31. Utan att behöva veta vad som hänt i det förflutna helas allt i högre energier.

32. Symptom från tidigare liv kan helas i det här livet.

33. Det dagsmedvetna behöver nå en högre medvetandefrekvens för att helas.

35. Hur gick det sedan för paret som badade i ren kärlek?

36. Nu börjar en stor tvingande förändring inom mig. Är du med mig då?

38. Det turkiska ordspråket att en vagel driver ut en annan vagel är sant.

39. Omtankar sätter hjärnan i rullning.

40. Min Man vad vore jag utan dig?

43. Astrologin talar nu om att vi helas av kärlek

49. En grundbok om kärlek - dela med dig av god praxis i kärleksrelationer

52. Skadliga uppfattningar om kärlek.

54. En grundbok om kärlek - dela med dig av god praxis i kärleksrelationer

56. Att vi läste den här texten tillsammans gjorde oss oerhört gott.

57. Upprepades känslorna

Svåra livsupplevelser kan förmedla andlig medvetenhet

I boken beskriver jag hur Essensens Medvetenhet, alltså själens inneboende kunskap, mognad och erfarenheter) kan frigöra (själslig) smärta och lidande, för att Hjärtat ska kunna renas och kunna stråla sin Essens Ljus.

Detta handlar hela livet om. Vi är här på jorden, som själar lever vi i kroppar och går igenom prövningar, som en slags skolning för att den inre själsliga medvetenheten ska kunna mogna. Många människor är fortfarande omedvetna om denna sanning. De skulle behöva vakna upp ur den omedvetna föreställningen som håller dem fast, om att livet är detta och att allt slutar med döden. Vi behöver alla förstå den här djupare aspekten av mänskligt liv. Ett sådant uppvaknande sker nu, snart sagt i alla människor. Ingen kan längre blunda och tro att livet bara är det ytliga livet vi lever. Ju äldre själ du är, desto lättare kommer du i kontakt med och gör möten som berör dig på djupet. Det betyder att du är i kontakt med ditt inre Jag, din inre medvetenhet. De som verkligen kraftfullt förnekar att det är såhär, de behöver uppvaknandet som mest. Deras rädsla för det okända kan vara större än många andras.

Men är de unga måste de först hjälpas att slå rot i den jordiska myllan, bli klara med skolan, börja jobba eller fortsätta studier, känna sitt värde och veta att de är bra på många saker. Då, när de börjar älska sig och acceptera sig som de är, när de börjar kunna älska som vuxen och se svårigheterna och utmaningarna som livet ger som en väg som leder dem framåt - leder prövningarna dem därefter till erfarenheter och ökad medvetenhet om livets ockulta sida, om sanningar vi inte känner till om livets existentiella innebörd.

Jag kom i kontakt med Mayaindianernas kalender i trettioårsåldern. Det gav mig medvetenhet som vägledde mig, om varje dags olika kvalitéer och om vem jag själv är. Det gäller att hitta sig själv, lära sig samverka med sin inre själsliga medvetenhet, alltså sin Essens, för att bli riktigt lycklig på jorden. För en del människor sker det helt spontant, genom intuition och lyhördhet, genom nyskapande och upptäckter som konstnärliga och uppfinningsrika människor har naturligt i sig själva. För andra kan kunskapen om dagens kvalité vara en hjälp på vägen.

Det är genom svåraste smärta och lidande som en människas väg till sin själ blir så vidöppen att hon själv kan nå den och har tillgång till sin inre medvetenhet.

Inledning om Mayaindianernas kalender

Dagen när jag avslutar boken är den dagens kin Blå rytmisk Örn, tonen är sex. Dagens vägledare är den Blå rytmiska Örnen, enligt Mayaindianernas Kalender (nedtecknad av José Argüelles).

”Dagen organiserar för att skapa balans i sinnet,

genom att försegla visionen Med

jämställdhetens rytmiska ton i sin dubbla kraft.”

Du kan hitta information om Mayaindianernas kalender på min hemsida; räddaliv.se under TIPS. ”Du är en annan jag.” Där hittar du en länk, så att du själv kan söka upp vilken Mayasol du är, genom att skriva in din födelsemånad-dag och år.

Gör det för dem du älskar och dem du har svårare med, som du behöver förlåta och kunna ta till dig som en bror och syster i ditt hjärta. Då ser du vilka kin, vilka Mayasymboler ni har, som hjälp för att lära något ni inte VILL/FÖRMÅR eller inte KAN lära er, utan just den symbolens dag - eller genom en person som är född dagen med den kvalitén, eller i alla fall är en Kin i den färgen.

Du ser vilken symbol som är din planetariska partner, med vilken det inte sker någon utveckling utan bara känns som semester. Du ser vilket maya-tecken och vilken guidande energi varje dag har, som alla är till din hjälp.

INSTUDIOS

DRÖM NEDTECKNAD I FEBRUARI 2024

”Jag fick hjälp att köpa biljett till konserten men sa till för sent och fick ingen pensionärs-biljett. Jag gick runt bland en massa människor och tänkte byta med någon som ännu inte köpt biljett. Men hittade ingen. En man som ville vara min vän för annat än vänskap, lessnade på människorna bland vilka han inte kände sig hemma, så han tog sin Rolls Roy och körde därifrån utan att lämna sin biljett till någon som var kvar.

Huset var i new age-stil. Där hyrde olika människor var sitt rum. Nu var alla dörrar öppna och det luktade aromoljor och rökelse, resterna av vitlök och indiska kryddor. Vindflöjlarna hördes från trädgården. Det kändes hemtrevligt och ombonat på ett speciellt sätt. Jag var en gäst hos verkligheten och undrade också vad jag gjorde där. Många sökte sig dit för atmosfären, för det genuina, som de inte fann inuti sig själva,

Konserten skulle hållas i det större rummet, stort som en gammal skolsal. Där satt redan människor på kuddar på golvet, Någon hade ställt alla stolar längs väggarna och det började komma in människor som bar små teglas i sina händer. Rawfoodkakor gick att köpa i köket för dyra pengar. Antagligen för att bagaren tyckte de var svåra att göra. Men egentligen gick det inte åt mer råvaror än i andra vanliga kakor, så styckepriset behövde inte ha blivit ett annat.

Frågan är om det som är annorlunda och som upplevdes mer genuint bara sitter i det yttre? Inom sig nådde de inte längre än vem som helst. Stod de utanför samhället? Frågan ställer jag eftersom människor endera såg upp till dem, eller såg på dem med nedvärderande blick på grund av deras bohemiska yttre. De följde inte de senaste modevågorna och de kommersiella trenderna. Därför var de annorlunda. Säkert lite starkare i anden, eftersom de vågade gå sin egen väg. När de nu var tillsammans blev de till ett enda människohav. Nu fick man försiktigt ta sig fram mellan kuddar och ben som sträckts ut på golvet, mellan ryggtavlorna, för att hitta sig en egen plats i vimlet.

Någon började slå på en trumma, en annan stämma sin gitarr och någon tar några första andetag för att värma upp sin saxofon. Då gick det upp för mig att min känsliga örongång inte skulle klara av att sitta i detta väsen av toner, ljud som skapar musik som för en del ger en rytm igenom kroppen, som deras kroppar svarar an på, genom att själva vibrera och gunga i takt med musiken. Själv reste jag mig upp igen och tog mig mödosamt därifrån, på tryggt avstånd från de skränande högtalarnas toner. Det tjöt till och människors händer drog sig till öronen, för att stoppa det mest påträngande oljudet.

Nu hördes en röst från mikrofonen och konserten skulle börja, Sorlet upphörde med ens och människorna som satt i salen riktade alla sin blick på den som harklade sig för att börja tala. Det blev snart rungande applåder. Inte heller dem hade mina ögon tålt. Skönt att vara på behörigt avstånd från allt det som lät för starkt.

I mig satt styrkan inuti, jag var modig på ett annat sätt. Men musik ville jag ha på avstånd. Jag besitter en andlig styrka. Men genom att vara av annat virke så har jag också ett annat fokus. Jag tittade in i verkligheten från en helt annan dimension. Jag var inte en av dem. De nådde sin kulmen i hänförelse jag i hängivelse. Det var den största skillnaden på oss.

Annars var vi människor, lika till det yttre, om inte du avvek för mycket genom din klädstil? Min halvt korrekta klädstil var snarare praktisk än snygg. Mina öron hörde hellre inre toner, från himmelska instrument, sakrala, gregorianska medeltida lågmälda psaltar-toners mässande sång, i kör mellan man och kvinna. I min värld finns det två kön, men de i salen levde i gränslandet där också deras kön höll på att suddas ut. De feminina och de maskulina från deras tidigare liv, som omedvetet bearbetades inom dem, drog upp otydliga gränser, eftersom minnena ömsom var från en kvinnlig, ömsom var från en tidigare inkarnation som man. De kände till inte bakgrunden, bara att de drogs till det gränslösa som kittlade dem utmanade och väckte deras sensuella behov och även av att bli sedd som en speciell person, eftersom de sedan länge uppträtt som sina vanliga, gråa och ganska intetsägande udda personer.

Jag kände skillnaderna tydligare mellan oss när jag steg ut i trädgården. Där tog jag av mig mina strumpor och gick omkring och njöt av att känna växtligheten genom fotsulorna. Det brakade lös innanför fönstret och en välkänd melodi vrålades ut genom högtalarna som alla sjöng med till. Några klappade i händerna och jubel utbröt när gitarristen tog de första skälvande tonerna till nästa schlager, som också hade många år på nacken. Alla kunde texten från succén som dallrade i luften. Människor var uppsluppna och glada. De gav sig hän, både från scenen och bland dem på golvet, där nu värmen ångade från de sittande. Några vände sig om och haspade upp fönstren för att släppa in luft nog att andas, medan tonerna flög ut genom de höga fönsterbågarna, ut i skymningen. Den lite fuktiga luften tog sig in och allt blandades till en enda röra. Gester av vällust och kroppar som rytmiskt rörde sig i takt, som klappar sig på knäna. Luftspelande gitarrister som härmade ett gigg satt invid ett stillsamt leende från en bräcklig kropp och vid hennes sida, den rundnätte skäggige mannen vars ansikte var ett flin av lycka.

Varför jag behövde söka mig till naturens berusning, av dofter av annat slag, än till svett och kroppsångor från de hänförda, det gick upp för mig i steg efter steg som jag tog, bort ifrån dem. Lindens väldoft, fågelsången som nu kunde höras igen, igenom musikens påträngande ekande, där jag gick i skydd under träden, under stjärnhimlen som sträckte sig fram, längre och längre bort ifrån platsen där månskenet bredde ut sig. Musiken hördes alltmer på avstånd för varje andetag jag tog och min puls steg.

Avståndet blev större och snart hördes det som sorl från en okänd värld, där jag befann mig. Vågornas kluckande blev skönjbara när ljuden efter en motorbåt tonade bort i fjärran. Ett helt annat stillsamt liv blev verkligt och luften kvävde inte längre, utan gav välbehag. Lite svalkad väckte mig lusten att ta av mig kläderna och krypa ner i sjön från en flat sten, nog stor att bära mina kläder och min halvnakna kropp. Ett ben var redan nere i det lätt kylande vattnet, som snart ändrade sin temperatur, så snart jag vant mig vid det. Jag simmade ut och sträckte ut kroppen till sin hela längd och njöt av vattnets plaskande ljud när jag röde mina armar och ben.

En underbar sensommars uppfriskande röst av minnen, av den alltför varma sommaren som sänkt sin utbredning och omvandlats i denna mästerliga övergång, till återhämtning från ymnig blomning och prakt, till mer sparsmakad tillväxt. Och med rikligt av skörd av alla trädgårdens frukter, kryddor som spred sin väldoft mot natthimlen. Här satt jag och begrundade livets oändliga kärlek till oss alla.”

Jag ringde min vän - min vän ringde mig. En gul dag.

Vi la på luren efter 1 timme och 38 minuter.

- ”Jag hade berättat allt och åter lagt och fått ihop ett pussel. Inget av det inträffade var några tillfälligheter. Min tunga gråt släppte sitt tag, hjärtat kändes lättare. Jag hade lättat mitt hjärta, verkligen hört mig själv berätta om det svåraste jag tvingats gå igenom, om allt ihop”.

Jag berättade hur allt det här varit som en kedja av orsak och verkan, av sammanhang som nu rullats upp och knutits ihop. Min vän som lyssnade på mig, hon hade inte avbrutit, men bekräftat då och då, lite sammanfattande, det hon hört mig gråtande berätta. När jag kom till nästa och nästa, sedan till nästa del av härvan som behövde lösas upp, för att jag skulle förstå, kunde jag se att allt ihop, allt detta har nu blivit till ett mirakel. Allt hänger ihop och är Ett, även om jag fram till idag bara kunnat se det som hänt som fragment, som olika separerade händelser från samma helhet.”

Andra gånger har jag fått vara välgöraren, jag har varit den som tröstar och hjälper andra att läka, Det har gett mig erfarenheter och det handlar om den utbildning i postvention - efterlevandestöd efter suicid - som vi är på väg att ta fram i ett projekt som pågår ett tag till och avslutas efter sommaren.

Att jag blev utesluten ur den anhörigföreningen som äger projektet hade på ett ytligt plan inte påverkat mig nämnbart känslomässigt.

-”Förutom att man inte gör så mot någon.”

Det som jag utsattes för kan absolut inte förekomma i en förening för sörjande människor, där alla av oss förlorat en närstående i självmord.

-” Suicid går att överleva, men måste pratas om.

Det går lättare att tala om de spår som det satt i oss, när vi får tala med någon med samma medvetenhet och som själv varit med om detta mest fruktansvärda. Den som kommit en bit i sin sorgebearbetning ger ett stöd som hundra andra inte kan ge.

Det gör inte lika ont i själen nu längre, efter vårt samtal. För henne spelar det ingen roll om jag är kvar i föreningen…. OM jag så också utestängs från projektet vi leder, har hon ändå min berättelse med sig.

Om att rädda liv, genom att hjälpa människor att sätta ord på det man inte pratar om.

Anteckningar från ännu en natt, ännu en dag i sorg

Idag grät jag när jag vaknade, efter en skön natts sömn och jag har vaknat så smått några gånger redan.

Bland annat svarade drömmen på nattens tankar; om att jag ska skriva till företaget om vattenläckan. Det kan vara bättre än att ringa och messa som jag gjorde från början.

Sedan blandade hjärnan på nytt in min döda dotter och jag påbörjar att skriva följande;

- ”Att även om kroppen är oigenkännlig efter suicid och inget självmordsbrev fanns är det viktigt att få komma till patologen och se båren och de tända ljusen.

Att få höra och få prata om sitt döda barn, även om hon var ungvuxen så är är hon ändå mitt barn”.

Det har gått 19 år, år av sorg som jag burit själv, för att jag förhindrades, fråntogs en rätt som andra människor tagit ifrån mig, för att skona mig, sa de.

-” Men det blev ingen försoning. Allt lades till mitt lidande. Det verkar som om jag i min vidare utveckling och i de nya sammanhang som jag kommer in i, också tar med mig sorgen efter min dotter.

Det är viktigt att tidigt få sätta ord på tankarna och känslorna, att som högkänslig få berätta, även sedan sorgen lagt sig och inte längre kommer upp lika ofta, eftersom kärlek och livets gång kommit emellan.

Jag har länge nu oftast kunnat tänka på min dotter utan sorg.

- ”Igår visade jag två foton av henne för en vän. Då bar det och kändes bara som kärlek i mitt bröst”.

”Den som funnit Gud i sitt hjärta känner inte längre någon sorg”.

Min vän svarade och bekräftade min känsla och min sorg

-”Att vara ledsen och känna sorg när du kommit i kontakt med ditt barns död igen är helt normalt.

Nu hände det genom utanförskapet, att du blev avstängd och utesluten ur föreningen som varit så viktig för dig.

- ”Från början var det när Alice, kontaktpersonen i anhörigföreningen som du tillägnade din första bok, som samtalade med dig och du kände stort stöd, i det nuet.

Senare har du kunnat stödja andra som kommit i kontakt med dig genom anhörigföreningen, som nu uteslutit dig.

- ”Det är helt normalt att detta blir ett trauma i dig, på nytt, om du inte har möjlighet att bekräftas och nå förståelse”.

- ”Det är en stor förlust, oavsett den tid som gått efter Idas död, lever det i dina tankar. Det är en stor förlust. Det kommer automatiskt upp sorg igen, även om det gått mer än 19 år sedan Ida dog väcks det”.

- ”Speciellt om du inte tidigare fått bekräftat och fått möjlighet att släppa den sorgen som då kommit upp.”

Blockerad sorg traumatiserar och är en stor anledning till varför tidigt och tätt återkommande samtalsstöd för hela familjen direkt efter ett självmord är så otroligt viktigt. Det är suicidprevention.

Klockan 14.38 har jag pratat ytterligare ett par minuter med min fantastiska vän som efter mötet hon behövde vara med i på zoom, ringde upp mig på nytt, för att höra att jag kommit igång med packningen.

- ”I morgon åker jag med tåget vid lunchtid, och innan dess är det mycket jag ska göra.

- ”Ja, jag håller ihop och ska resa till 3 länder som varit med om stora svårigheter,

krig,

när deras familjer skingrades,

och detta på grund av olika religioners dominans

långt in i modern tid.”

Konstigt nog kändes resan tvingade att följa med på.

- ”Kanske behöver jag komma iväg för att vila”.

Så jag tog inget arbete med mig, utan skulle bara leva för dagen.

Det skulle bli intressant att få besöka de här länderna, tänkte jag. Men en fråga jag ställde mig var hur jag skulle kunna sitta på en buss en hel vecka och gå i flock med guide till olika platser? Skulle mitt tålamod räcka?

Jag hade inga egentliga förväntningar och hade inte läst på om platserna dit jag skulle komma. Allt fick komma i sin takt.

Jag kom iväg och det blev en fantastisk resa

Det blev verkligen en underbar resa. Jag fann kärleken. Det är stort och ungefär så här var det. Det har helat mig i många bemärkelser. Sorgen efter min dotters död var inte med mig dit, den var helt avlägsen.

Jag fick lägga fokus på något annat än att jag blivit utesluten ur anhörigföreningen, som fyllt ett stort tomhål i mig genom att jag kunnat stödja andra.

Kärleken väckte upp det som funnits kvar i mig av oläkta sår, av att inte vara älskad som JAG ÄR och läkte det i mig, när jag nu igen kände mig älskad.

Men med det följde också ny smärta och ett enormt lidande -

Reningsprocesser hos människor jag har omkring mig behöver ges nycklar,

Också för att förstå hur hela denna lärandeprocess i oss kan gå så fort att den inte behöver eoner av tid, som över olika tidsåldrar och inkarnationer. Allt kan ske nu, i den här livstiden.

Känslan var den att det hade gått en evighet innan jag äntligen kunde se allt det här jag varit med om, med kärlek och kunde landa i högre medvetenhet. Den smärtan jag levde i gjorde att Jag kunde göra mig fri gamla minnen som jag dragits ner i.

Det pågick tills jag åter kunde se med mitt Inre medvetande vad kaoset orsakats av, vad som behövde bli medvetandegjort.

Via intuitionen gavs jag pusselbitar om hur mina tankar kan gå vidare och skapa mitt nya liv.

Tack för allt som ökat förståelsen för livets komplexitet. Tidigare har jag trott att det handlat om komponenter i det yttre livet, som först behöver bli till.

Som om det går att roa sig och förströ sig själv i en tynande omgivning, då faror och krigshot skapar rädslor i människor?

Som då människors ego blir till omedvetna elakheter som riktas mot andra, helt utan förståelse för hur det skadar andra människor?

Så fortsätter människor att döma varandra, eftersom vi alla har saker att transcendera; Hela sig själva gör vi endast genom att förlåta, släppa och lämna bakom sig.

Till slut handlar allt om logik, insikt, kärlek och stigande medvetande. Den stigande kärleken mellan människor för oss tillsammans!

Livet är fantastiskt! Jag skulle inte vilja ha varit utan också denna erfarenhet eftersom jag förstår så mycket mer om mig själv och livet.

Kärlek.

10 april 2024

Idag är det nästan en vecka sedan jag kraschlandade. Rent bildligt talat, föll jag hårt tillbaka ner på jorden, helt krossad, som bara en fritänkande högt flygande fågel kan göra, som dragits ner till världslig medvetenhet och känt sig helt förlorad.

Exakt två månader tidigare hade jag uteslutits, men det handlade aldrig om min identitet, om den jag var och det jag stod för. Jag kommer att resa mig upp, sopa undan spåren det lämnat i form av personer i mejllistan och kontaktytor, men andra har redan kommit till.

Det handlade om tiden som gick till att stödja människor i lidande, som istället ger mig utrymme att skriva och skapa.

Över en sekund förändrades mitt liv, återigen kom ett meddelande till mig som en chock om en verklighet jag inte vare sig ville eller kunde ta in. Mitt mående förändrades i ett slag, trots att jag försökte att inte ta in det som sades till mig om oss.

De sista dagarna har jag inte levt, utan gått omkring som en levande begravd, med ångest så hög att hjärtat velat sluta slå. Men jag har tagit mig igenom smärtan också denna gång. Allt har sin tid. Det har inte kunnat gå fortare än det gör, eftersom allt blockerat och smutsigt behöver släppa sina rotfästen, liksom lidandet.

Och varsamheten om en annan människas liv behöver vakna i alla inblandade.

Ingen undkommer smärta och lidande innan kosmisk medvetenhet är integrerad i den människan, Inte ens den mest utvecklade personen kan detta. Men alla personer går inte utvecklingens väg, i nyfikenhet och vilja att lära sig nytt om sig själv och tillvaron.

En del människor är naturbegåvningar som älskar det de gör och blir duktiga på det. De sprider glädje och kärlek omkring sig till andra, genom sin hjälpsamhet och sitt tålamod. Bland dem finns hjälpare som kommer att spela en stor roll också för andra människors liv.

Jag tror vi föds till våra olika roller och behov.

En del kan se bortom det här livet. Där de befinner sig, utan resor och större förflyttningar finns en förnöjsamhet, en glädje över livet.

För någon behöver inte livet utgå från en trygghet, bara i det lilla.

Någon har svårt att ta sig ur det här livets världsberusning.

Någon är nöjd med sitt liv och har det bra i TV-soffan.

Någon konsumerar utan en tanke på hållbarhet, om jorden eller krympande resurser.

Det finns de som umgås och lever med likasinnade och hoppas, trots sviktande hälsa och krympande fysisk aktivitet att döden går att utmana, att doktorn kan bota och förlänga livet innan döden.

Någon är rädd för att dö, för vad som kommer att hända, hur det känns att inte finnas mer. Andra funderar inte alls över det här, för dem är livet självklart.

Det finns de som inte funderar längre än till morgondagen.

Och så finns vi som upplever sanningar i oss själva, känner igen platser vi besöker fast vi aldrig varit där förut i det här livet.

Några tror att vi lever evigt och kommer tillbaka till jorden, till kroppar i liv efter liv.

Reningsprocesser höjer medvetandet om vad vi bär i våra erfarenheter

Dagen det hände var i Mayaindianernas kalender: Dagen Gul människa, vägledande kin: gul elektrisk krigare. Ton Ett.

”Dagen håller visdomen, påverkan förseglar processen av fri vilja

genom tjänandes elektriska ton och guidas av intelligensens kraft.”

På Linked in läser jag följande citat av Lotta Halvardsson Ekdahl, Föreläsare inom psykisk hälsa, suicidprevention och livshantering; Det här ville jag ha kunnat förmedla i den stunden till min Man.

Tillit är ditt naturliga tillstånd

Det är svek som fått dig att tvivla

Sträva efter att bli trygg igen

Så här gick det till när kärleken mellan oss ställdes på prov.

- ”VI lever väl inte på 1500-talet”, var det första jag sa, när jag väl hittade ord.

Det var min första kommentar i den häxjakt jag helt överraskande befann mig i, utan att ha kunna sett den komma.

Det började med att de medelålders barnen ville prata själva med sin far. Sonen frågade om de kunde tala i enrum, han och fadern. Vad fanns det att svara på det? Fadern gav sedan samma svar som jag gjort.

”Självklart”. ”Vi kan ta kaffet vid bordet där borta”, fortsatte fadern i svaret till sin son.

”Nej”, tyckte sonen.
”Vi tar kaffet här”.

Fadern reste sig för att fylla på sin kaffekopp. Då vände sig sonen till sin syster som satt bredvid honom och sa att hon också behövde vara med i samtalet. Det blev uppenbart att det var jag som skulle lämna bordet. Så jag reste mig upp, lämnade bordet och gick och satte mig i en fåtölj i ett angränsande rum. Först tog jag upp mobilen, som man gör i stunder som denna. Men jag lade snabbt ner den och kände snart att något inte stod rätt till. Vad hände? Varför dröjde det? Vad pratade de om?

Det försvann tid. Säkert tog det minst tjugo minuter, kanske en halvtimme eller mer, tills jag började känna mig orolig. Varför pratar de så här länge? En bra stund till förflöt, innan de kom gående ut ur matsalen, men de gick förbi mig och ut igenom dörren till entrén.

- ”Vänta lite, vi byter bara rum," sa min Man, när han gick förbi mig där jag satt.

Det hade kanske gått en kapp timme, innan min kärlek kom tillbaka, askgrå i ansiktet och med en så dyster uppsyn som jag aldrig mött hos någon människa. Hårt sammanbiten, med insjunkna kinder och hängande mungipor.

- ”Det har hänt något mycket allvarligt”, sa han.

Sedan slog han sig ner på yttre kanten av fåtöljen bredvid min, som han vände mot fåtöljen där jag satt. Han tog mina händer.

- ”Vi måste gå upp så får de berätta”.

Han var halvvägs ur stolen redan och drog i mina händer. När jag inte följde med utan satt kvar böjde han sig ner, fram över mig med allvarlig min. Jag kunde inte ana vad som skulle komma. Vad kunde ha hänt? Varför hade de pratat så här länge om det var något allvarligt? Min hjärna gick på högvarv, som blev till irrvar och jag kunde inte annat än att följa med och vänta in vad som nu skulle hända.

”Jag har fått en annan bild av dig", var vad han sa.
”Du är inte den som jag lärt känna. Jag måste göra slut med dig.”

Det blev med ens helt kallt omkring mig, som om luften frusit till is. Det var ett viktigt budskap han hade, så långt stod det klart. Men detta kunde väl inte handla om mig? Hur hängde detta bara ihop?

- ”De säger att du vill gifta dig".

Med ens förstod jag att barnen var rädda för att jag skulle ärva deras pappa, kanske ta deras pappas pengar.

"Du ska följa med upp”, sa han och ville ta mig i handen, nästan som om han ville dra mig med.

_______________________

De vuxna barnens pappa, Min Man, som jag har kallat honom sedan vi blev ett par, hade blivit övertygad av sina vuxna barn att jag inte var en god kvinna och människa. Det var vad samtalet dem emellan hade gällt. Han såg sig tvingad att göra slut på vår relation.

Det var en mycket liten, besegrad, oerhört dyster och förstämd man som satt bredvid mig. Han var så oerhört rädd att förlora relationen till sina vuxna barn som stod honom så nära.

Min Man satt i stort sätt tyst under hela det samtal mellan hans barn och mig som följde. Jag berättade om mig, varför mitt liv såg ut som det gjorde, om det som inte stod i min bok som sonen hade läst på min hemsida.

Han sa att han hade läst något om att jag ville gifta mig, (som jag inte kan se att det står där). Hans och kanske även hans systers rädsla var förstås att jag skulle ta ifrån dem pappans pengar. De trodde att jag ingick i någon sekt på grund av det jag skriver om fritt medvetande och andlig utveckling, att jag skulle förleda deras pappa. De trodde att jag genom min sekt, skulle dominera deras far, som inte längre skulle leva som en fri man.

De åkte med oss tillbaka till hans hem och jag packade ner mina saker och gjorde mig klar för att ta tåget hem.

Min Mans genomfina medelålders barn lät mig åka med dem till järnvägsstationen. Först var det helt tyst i bilen, ingen visste något att säga. Jag hade inte sagt adjö till min Man, bara lämnat lägenheten och mina ord hängde kvar i luften, om att:

- ”jag inte hade hört någonting av vad de hade sagt”.

- ”Detta är inte ett slut på någonting. Vår relation är det bästa som hänt oss. Ni kan inte göra slut på den".

Sedan fanns det inget mer att säga just då. Det gick inte att få dem att förstå. Deras rädsla var för stor. I bilen försökte min Mans dotter än en gång att trösta mig. Hon sa att jag kommer att hitta en ny relation. Jag svarade henne precis som jag kände att:

- ”Jag förväntar mig att hennes far ganska snart står i min hall igen, ingen kraft i världen kan ta vår kärlek ifrån oss”.

Min Mans son tittade övervakande på mig och guidade mig så att jag klarade av att köpa en biljett, där jag stod darrande, med fruktansvärd huvudvärk och med krampande hjärta. Hjärnan kunde inte tänka klart, men jag hittade orden när jag tänkte på vår kärlek. Den gjorde mig stark.

Min Man hade bett mig åka och jag hade packat min väska så snart vi kommit tillbaka till hans lägenhet.

Min Mans vuxna barn var tillsammans med oss. De ville att vi skulle kunna prata med varandra i enrum, vilket inte gick för någon av oss, i den chock vi befann oss i. Det här var ju deras scenario, inte vårt.

Vi har inte sagt någonting till varandra sedan dess, men på tredje dagen skrev jag ett kärleksfullt brev med e-post. Min Man läste det igår. Han svarade och skrev att hans barn betyder mycket i hans liv. ”Du är god. Kram ❤️”.

Min Man hade hittat några saker som blivit kvar hos honom. Mobilen signalerade med ett meddelande att post fanns att hämta. Men strax innan dess jag fått iväg ett långt mess på mobilen, som ett svar.

Bekräftelse ur en sann kärlekssaga som har hänt på riktigt

”MIN MAN, vad är jag utan dig?

Min MAN har jag ju kallat dig sedan vi blev ett par. Ingeting har förändrats i min relation till dig sedan den 27 februari, som vi tillslut kom överens om var dagen! Trots det som hände i fredags.

Det datumet blev det uppenbart att kärleken magnetiskt drog oss två till varandra, det de andra redan sett. Vi som länge och innerligt önskat att vi inte skulle behöva leva själva, vi förgyller verkligen varandras liv. Dina barns rädsla och oro för vem jag är kan inte få skada vår kärlek. Jag kan förstå hur rädd du blev för att inte få ha kontakt med dem och att du därför sa som du gjorde till mig, eftersom de skrämt upp dig.

På mig biter inte det, för som din dotter sa, så jag har inte gjort något fel i det här, ingen kan klandra mig för något. En vän läste igenom min bok eftersom jag var osäker på om det fanns någonting i den som kunde missförstås. Hon skrev en recension som jag lade på min hemsida under öppningssidan Tips, där har jag skrivit mer utförligt om vad som finns under fliken.

Jag längtar efter dig, hoppades du skulle komma under dagen, kanske vara hemma när jag kom hem ikväll från sista bion i filmklubben för i år. Jag har inte berättat för min väninna om i fredags, eftersom vi fortsätter älska varandra du och jag, Jag ser det som hände som en prövning och som en rening, som säkert leder till något gott för alla oss inblandade.

Jag följer gärna med dig till din dotter och hälsar på innan vi ska till Stockholm och teatern. Jag pratade i telefon på natten när jag kom hem, för jag tänkte ett tag åka iväg för vila och sol. Men vi skulle ses snart i Stocholm istället. Det var 28 grader i solen i min hörna på baksidan, 15 i skuggan i lördags, så jag fick några timmar nästan naken på baksidan.

I går kunde jag äntligen börja förbereda föreläsningen jag ska hålla. Ska försöka spela in den, men orkade inte det idag. Det är så tomt här. Jag längtar så efter dig, ditt sällskap, att kyssas, älska, äta och sova tillsammans. Idag gjorde jag morgongympan men orkade inte gå någon promenad. Jag blir en bättre människa på att ta hand om mig när jag är med dig.

Hur mår du själv? Hur gick det på boulen? Funkade pappas klot att spela med?

Vår matgäst kommer hem till oss i morgon kväll och äter kvällsmat. Kl 18 bestämde du, så se till att vara här då!. Bara en väninna vet om vad som hände. Hon tog hand om mig när jag kom med tåget, genomgråten. Hon sov här, ville inte lämna mig ensam. Jag somnade gott, för jag hörde hennes snarkningar från soffan, som om du varit hemma. Fast jag sov för få timmar. I går morse grät jag när jag vaknade. Så jag bjöd hem mig på frukost till henne. Vi gick en liten runda. Idag kom jag igång med att lägga ut texterna på hemsidan.

Du är den mest frusne av oss, ändå kunde du värma mig och erbjöd mig din värme! Du gör min väg så mycket lättare, ger mig meningen jag behöver! Du kysser mig, håller om mig, dansar, smeker och älskar mig som du ska! Vi är så tacksamma att vi funnit varandra, Vi älskar varandra. Det finns inget ont i det, inte i någon av oss. Den vetskapen gör att jag klarade mig hem. Min väninna har sett hur fina vi är och hur det strålar omkring oss. Hon vet att rädslan för att gå framåt är en primitiv gammal programmering som har fyllt en funktion, men som inte längre ska få hindra kärleken. Du får säkert en lika varm kram av henne när du kommer, som när hon först såg dig!

När du var hos mig såg du saker som behövde göras och du åtgärdade saker enligt en snabb plan över vad dagen skulle innehålla. Jag tackar dig för det, eftersom jag själv tappat lusten i min ensamhet. Du kändes som en hägring som kommit in i mitt liv. Kommer du ihåg vad du skrattade när jag sa det. Vi är lika snabba och jobbar bra tillsammans, vi ser framåt sommar och segling, längtar till sjösättning och att det ska bli vår och sedan sommar i trädgården som vi får njuta. Du måste komma hit och hjälpa mig rengöra vanten, eftersom det var på din energi vi hämtade hem allt från mannen som lagat den. Förstagsprofilen måste ju skruvas ihop och du sa att du kunde det. Själv tror jag inte jag orkar få båten i sjön i år, efter att du varit med mig till Veteranbåtsklubben.

Du hjälpte mig med svaret till spes och regionen. Ett stort tack för det. Jag skulle önska att du sitter här när jag spelar in föredraget, så jag kan hålla det för någon. Tack att du vände madrassen, det är skönare nu i sängen, när den inte känns lika ut-legad på mitten.

När du la din handflata under min, såg vi ingen skillnad mellan våra fingrar, fingrarnas böjningar och ådringarna är de samma, nagelfästena likaså. Vi kände inte vilka fingrar som tillhörde vem! Och jag älskar dina fötter. Du storvuxne, ungdomlige man, med hjässan täckt av det ljuvligaste hår. Melerat, med våg, snyggt klippt i nacken. Du stilige man, alltid klädd i skjorta till min stora förtjusning. O vad jag älskar dig.

Avloppet i badrummet, listen i köket som stått sedan kylskåpet byttes för många år sedan åtgärdade du och du öppnade upp för luften bakom kylskåpet och då fick vi städat i brickskåpet över kylen. Sist var det Aletas propeller som fick sitt vitala organ för att stå emot ålderdom och erosion utbytt och vi längtade bägge två efter att ta ner den stora gröna presenningen som jag knappt orkar rucka på själv. Det känns alltför tungt att bara tänka på att sjösätta själv i år, så jag säljer kanske. Men kommer du hit, så kan livet fortsätta kännas så där gott. Du drog åt den stora muttern på ingående vattenledningen när nya bergvärme-pumpen lagt av eftersom den saknade tryck nog i systemet när vatten hade läckt ut. Du hade en febrig hantverkare på telefonlinjen och lagade läckan. Tack!

Det är så tryggt att vara med dig, du som kan allting, Du har sagt flera gånger att du känner dig så trygg med mig. Ja, vi kompletterar varandra och älskar varandra. Vi har det så otroligt skönt, så det finns inte ord. Inte kan det vara slut. Det går bara inte. Vad skrämmer dig nu?

Både din son och din dotter var fina mot mig. Din son väntade med mina saker på perrongen medan jag gick in och hittade en toa. Jag fick hans hjälp att köpa biljetten, jag kunde inte göra det själv, min kraft räckte inte till då. Inte vill han mig något ont. Bara det att rädda arvet - att du inte skulle gifta dig, blev väl kontentan? Jag svarade väl på allt annat, som gjorde att deras oro kunde släppa? Tänk vilka rädslor som finns i människor och vilka förvecklingar det skapar. Jag tycker fortfarande att deras beteende känns konstigt. Att de låter mig sitta ensam och skrämmer dig, istället för att väcka samtalet när vi bägge är med. De styr dig, sin far, som om inte du vore kapabel att svara för vad dina känslor och ditt intellekt och din medvetenhet vet.

Jag kunde se en osäkerhet i dig, säkert den som gjort att du låtit ditt ex styra som hon gjort i ditt liv, Konstigt att barnen inte ingrep då, när du skulle betala och hon drog nytta? Det förstår jag lika lite som att du fann dig i den behandlingen du fick i det förhållandet. Jag förstår inte heller hur de menar med att vi bara varit ihop en månad. Att det inte skulle göra lika ont, eftersom det gått så kort tid? Att brutalt skilja två som älskar varandra. Vem far inte illa av det? Jag har redan haft de förluster jag orkar med att bära. Hjärtat värkte i går natt så jag blev rädd. Men jag försöker hålla ihop ljusa kärleksfulla tankar, som bär oss igenom det här. Du kan gärna låta din son och din dotter läsa mitt mail, om du fortfarande är rädd för att de inte skulle vilja träffa dig mer för att du är tillsammans med mig?

Du lärde mig namnen på alla dessa fåglar som flyger i trädgården, våra husdjur. Jag såg en citronfjäril idag! Rödhaken som hälsade oss i glädje och tack över att Maiellen inte längre är själv på sin livsvandring, flög in i fönstret med en sådan duns att när jag skriver det här jag hoppar till. Jag har ingen katt heller längre, som du berättar är en förutsättning för att du skulle kunna bli ihop med mig.

Du städade upp ytligt i snickarboden. Jag inväntar sköna sommardagar för att rensa och slänga sådant jag inte längre behöver där. Men nu känns det också tungt, så kanske leder detta till en större förändring?

Vi hittade min pappas bouleklot. Kul att du tog med dig några för att spela matchen med. Men rabatterna har jag i alla fall tagit itu med, så nu är bara framsidan av huset kvar att räfsa och trappan upp mot berget och ytan däruppe. Hoppas du kommer och hjälper mig snarast. Det är mycket roligare att göra det tillsammans vi två.

Det har varit fint att vara närbo, att alltid vara i närheten av varandra. Vi var så svältfödda på beröring, uppskattning, närhet, gemenskap och sann kärlek. Vi delar på allt, inköp, hushållsgörat och mattorna hade vi ut och skakade. Tack. Det är enkelt att leva med dig, du sa detsamma om mig. Vi passar ihop och har det verkligen bra du och jag!

Vi bar ner den större sängen, så jag ligger skönt på natten. Nu i rena lakan, för att inte sörja att du inte finns bredvid mig, men nattskjortan har jag inte tvättat, så jag kan snusa där. Tvättmaskinen gick, för att låta torkvindan bära de rena lakanen denna underbart soliga lördag, när jag inte var förmögen att göra någonting. Rödhaken väckte mig ur sömnen när jag läste Kunskapens Bok. Jag känner hur Du satt bredvid mig och väntar in att jag skulle komma och sätta mig, för du ville läsa tillsammans. Vi pratade om det vi läste, ibland inte. Ibland satte vi ord på funderingar, ibland inte.

Vår månad var på något sätt som en saga för vacker för att vara sann. Livet har farit så hårt fram med mig att mina drömmar tagit slut. Du fyllde på dem, din kärlek lyfter mig, med längtan efter fortsättning, lusten att få visa mina tavlor och börja måla igen har väckts. Ett högre hus med lokal i ena ändan med plats för ett galleri, där jag kan arbeta under vintern och inte som idag, med en ateljé som är för kall under vintern och som står full av växter. Jag älskar min trädgård, men har förlorat fotfästet och vill ha din hand i min.

Vi började dagen med morgongymnastik, både dina rörelser och tre gånger gjorde vi De fem tibetanerna. Vi promenerade nästan varje dag, ofta långa promenader, hoppade på stenar, pratade om våra förflutna, lärde känna varandra, genom att åka runt i vårt vackra land för att visa varandra hur våra liv sett ut. Du lagade den trasiga kontakten i lampan i sovrummet och hängde morfars gamla kristallkrona rakt och fick lamporna att fungera. Du påminde mig om att kopiera och göra klart det som skulle göras under dagen, när jag i någon icke igenkänd oro började och pratade om att göra saker, som jag sedan lämnade halvvägs eller inte kom igång med. Det var något som skavde, som gick i otakt. Kanske var det en föraning om det som hände i fredags som jag fångade? Senaste veckan talade du om vår första livskris, som vi tog oss över och förbi. Du var rädd för att tappa kontrollen.

Jag tänker på behandlingen hos Hälsokonsulten. Hoppas att du äter vitaminerna. Att du kommer att gå dit på återbesöket. Jag önskar dig verkligen hälsa och ett långt liv, att vi får många sköna år ihop!

Under din kris påminde jag dig om danskursen, när vi fick beröra varandra och föra bara genom fingertopparna. Då fick jag föra dig, blundande. Genom hela salen dansade du och jag fram i danstakt under min förning, som du svarade an på utan osäkerhet. Det stärkte oss att våga vara det strålande par som alla såg i oss. Det kändes att vi var ett. Människor såg det på oss. Vi kände själva hur vi passade ihop. Vi dansade i offentligheten och badade badtunna, såg konsert och serverades tre rätters-middag som du bjöd mig till. Vi älskar varandra och du nådde ännu en självkänsla i kraft och kärlek. Vi har det verkligen underbart min vän. Dina kramar, dina långa vackra armar som håller om mig så gott. Du vill att jag ligger på din arm, den slingrar sig om hela mig. Vi delade säng, även om den vi låg i var bred för två, så låg vi tillsammans och svettades och njöt av beröring och samvaro. Du vilar huvudet på mitt bröst, säger att du känner dig så trygg med mig, så hemma. Vi kallar mitt hem för hemma och ditt hem för hemma. Vi var snabba som ögat att packa ihop oss och komma iväg när besöket på VC krävde snabba ryck. Ingen av oss tvekade någonsin på den andres kärlek, på sina egna känslor. Vi är tacksamma, lyckliga, Du är en lycklig man, jag en lycklig kvinna.

Vad i hela världen är det som gör att jag efter detta sitter på ett tåg och reser från dig? Andra människors rädslor, det handlar om tolkningar som görs av en Boks frekvens, från en tredimensionell, primitiv tro att tryggheten och lugnet under sina sista år i livet blir bättre för en far i en pensionärskuvös, med mestadels telefonkontakter och boule. Nu kom rödhaken igen och dunsade in i fönsterrutan, för att rätta mig. Inte en negativ tanke, att bara se möjligheter och kärlek är mitt valspråk, så nu går jag ut i vårvärmen och krattar klart det vi började. Jag lever vårt liv i kärlek och använder dagen, den gåva jag givits och allt den medför.

Vi har ännu inte stekt plättar på vetemjöl, men de med dinkel var läckra, även om smeten var svårjobbad. Vi ska koka ärtsoppa från grunden och inte köpa mer halvfabrikat. Det mår våra magar bäst av.

Jag älskar dig, det är inte ett tillstånd som bara går över för att du sa att jag skulle åka. Jag kände att du var trängd, att barnen som inte varit med oss i vår gemenskap och utveckling tyckte att 5 veckor är kort tid. Men alla drömmar då, all längtan och hoppet som tändes inom mig i alla fall. Det går inte bara att bortses ifrån. Jag kan förstå att dina barn blev rädda för Bokens nya frekvenser och meddelanden. Önskar jag fått initiera den och ge dem gåvofascicules-sett, så att de kunde läsa med beskydd från att få just dessa frekvenschocker. Du sa en sak som inte stämmer. Jag behöver inte läsa varje vecka på tisdagsförmiddarna. Jag har två månaders semester per år, när jag bara ringer och förbinder min aura. I framtiden vill jag kunna måla i den ateljén där vi också kan läsa, så att det inte alls behöver inkräkta på dig som det gör här. Kanske är det hos någon av de andra två vi läser, då har du ingen kontakt alls med oss när vi läser. Gifta mig vill jag absolut inte, dina barn behöver inte vara rädda för att inte få ärva dig. Jag är nöjd med vad jag har.

Vi har haft tre underbara samtal, vi pratade på fredagsnatten och jag behöver ha kvar föräldrahemmet några år till, för att ge det som alla andra i klassen har det. Jag åker själv utan dig, för att få tröst och stöd. Vi hade fina samtal, lyssnar bara. Det bli säkert bara glädje när vi ses tillsammans för att gå på teatern. Jag längtar efter att du är här hemma, i färd med något, när jag har läst kapitlet färdigt i morgon. Du har ju en egen dörrnyckel till detta hemmet och ta med min nyköpta kudde. Jag har dina innerskor, arbetsskjortan och byxorna och tand-borstladdaren, samt en underbar pyjamas med en naken kvinna på att snusa i.

Kommer du ihåg att du sa att vi skulle få se vad dina barn hade att säga, det var bara ett litet tag innan det var dags att åka till restaurangen där vi åt. Jag svarade att vi är väl vuxna att fatta våra egna beslut om saker. I vår ålder. Då anade inte jag någonting. Du sa hur vacker jag var, du kysste mig på munnen och jag besvarade din. I vår ålder är det vi som visar vägen. Inte kan väl vi få den tilldelad oss av våra barn? Möjligen från ett yngre barn men inte av medelålders fina människor med sina erfarenheter. Dina barn jämförde med hur de låter sina barn leva sina liv fria. Men sin far behöver de tydligen hålla i schack, så han inte går och gifter sig, så att halva arvet försvinner, eller hittar på något han inte vill på sin ålderdom. Det här är saker jag inte förstår, det verkar så beräknande, vilken begränsning av en annan människas liv.

Det är närhet, trohet och innerlighet i beröringar och kyssar som ger mig trygghet. Jag var nästan där. Jag vet att du känner samma sak. På hemresan stockade sig rösten och näsan var täppt, som på grund av kvävning. Det blev följden i det livet, när du förde på tal livet i borgen i Albanien, när vi satt och åt med din son och din dotter. När jag hörde dig föra den inmurade kvinnan på tal satte jag nästan i halsen. Nu undrar jag vad det är för känslor som du försöker fly ifrån, på grund av den erfarenheten, som du väl också bär i dina cellminnen? Vi kan ju fråga din Hälsokonsult nästa gång om ditt högre Jag känner till det här, om det är sant?

Jag önskar att någon kan hjälpa dig att skriva ut pappren så du har lättare att läsa igenom och ta till dig det viktigaste av vad den kvinnan ville förmedla. Det var chockerande för dig att höra henne fråga ditt högre Jag om det fanns någonting i innehållet i hennes bokhyllor som du behövde? Jag kanske skyndade förbi den upplevelsen när du berättade om den i bilen. Kände du dig avfärdad av mig, genom de exempel jag tog från mitt yrkesliv? Som sagt, du var modig som låg kvar och fortsatte lyssna.

Din son förstår inte att det finns en hjälp i Boken för att hantera frekvensskillnaderna utan att läsaren förlorar kontrollen. Bokens texter beskriver så du blir nyfiken, kan använda din egen kunskap och logik. Så har vi utvecklats genom århundraden, tidigare av religionerna tills de blev förvanskade, under många inkarnationer. Ingenting går fortare än vi klarar av.

Det är så ensamt här i vårt hus, det är så sorgligt ensamt igen. Gick in digitalt och tittade på hus runt där du ville bo. Så kanske jag säljer och vi flyttar härifrån. Jag behöver förändring och helst tillsammans med dig. Det är jobbigt att bo kvar här, där så mycket minnen finns. Vi skulle börja om, på en egen plats. Har du förresten adress och mobil till våra nya vänner därifrån? Vill du följa med dit, eller ska jag ta kontakt med henne själv?

Hyresgästen frågade mig igår var du är. Det var lätt att svara att du har boule-tävling den här helgen. Han var lite orolig för att bo själv i höst, han flyttar ju ut den 1 juni.

-”Det har varit så tryggt att höra dig och din Man prata där nere”.

Dröj inte, jag älskar Dig från djupet av mitt hjärta.

Kram och en varm kyss.

Livets inneboende insikt

Den som en gång upplevt sällheten av högsta kärlek vill alltid återvända till detta strålande tillstånd. De som såg oss sa att det fullkomligt strålade kärlek omkring oss. Vi lyfte varandra, han mer jordad än jag, nattens tecken ton fyra. Han är en självexisterande blå maya-kin och stenbock precis som min far var. Det som skedde vid vårt möte var som fortsättningen på en legend, som från sagorna, om hur vi fann varandra och ljuv kärlek uppstod. Sådan kärlek tillhör inte den här världen.

Är det så att vi ensamstående, mogna kvinnor som själva sliter med tvätt, med barn, att vi är del i jakten på den underbara partnern? Jag känner igen mig i det. Antagligen för att jag vuxit upp i en sådan miljö och har drömt om ett sådant inkapslat liv, som om det satt i mina gener. Långt tillbaka var det också så att mannen hela tiden skulle vara den starkare, den beskyddande jägaren, för att ta hand om sin kvinna som föder dem jordens tillväxt, för att människosläktet inte skulle dö ut. Kan vi vara programmerade för det som händer oss, till det som attraheras till oss i livet enligt livsplanen för den människans liv? Ingenting händer av en slump, allt det som sker har sin högre mening.

Efter skilsmässan långt tillbaks i livet uppstod ett enormt tomrum och längtan efter att träffa en ny man. Allteftersom barnen växte upp hände det att jag dejtade någon gång, men mer blev det inte. Vi levde själva de och jag, sedan de var i förskoleåldern och upp i tonåren. Det var underbara år. Jag älskade den tiden också. Men sedan förde den gudomliga ordningen mig i kontakt med en man som berättade om sitt själsliga liv, om andliga förnimmelser som han litade till och han levde därefter. Vi träffades när han hade väntat under många år på den mycket yngre kvinna som han skulle få barn med.

Han hade renoverat och byggt ut huset till oss där vi skulle bo, precis efter min önskan trots att vi aldrig träffats innan dess. Ja, jag hade drömt om att få bo så. Den dagen vi träffades möttes vi utanför hans hus som mer av en tillfällighet, även om jag var på jakt efter en bostad. Det huset har blivit en fristad för mig sedan dess. Där har min frusna själ funnit ro och vila i solljuset. Men när min dotter dog och jag inte kunde sörja på spanska, flyttade vi hela bohaget tillbaka till Sverige. Han återvände dit ganska snart, men har hälsat på oss flera gånger. Vi har varit de bästa vänner efter att den första chocken efter min dotters död lagt sig. Idag har vår kontakt i stort sätt ebbat ut och jag har övergivit synen på att jag skulle behöva hans hus som fristad.

Efter några år träffade jag en man som hade redan lärt känna mina barn. Det var en stor trygghet och lycka att han hade träffat min döda dotter. Hans familj hade bott vårt hus och tagit hand om min familj, mina barn, våra husdjur och bostad, en hel helg, när jag var iväg på utbildning. När vi senare träffades hade många år gått. Då levde inte min dotter längre och min sorg flödade utan stopp. Han fanns, tröstande och kunde bekräfta mig. Vi sörjde samma barn. Deras själar hade mötts och nu fick han lära känna mig, hennes mor. Den starka känslan mellan oss blev med tiden tvingande. Den sökte sig fram genom våra kroppar. Ordet som ledde oss var ”Vi har en framtid ihop”. Vi blev ett och fick några underbar år tillsammans. Men sedan tidigt i hans liv grodde en svår sjukdom i hans kropp. Spår från från militärtjänstgöringen i form av asbestfibrer hade satt sig i hans kropp och orsakade att han insjuknade och dog en mycket förtidig död, i en sjukdom som ingen kunde stoppa. Men kärleken överlever döden. Vi har mötts genom glasrutan som skiljer dimensionerna åt. Vi kan inte se varandra, jag kan i alla fall inte se honom, men jag har kunnat förnimma hans närvaro några gånger. En tid efter sin död pratade han med mig på natten, när jag vakat och gråtit efter honom.

-”Se på mig, sa han, se på min mage. Jag kunde inte leva kvar på jorden, så sjuk som jag var.”

Jag vet att han älskade mig av hela sitt hjärta, han var stolt över mig och ville visa upp mig för hela världen. Vi hade det så fint tillsammans och hans förtidiga död blev ett hårt slag för mig, som jag när jag skriver det här ännu inte helt hade tagit mig igenom, även om jag flyttat ut honom och hans saker ur huset, som sedan 13 år är mitt eget och jag har flyttat bort hans stol i trädgården.

Under de senaste åren har han kommit nu och då i form av en rödhake, som har flugit rakt in i fönsterrutan eller dröjt kvar på fönsterbläcket. När han velat väcka mig, eller varna mig, har den lilla fågeln flugit rakt in i fönsterrutan så näbben pickar mot fönstret. Första gången det hände var för några år sedan. Då upprepades detta så oerhört många gånger att jag vaknade upp ur min depression. Jag var svår-väckt, men när det hände tre dagar i sträck, förstod jag tillslut, efter år av djupt grävande i mig själv, att jag inte är ensam. Jag är sedd och han skickades till mig för att tala om för mig att jag är fri och behöver befria mig från de blockeringar som jag suttit fast i.

Den helgen var det en seans inte långt ifrån där jag bor. Jag ringde och bokade egen tid men gick också på storseansen för att få budskap, vilket är något jag normalt aldrig skulle göra. Det är mig så främmande att gå till någon annan för att få svar på något som handlar om mig själv. Men det öppnade verkligen vägen för mig. Himlen kändes närmre mig igen. Jag kände mig inte längre isolerad från mig själv och den inre medvetenhet som bor i mig, vilket jag gjort under många år, som ensamstående, med allt jordiskt ansvar. Mitt andliga Jag hade varit som dött under en period, då mina enda tankar hade handlat om det jordiska och under dessa perioder har jag nästan drunknat i mina egna sorgsna tankar. Några år tappade jag bort att läsa det dagliga kapitlet ur min bok.

För mig är det skillnad på jordisk kärlek och himmelsk. Här på jorden längtar vi efter varandra när vi inte har varandra i närheten, oftast är man i par med sin partner, som svanarna följer varandra. Trots att kärlek är den trygghet jag har behövt och alltid sökt, har jag alltid varit ensam när jag behövt att resa mig. Med min döda man som jag köpte huset tillsammans med hade jag satt mina rötter här och jag har sörjt honom trots att det bara finns kärlek i himlen. Jag är accepterad och älskad av honom hur jag än väljer att leva mitt liv. Jag kom iväg till seansen för att få höra det budskapet. På jorden gäller det jordiska medvetandet. Det har gjort att jag har levt enligt det jordiska, men jag har inte kunnat släppa närheten till honom helt eftersom jag i så fall inte skulle ha haft några rötter här. Jag har hängt fritt mellan himmel och jord, utan att veta var jag hört hemma och längtat efter jordisk kärlek från en man som kan ge mig det.

Nu har vi hittat varandra min levande Man och jag, men vår kärlek har ifrågasatts av hans barn. Jag skulle behöva rena också detta, tacka dem för det de hjälper mig att komma i kontakt med allt av kärlekslöshet och utanförskap, så att jag kan hela det djupt i min själ.

Vad jag skapar med mina tankar beror på vilken medvetandenivå jag är i

Endera behövde min frekvens höjas, så att jag bara uppfattade mig som en himmelsk varelse. Då vet jag att allt det jordiska skulle ordna sig på ett gudomligt sätt. Jag behövde känna denna fullkomliga trygghet i mitt hjärta. Det var så jag hade sagt till mig själv. Men det var inte nog. Efter att ha levt så många år, själv, var jag svältfödd på närhet och kärlek, men saknade också meningsfulla dagar i samvaro med andra, saker att göra tillsammans.

Samtidigt ville jag vara en himmelsk varelse som har tid att utveckla mig, genom att läsa mina kapitel. Det har varit svårt för mig att ta mig upp ur depressionen på egen hand. Jag har försökt att flytta på egen hand men det har visat sig omöjligt. Jag ville hålla mig till min Man för att kunna sätta mina rötter på en ny plats i den jordiska tillvaron, även om jag skulle stå själv som köpare. Själv kan jag inte söka mig något bättre än det hus jag redan har. Det har började landa i mig hur allt hänger ihop.

Min döda mans kärleksfulla budskap kan jag numer höra inom mig ibland när jag matar mina många vänner som flyger runt i trädgården. Han glädjer sig med mig från sin himmel, både när jag är glad och lycklig finns han och fåglarna här, till mitt stöd och när jag har det svårt. Han säger till mig att jag är fri, att jag är totalt fri att finna kärlek i mitt jordiska liv, att jag kan sälja vårt hus när jag vill och flytta.

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en riktigt äkta kärleksfull himmelsk lyckokänsla ännu en gång under detta jordelivet. Men den euforiska känslan av sällhet återkom i mogen ålder, just när min andliga medvetenhet hade började blomma upp på nytt. När arbetslivet just upphört och jag äntligen ägde min egen tid igen, efter att ha anpassat mig till arbeten för att försörja mig.

Det är himmelskt att vara i en lycksalighet som bara kärlek kan ge. I vår kärlek finns inget ego, inga rädslor, utan bara hängivelse och renaste kärlek. Där finns inte heller några berusningsmedel, inga jordiska tankar som är värderande, inga åsikter, inget negativt tyckande varken om sig själv eller den andre, utan fullkomnad, mognad, överflöd av de vackraste tankar och känslor som finns inom en människa, utifrån sitt högre medvetande.

Jag kan bli så där euforisk en vacker dag i solen, med fågelsång och vågors böljande. När sinnet inte är fyllt av någon svaghet, ingen begränsning finns, ingen sorg, inga konflikter, ingen sjukdom eller lidande, då alla sinnen bara jublar av högsta kärlek. Då varar det en sekund, men jag vill dröja kvar och känna denna starka kärlek jämt. Såsom jag tänker mig det är när vi har lämnat denna begränsade vackra värld. Den dagen kommer, men jag är inte där än. Över den dagen styr vi inte själva, vi människor.

Vi är här för att utvecklas igenom de allra svåraste känslor, genom hinder som vi satt upp för oss själva, som speglar sig i den tillvaro vi befinner oss i, för att vi ska bli ännu mer starka, ännu mer säkra och frimodiga, så att änglamedvetenheten han öppna sig i rena hjärtat också under det jordiska livet.

Det är bara här på jorden vi kan utvecklas. Vart jag kommer efter det här livet, det beror på till vilken medvetandenivå jag nått, medan jag lever här. Det är bara på jorden som under kan ske. I högre dimensioner behövs inte under, eftersom allt är som i Min fader Konungens Trädgård, i det himmelrike som Astrid Lindgren beskriver i sin bok ”Mio min Mio”.

Detta låter inte längre snurrigt. Jag kan befinna mig i den tredje dimensionen, i världen och låta det färga alla mina sinnen och som ”världsberusad” behöver jag jordisk kontroll. Men även här, på jorden, låter mina cellminnen mig inte längre leva utan att jag känner att jag befinner mig i ett himmelskt paradis. Kosmos sänder oss strålar för att göra oss medvetna om den nya tidsålder, som nu, i den tid vi lever, slår ut i full blom, redan när vi lever här på jorden.

Det är något nytt, som vi inte kan blunda för. Därför väcks vi upp och behöver komma till rätta med smärtor, en saknad eller ett sjukdomstillstånd, som endera tar oss ner på jorden och vi söker jordisk läkning, med läkarbesök och försöker hitta en bot för det som har skapats i den tredimensionella verkligheten, om än för en mycket avlägsen tid sedan, i en helt annan inkarnation. Symptom kommer krypande för att påminna mig om något som cellerna fortfarande minns, om vem jag varit, vad jag gått igenom och hur jag lever mitt liv. Det finns hela tiden val. Det kommer impulser genom tankarna eller ingivelser, att jag endera återvänder till det världs-berusade sättet att leva, eftersom omgivningen förväntar sig det. Eller vågar vi släppa taget, lätta på kontrollen i små steg, för att släppa in det oanade som livet också kan innehålla. Men är jag en högt flygande fågel, är jag samtidigt fri från dessa gamla programmerade cellminnen från tidigare liv, ibland bara genom den tanken. Då gäller det att få med sig känslorna dit, för att allt ska bli ett, med målet jag skapar framför mig.

Ändå var det just detta som hände oss. Dessa gamla cellminnen som förenade oss, för att vi skulle kunna befria oss själva, har ännu en nivå av smärta och lidande, från en oerhört svår inkarnation som vi upplevt tillsammans som ett älskade par. Dessa minnen drog oss till sig, antagligen för att vi behövde den reningen i våra liv här och nu. Vi behöver definitivt kärleken, jag såväl som min Man. Jag behövde rena mig från tidigare blockeringar som hindrade mig från att kunna stå upp i min fulla kraft och stråla också mot dem som utestänger mig, som gör att jag förlorat rättigheten både till den stödverksamhet jag uppoffrat mig till, men som också varit ett sätt för mig att överleva. Det gäller den avbrutna kontakten med mitt barn och mina barnbarn som jag lever med dagligen. Innan dess var det med mitt yrkesliv, som det också tog slut på ett oväntat sätt, som började med att jag blev mobbad av en hel klass som jag undervisade. Den upplevelsen ledde mig in i en förtidig ledighet från skolan, som jag så väl behövde. Nu har jag gått in i den fjärde fasen av mitt jordeliv och här ska jag hitta min roll som pensionär, i kärlek till livet och till min livskamrat, som jag har längtat så länge efter att få träffa.

Mitt himmelska öga säger mig att jag har en uppgift som innebär att återvända till fullkomlighet. Därför behöver all denna smärta upp, för att helas och transformeras till kärlek. Det går fortare ju fortare jag stiger. Därför finns boken jag läser till min hjälp, så att stigningen kan gå i turbofart utan att det svåra behöver kännas ens som en rispa i mig.

Det här är sant, det är på riktigt. Jag befinner mig inte i någon psykos eller i något schizofrent tillstånd där jag tror att allt detta som hänt inte skulle ha varit möjligt. En människas berättelse är alltid någonting som hon har upplevt. Ingenting i sagor eller i berättelser är annat än verkliga upplevelser som stiger upp till medvetande i den stunden, från den människas arkaiska krönikor, från arkivet som finns sparat om alla våra tidigare liv och om våra tankar, som nu öppnas och visar oss och förklaras för oss, för att vi ska kunna utveckla starkare upplevelse av kärlek, frid och harmoni, som behövs så väl på jorden i den tiden vi lever. Här uppväcks vi för att medvetenheten ska kunna stiga än mer, så att andra människor också ska kunna väckas upp för att möta sin själ.

På en bussresa händer det

Vi hade träffats på resan sex veckor tidigare. Nu var det vi. Vi kände oss som om vi satt ihop. Vi älskade varandra och var helt enkelt bara Ett. Vi såg likheter i våra liv och i vårt sätt, ja till och med i våra utseenden. Vi passade bra ihop, sa de som träffade oss. Mina vänner sa att det strålade om oss. Det var sådana meningar som vi hört om oss redan på bussresan, där ingen kände någon av oss sedan tidigare.

Under den första veckans utfärder hade olika lokala guider tagit med oss gata upp och gata ner, bland gamla intressanta miljöer. Då var det som om en magnet dragit oss till sig, i riktning mot varandra, tills vi själva blev medvetna om den andre. Vi är sociala och öppna bägge två och kom i samspråk om det vi såg och reflekterade kring. Snart utgick samtalen från våra egna liv. Detta hände upprepat varje dag när bussen stannade på olika nya resmål.

Alla strömmade ut ur bussen flera gånger varje dag, på nya platser där en ny lokal tolk från platsen tog över och guidade oss runt någon timme, berättade och visade mycket intressant. Jag satt på främsta sätet eftersom jag lätt har blivit åksjuk om jag inte följt vägen med blicken. Bredvid mig satt samma kvinna under hela resan. Hon reste också själv liksom jag, Han satt i bakre delen, ensam utan någon bredvid sig. Nästan varje gång när vi kommit av bussen stod vi ändå bredvid varandra och på något sätt hänvisades vi till och snart valde vi varandras sällskap. Han var trevlig, intressant, klok och med mycket kunskap och erfarenhet från många områden. Han tänkte detsamma om mig. Vi var gymnasielärare bägge två, fast jag mest arbetet på högstadiet. Vi har jobbat yrkesmässigt bakom ratten bägge två och har bott utomlands, i olika delar av Spanien. Det var så intressant att höra honom berätta sina minnen. Egna reflektioner kom upp i tankarna, som lades till den andres ord. Inget bara stannade i tanken, allt ville komma upp och ut. På så sätt lärde vi känna varandra väldigt bra på kort tid.

Så fint det är att kunna dela sina tankar, inom alla områden. Vi drogs allt mer till varandras sällskap. Det fina var ju att vi sågs varje morgon till frukost, innan resan gick vidare till nya utflyktsmål. Vi förnöjdes alltmer av närheten vi kände och tog in på samma gränder och besökte samma platser när det blev tid för egen vandring innan bussen tog oss till nästa plats.

Nästan varje kväll kom vi till ett nytt hotell. Nu checkade vi in samtidigt eftersom vi stod bredvid varandra i kön. Det fick till följd att vi hade rummen nära varandra. Vi följdes åt till middagen. Han var stilig att se i sina vackra skjortor och manchesterbyxor. Jag hade packat ner lite klänningar att byta om till före middagen. Vi blev under ett par veckor sedda som det intressanta paret, som det pratades om. När vi promenerande stråket längs vattnet hand i hand log de vi mötte som såg oss, lika lyckliga som vi två kändes oss. Det var den kvällen flera av dem kom fram till oss, även de vi inte hade pratat med förrut, där vi satt i en soffa i hotellfoajén.

De berättade om sina iakttagelser av oss. De hade med stort intresse följt vad de sett utspela sig framför deras ögon under veckan i bussen. De berättade att vi verkade omedvetna om varandra först, men dragits till varandra som en magnetverkan. De gladdes för vår skull och deras mungipor nästan fastnade i ögonhöjd när de berättade om sina iakttagelser. Det var stort att flera olika personer bekräftade det vi själva varit med om. De kallade oss resans par, på Paradis hotell och de hade varit nyfikna över om vi skulle klicka. Nu kunde de inte annat än att komma fram till oss och berätta vad de sett. Så underbara människor, som gladdes med oss. Även om det hände på riktigt, kände ingen av oss att det som hände var riktigt verkligt. Det var mer som en saga och kärlekskänslan höll sig stark och frimodig. Efteråt har jag tänkt på oss som fyllda av strålande kosmisk energi.

Vi hade båda två längtat efter att finna en ny partner att dela ensamheten med. Bägge var vi pensionärer, med för mycket tid och med längtan efter att vakna med någon att dela sysslor och promenader med och att åter få uppleva kärlek. Vi var svältfödda på kärlek, att känna någons omtanke och ömma smekningar. Efter den dagen rörde vi hela tiden vid varandra, som förälskade tonåringar. Vi gick oftast hand i hand och när vi satte oss gick den enes hand smekande över den andres.

Vi var likadana, vi hade samma behov av närhet och ömhet, samma uttrycksätt, ljuvt och ömt, i stor omtanke om den andre. Hjälpsamheten gick snart över till förtroenden som vi viskande delade med varandra, som flaskpost som hittat till sin mottagare. Denna sista vecka kunde vi sitta i timmar och bara lyssna på den andre och berättade själva om allt tankarna berörde. Vi gick en promenad förstås medan det var uppehåll mellan skurarna. Vi tillbringade tiden med att lära känna varandra. Det kunde både handla om underbara händelser i våra liv och om tråkiga, svåra och jobbiga passager i livet, som vi ville berätta om för den andre, som för att lyfta av oss detta genom att en sista gång sätta ord på hur livet gått fram med oss.

Jag vill beskriva min man, så du förstår hur mycket jag älskar honom

Min Man är öppen och lättsam, småpratar gärna om vardagligheter och utbyter några ord med de flesta. Det kändes så stort att han är sådan. Min Man är sig själv, med stor integritet. Han hade berättat om sig att han levt själv i längre perioder innan han gått in i en ny relation. Det gjorde mig trygg i att jag inte blev charmerad av en sol- och vårare, som skulle överge mig så snart vi kom hem. Ganska snart bekräftade han mitt andliga, spirituella sätt att se tillvaron, utan att det skrämde honom, Min Man lyftes av det positiva i mitt väsen, han kände sig sedd och bekräftad. Min Man frågade mig hur han kunde göra för att finna inre utveckling.

När vi kramades nådde han om mig med sina långa håriga armar. Jag lät mig drunkna i hans famn och kände mig hemma, som om vi hade älskat varandra under många tider. Min Man är precis så lång som det känns mest bekvämt för mig att kramas. Det var som om vi redan känt varandra länge, som om vi visste det mesta om varandra. En dag var det mest han som behövde lätta sitt hjärta och jag var den som kunde hjälpa honom att vända på ett problem, så att han kunde se det hela ur ett högre perspektiv. Allt fick sin mening, gick att förstå och det gick att se en röd tråd igenom hela detta som faktiskt ledde oss bägge till utveckling.

Också det jobbiga i tillvaron leder till någonting gott. Jag hade just skrivit klar en bok som min Man satte sig ner och läste på en gång. Han samtalade med mig om hur det kändes att läsa den och han skrev en recension som jag kunde lägga ut på hemsidan. Min Man berättade hur fint det kändes att få lära känna mig mer genom det jag skrivit.

Ljus - Foton - Cyklon - tekniken står till vår tjänst

Jag har just läst ett kapitel ur boken jag läst ur varje morgon under många års tid. Det gjorde jag även under de veckor vi var tillsammans. Min Man hade ännu inte sett boken eller visste något om den, men han blev intresserad av det jag berättade som svar på hans frågor. Han ville gärna ta del av den. Därför passade det så bra att han läste min egen skrivna bok först, en bok som just blivit klar, som jag hade lagt ut på min hemsida. Jag hade ingen bok av den jag läser ur dagligen med mig, bara de lösa kapitel som jag tagit med mig för att studera under resan. Han ville vänta för att kunna läsa boken från början.

Under sista veckan bodde vi på samma hotell hela tiden, utan något planerat program. Det var mer som en solsemester vid adriatiska kustens strand, trots att våren ännu inte riktigt var påväg och värmen inte hade kommit.

Det blev mest promenader. En dag sprang jag och min Man promenerade i sin takt. Jag sprang förbi och vände och tillbaka och förbi. När jag passerade honom stannade jag och vi gick tillsammans en sträcka och pratade om det som dykt upp i våra tankar. Det var underbart, vilsamt och skönt. Vi lärde känna varandra väl under dessa underbara dagar. Vi ägnade all tid tillsammans och med att umgås med flera andra resenärer vid måltiderna. Det var fantastiskt trevligt och breddade våra samtalsämnen. Vi tog lokalbussen en dag och åkte till en angränsande liten stad, mest för att bara ströva gata upp och gata ner, bland hyreshus, affärsstråk, hotell och strandpromenader.

Vi lärde känna ett annat par, en spirituell kvinna och hennes man och vi fick ett mycket fantastiskt och märkligt samtal en kväll. Jag såg min Man med nya ögon och förstod att han, liksom jag, har hög andlig medvetenhet öppen i sig, att han är en andligt insiktsfull människa, även om han själv inte sett sig själv så fram till nu.

OM EN RESA IN I FÖRBORGADE CELLMINNEN SOM ÖPPNADE HELANDE I MITT LIV

Det var bara vi två från vårt hotell som åkte med på en organiserad resa som researrangören och hotellet vi bodde på anordnade. Vi åkte över ännu en ny gränskontroll. Vi såg vidunderlig utsikt och njöt från bussfönstret. Guiden framme i bussen tog då och då upp mikrofonen och berättade för oss om platser och sevärdheter som vi passerade. Hon frågade om hon pratade för mycket. Men det tyckte ingen av oss nio i minibussen. Vi gjorde många korta stopp, när hon ville visade oss något sevärt eller bara lät oss sträcka på benen, ta en fika och gå på en toalett.

Vi stannade vid en ruin som låg högt uppe på ett berg, dit en ännu mindre minibuss tog oss upp ytterligare någon kilometer, mot målet. Sedan var det vandring som gällde. Vi passerade in igenom ett valv och in i en gång igenom den breda muren. Det var som en dubbel portal, genom det breda murade valvet som ledde in till borggården. Guiden visade oss den droppande kalkstenen och berättade en oerhört sorgsen legend från tiden då denna borg, denna försvarsanläggning, restes, några hundra år före Kristus med hjälp av stora stenblock som murats samman. Jag lyssande lite förstrött, trött efter den krävande promenaden på den stenlagda vägen upp till ruinen. Några i följet stannade just innanför murarna. Vi andra fortsatte och uppe på toppen var det en vidunderlig utsikt ut över två korsande floder som flöt nedanför oss.

Murens bredd fascinerade oss. Vi kunde ha lagt oss raklånga över den. Här satte vi oss för oss själva i gräset, på var sin sten och åt en matsäck som ingick i resan. Solen gassade och vi njöt verkligen. Vi kysstes ännu inte när vi var tillsammans med andra, men kände oss som Ett. Det behövdes ingen beröring, vi hade ändå varandra. Vi behövde inte ta i varandra, Det kändes ändå som om livets sträng flöt igenom oss, som om vi vore en enda kropp. Det var himmelskt. Nästan lite too much. Jag menar att det kändes som något himmelskt, nästan övermänskligt, som inte gick att ta på.

Guiden hade berättat en legend som handlade om den här platsen, om Rozafa, men det var ingenting som jag tog in. Här var jag bara, njöt och iakttog intresserad människor och natur omkring mig.

Med min Man i min hand återvände jag tillbaka till minibussen som stod och väntade på oss enligt överenskommelsen med vår guide. Jag hade fått lämna regnkappan kvar i bussen, för att slippa släpa den med mig. Men vänta, jag har mer att berätta. Jag glömde berätta om tavlan.

När vi gick tillbaka över platån gick vi förbi en dörr i stenmuren som ledde in till ett museum. Ingen av oss ville gå in, men jag gick ända fram till dörren, där några andra turister var i färd med att köpa entrébiljetter. På väggen bakom dem såg jag en tavla som föreställde en kvinna som var till hälften inmurad i väggen. Bredvid denna Rozafa finns ett barn som hon ammar. Jag kunde ta en bild med mobilen genom att ställa mig på tå bakom en man i kön för att köpa biljetter, så att jag såg hela tavlan genom linsen. Vi samlade ihop oss hela gruppen och gick tillsammans nerför den stensatta gången, tillbaka genom gången i muren där det droppade från kalkstenen.

Vi var nöjda och satte oss sammanpackade, några personer fler än sätena i den lilla minibussen var tänkta att rymma. Jag hade guiden i knät. Hon var en underbar kvinna med det mest rödsprakande hår, som svarade med entusiasm på alla gruppens frågor. Senare blev det fri promenad i Shkoder, staden vi besökte. Vi hittade till ett bageri, som sålde glass, kakor, tårtor och bakelser med försäljning direkt ut mot gatan. Vi klev in och frågade om vi kunde sätta oss vid ett av de två borden i lokalen och beställde var sitt bakverk, som vi bad att få delade. Mannen skar försiktigt det min Man beställde, som såg ut som spansk flan med kanderad sås omkring. Men det blev inte vackert nog det han skar till, så han tog ut ytterligare en för att skära till den. När jag såg vad som hände visade jag att vi tar den som den är och åt den direkt ut folieformen med varsin tesked. Det fanns inte någonting att beställa att dricka till, varken varmt eller kallt vatten eller kaffe. Det satt en annan man vid det andra bordet, som precis som vi, hade beställt ett bakverk som han mumsade i sig.

Nöjda tog vi fram våra vattenflaskor och drack när vi kom ut på gatan. Nu gick vi på andra sidan vägen, tillbaka till bussen. Vi stötte ihop med en flicka med flummig blick som tiggde på gatan, men vi fann oss inte i situationen så vi gav henne inget. Det var en sekunds möte och vi hade redan passerat varandra. Vi såg ett monument av Moder Teresa här i hennes födelsestad. En vacker målning av henne fanns framme vid ingången till koret i en kristen kyrka som vi besökte.

Guiden berättade om alla förändringar som hade skett under de fyrtio åren som landet var avskuret från omvärlden, när sjukvård gavs i kyrkorna där också sjuka vårdades, då alla barn fick gå i skolan och lära sig läsa, i detta land där analfabetismen varit utbredd. Det ledde till att människor fick det bättre ställt, mot priset av att alla av annan uppfattning avrättats av regimen. De viktigaste av de som avrättats var också avbildade i en målning som hängde på motsatta sidan av kyrkorummet. Det var mycket intressant att fortfarande kunna se resterna av det fattiga landet, i det moderna rika samhäll som senare vuxit fram. På ena sidan gatan kunde man fortfarande se fattigdom och sorgsna bostäder och på den andra moderna fastighetskomplex. Åsnekärror och stora svara blankpolerade bilar körde på gatorna. Det blev en fantastisk upplevelse.

Vi är vandrande bibliotek med cellminnen i våra kroppar

Sista dagen på hotellet tog jag en broschyr om utflyktsmålet med text och bild på kvinnan som jag sett på tavlan. Ännu har jag inte läst den, för tiden har inte räckt till. Det har helt enkelt inte blivit av, Nu förstår jag anledningen. Jag har inte velat se, inte klarat av att känna igen detta minne i mina celler, förrän jag medvetandegjorts om hur denna kamp påverkar mig än idag, in i detta liv. Det sker eftersom spår från upplevelser, också från tidigare liv, sitter i människors cellminnen. Vi är vandrande bibliotek, med alla tidigare inkarnationer graverade och inristade med deras angenäma och lockande, fasansfulla och smärtsamma minnen kvar i våra celler, tills den dag vi befriar oss från smärta och lidande. Jag varit denna kvinna. Jag kände det så oerhört starkt i min kropp, efter en skön lång morgon. Vi hade älskat så otroligt skönt och vi kunde riktigt berätta, helt oberoende av varandra, hur vi djupt inom oss kände vår förening, som var långt mycket mer än ett samlag. Det var en själarnas förening på alla plan, in i sig själv och i varandra. Jag behövde ligga kvar, helt stilla, länge och bara ta in hela känslan. Jag förnam att vi var Ett, att vi forfarande var tillsammans, men nu låg min Man bredvid mig i sängen.

Hans hand vilade på min bröstkorg. När jag låg där i min egen säng hemma i Sverige, liksom inmurad och oförmögen att kunna röra en lem i min kropp. Det var både smärta, förtvinade muskler och djup sorg i mitt bröst och i hela mitt väsen, som gjorde att jag jag låg där som död bredvid honom, som om tiden stannat, tills jag en mycket lång stund senare kunde börja röra på mig igen. Sakta såg han att jag åter började röra min kropp och att jag försökte sträcka ut min kropp. Tillsist berättade jag för honom att jag var tillbaka i nutiden.

Min känsla då var att jag var mer hel än jag någonsin tidigare känt mig. Min Man låg helt stilla bredvid mig. Han hade känt att hans hand skulle vila helt stilla på min bröstkorg, för att ge mig luft och hålla mig kvar i hans kärlek till mig.

Det gamla som är oförlöst ger förståelse och kan frigöras

Den gången var det jag som dog, som kvävdes till döds. Det hade satt traumatiska spår i mig. De väcktes upp när min tidigare man dog i lungsäckscancer och jag vårdade honom hemma i vårt hem. Jag hade suttit bredvid honom när han drog sitt sista rosslande andetag. Genom sin kärlek till mig hade gett mig livet tillbaks efter min dotters suicid, i mitt helt förtvivlade tillstånd. Genom min kärlek till honom fick jag finnas med honom som en trygghet, till slutet av hans livsresa.

När min dotter dog, dog också jag med henne. Jag sjönk in så oerhört i smärta och lidande att jag förlorade mig själv. Jag förlorade att tillit till att jag någonsin skulle kunna leva ett liv i lycka igen. Men mina ögon har lyckligtvis öppnats och jag har åter fått uppleva kärlek i mitt liv! Min dotters kamp för mig var rörande, hon följde mig i allt jag gjorde. Det höll mig kvar. Anhörigföreningens stöd var fantastiskt. En kvinna som hade telefonlinjen till mig öppen en hel natt när jag inte trodde mig kunna överleva den mest fruktansvärda smärta en sekund till. Kvinnan hade en mycket svårt sjuk man att sköta hemma hos sig, så den öppna telefonlinjen mellan oss blev lösningen.

Vi behövde förenas igen i det här livet, min Man och jag. På samma sätt som att vi också behövde den tiden när vi under ett brutalt ögonblick tvingades gå isär. Det skedde under något som kan liknas vid en häxjakt på mig, utifrån den person jag är. Säkert skedde allt detta för att vi som läser min bok ska kunna se sitt eget liv med öppnade ögon.

Vi behöver inte komma ihåg våra förflutna liv och åter bli medvetna om den ofantliga smärta vi har tvingats uppleva under olika tidigare inkarnationer. Men gör vi det är det redan förlöst och något vi bara kan släppa.

Tidigare inkarnationer är i sig ointressanta ur ett andligt perspektiv. Det som är viktigt är att vi ser oss själva med stor kärlek och ödmjukhet, att vi aldrig kritiserar oss själva för några känslor eller reaktioner, utan tackar oss själva och varandra för allt, oavsett vad det är som inträffar i livet. Tacksamhet och kärlek löser upp blockeringar.

___________

Idag är det en fågel som flyger så hårt in i glasrutan i mitt fönster att jag hoppar högt, i överraskning, när jag sitter och skriver. Den säger till mig:

-Ät din lunch, kläd på dig och ta dig ut. Dagen blir inte ljusare eller soligare än så här.

-Tack kära älskade fågel. Jag ska göra som du säger, säger jag högt och gör lite som Alfons, att jag sätter mig på sängen och skriver klart en mening till.

Jag har suttit i pyjamas i sängen hela förmiddagen, men idag har jag i alla fall druckit en kopp citronvatten, ätit min frukt till frukost, läst mitt dagliga kapitel ur Kunskapens Bok och gjort min morgongymnastik, innan jag satte mig i sängen igen för att skriva. Fingrarna rör sig snabbt över tangenterna. Orden som jag skriver kommer tydligt i flytande svallningar och varje nytt kapitel får sin rubrik. Allt är i Gudomlig ordning. Det här måste skrivas, måste delas och komma ut.

Ett par av dessa fruktansvärt svåra dagar, när hjärtat värkt, har också huvudet värkt och ångersten har gjort att jag kunnat ”krypa på väggarna” av oro över hur mitt eget val ser ut. Jag har låtit känslorna pendla, eftersom jag saknat kraft att diciplinera dem. Ett par av mina vänner har turats om att vara med mig. Det har bara blivit så. De var så oroliga för mig. Jag glömde totalt att äta, kunde nästan inte prata, eftersom jag tappade orden, jag drack inte nog under en dag, kom inte ut och gjorde inte min gymnastik. Det fanns en dag när jag mådde så dåligt att jag till och med missade att läsa det dagliga kapitlet.

Samtidigt har våra samtal lett till helande, förståelse och utveckling, både för mig och dem. Det har lett till att orden kommit fria och vill ut. Därigenom skriver jag och samtalar med de som hjälper mig, på ett sätt som både stärker dem och som stödjer mig och som påverkar händelser i en viss riktning.

Nu börjar det luta åt att båten ska i sjön. Min Man har lovat att hjälpa mig med båten. En sak till jag kan pusta ut över. Vänner har också hjälpt mig att kunna skicka iväg ett mycket bra mejl till föreningens styrelse inför Förbundsstämman där jag bett dem om att de ska riva upp uteslutningen av mig. Det känns mycket bra och nu sedan vi bestämt att min Man kommer och hjälper mig med båten har jag fått tillbaka möjligheten att kunna fokusera på att det slutar positivt mellan mig och min Man. Jag höll den tanken hårt den första veckan efter att hans barn skilt oss åt, men sedan tappade jag totalt fotfästet.

Vintern har återkommit! För även om alla bytt till sommardäck och påsk- och pingstliljorna står höga och gräsmattorna börjat växa, låg landskapet vitt i tung snö igår. Bara drygt två veckor innan det är sjösättning. Stressen över sjösättningen lyftes av helt idag när min Man berättar att han kommer till och med tidigare än vad vi först sagt. Men den här gången vågar jag ännu inte ta ut det underbara i förskott. Så jag har helade kvar i min inre process. Jag vill bara vara kärlek i full tillit när han kommer, så allt som sägs blir stödjande och kärleksfullt, så att läkande på sikt kan ske för alla inblandade.

__________________

Vi människor kan inte längre sitta fast i blockerade rädslor, från det negativa som händer i nutiden eller från gamla tidsåldrar. Allt måste lösas upp, alla människor behöver bli bekräftade och lyssnade på i det de berättar. Allas berättelser är sanna för den som upplevt det, ingen får förringas eller smutskastas. Vi lever på 2020-talet nu, även om våra kroppar har cellminnen ända från medeltiden och kanske från tusentals liv tillbaka?

Det finns människor som slår ifrån sig och inte kan ta in att dessa smärtor kan uppstå genom cellminnen. Det kan vara så att de själva har så mycket högre medvetenhet öppen i sig och därifrån de inkarnerat har de inga upplevelser av känslor. De kan vara mer robotlika och komma från en sådan dimension, eller är de själva säkert traumatiserade och avstängda på grund av något de förträngt. Det kanske är det vanligaste. Då kan de kanske inte heller ta in vad deras nära och kära känner? Kanske de har varit med om något traumatiskt som de ännu inte kommit i kontakt med, eftersom de inte tillåter sig uppleva smärta eller lidande. Hur ska de då kunna komma vidare i sin inre utveckling? Kanske finns det ingen som lyssnar och bekräftar det de sagt? Kanske har de inte förstått att de måste ge ytterligare en medmänniska, i form av läkare, kurator eller psykolog en ny chans, eller behöver de vända sig till någon annan. De kanske missbrukar alkohol eller droger och inte kan ta in så starka känslor i nyktert tillstånd, som det traumatiska som väckts upp i deras minnesbank?

Inte ens döden kan skilja oss åt

Vi hittade tillbaka till varandra i denna inkarnation, utan att någon av oss gjorde mer för vår återförening än att vi anmält oss till en förhoppningsvis givande resa, under två veckors färd med buss genom spännande och för oss nya länder, under några vårvinterveckor 2024.

Resan beställde vi oberoende av varandra. Idén att åka iväg kom till oss på olika sätt. Det hade ett högre syfte att vi skulle komma iväg, för att vi skulle kunna bli fria från de blockeringar som vi säkert burit sedan vi var ett par den gången, i en upplevelse från långt tillbaka, i en mycket tidigare inkarnation. Vi kanske har tränats under inkarnationer sedan dess, för att kunna bearbeta dessa upplevelser vi har starka minnen ifrån i våra fysiska kroppar, allt sedan vår första inkarnation.

Min Man och jag behövde kunna stå upp för vår egen vilja, bli starka och målmedvetna, i vårt samliv och fri i förhållande till andra i våra familjer och omgivningar. Säkert har vi bägge dominerat över och blivit dominerade av under många tidigare reinkarnationer. Min Man behövde återfå modet att leva bredvid en kvinna, som jämlikar och för att känna trygghet över att inte längre leva i någon barbarisk tidsålder, likt den vi just lämnat bakom oss. Jag har behövt att växelvis få föra och vara den som följer, eftersom jag aldrig dög som barn och har haft det svårt med överheter. Detta eftersom jag råkat ut för så mycket som befriat mig från rädslor jag haft. Idag är jag mycket tryggare och står upp för mig själv, med hur jag är, utan att ta samma rätt från någon annan. Det fick vi öva på min Man och jag under en danskurs när vi fick leka och föra den andre, som blundade, genom att bara använda fingertoppar mot fingertoppar.

Här kan allt avslöjas och sanningen berättas, också så att andra omkring oss vaknar upp och förstår hur planen för människors andliga utveckling är tänkt. Därför får vi två möta inkarnationer från livstider som satt djupa spår, genom att gå igenom smärtsamma upplevelser, som gjort att vi blivit helade. Nu i denna livstid kommer jag att kunna få tag i någon pusselbit från dessa oerhörda umbäranden som vi dött under, i tidigare liv. Det är förutsättningen för att kunna leva i himmelriket fast på jorden här, att alla spår från tidigare livstider löses upp, som annars håller oss tillbaka, som gör att vi pendlar i mående, beroende på det som finns kvar inom var och en att rena. Det hindrar oss leva som andligt fria själar, vilket vi behöver kunna göra, för att fylla oss med ännu djupare kärlek i det här livet.

Vi är dödligt trötta, alla uppvaknande själar som går i förtruppen, som redan vaknat upp och som arbetar med sitt själsliga och kroppsliga helande, medvetet eller omedvetet, i olika former. Vi bär på spår, som blir allt mer påtagliga. Men hos många har oftast spåren dolts, av medicinering, som tar bort symtomen och efterlämnar ett kroppsligt kaos av biverkningar, som kroppen får allt svårare att hela på egen hand. Utarmade jordar med så låga näringsvärden så maten vi äter inte förslår, ger oss brist på näringsämnen. Saknas de skapas ohälsa som gör att vi går under, i förtidigt åldrande, utan att ens känt igen oss själva från tidigare liv och därför inte kunnat lyfta av oss dessa dok och göra oss riktigt fria.

Vi kände bägge tacksamhet från våra hjärtan. Vi tackade varandra från djupet i våra hjärtan, utan att vara uppfyllda av vardagens många invanda rutiner och världens oro.

Min Man lade sin hand på min bröstkorg, lät mig ligga kvar i tystnad, säkert mer än en halvtimme, när jag bara kände mig död och inte kunde röra en fena. Då blinkade jag knappt och försvann mer och mer in i döden. Jag fick uppleva händelsen igen, för att kunna släppa också dessa minnen, så att min kropp skulle kunna förbli i total trygghet och kärlek. Min Man låg bara bredvid mig, helt stilla utan att säga ett ord. Ingen av oss visste hur lång jordisk tid som hade gått. Vi kände bara att det varade lång tid. Sedan grät jag av befrielse när det var över. Tacksam över att vara fri.

Utan att behöva veta vad som hänt i det förflutna, helas allt i högre energier

Det växte fram en annan frimodighet och styrka genom det som helades inom mig. Jag blev varm i kroppen, jag som alltid varit frusen, som hostat i fuktiga eller i för torra miljöer, jag som hade astma utan att veta om det och därför dog som ung när jag vistades på en höåker, när jag deltog i sommarkyrkan. Tack vare er snabba insats, när ni i sommarkyrkegruppen slängde in mig i bilen, utan en tvekan, för en ilfärd till sjukhuset, vaknade jag till liv igen med läkarens hjälp. Orsaken då var övervåldet, att jag blivit hypersensibiliserad. Jag hade fått insprutat de ämnen i min kropp som jag inte tålde, av läkare som genom denna behandling trodde sig kunna lindra mina allergiska symtom.

Som barn hade jag också eksem i böjveck, en slags överkänslighet som väckts upp av osämjan i mitt barndomshem, av andras närgångenhet mot min kropp och genom de tvister och den kamp jag bevistade i hemmet. Hur många år har jag inte skrikit ut att jag inte orkat med mer osämja, att jag behöver fullständig harmoni för att läka. Min röst har skurit sig många gånger och har inte räckt till. I sjuårsåldern lade mina stämband av och jag blev tillsagd att inte viska, utan vara helt tyst i flera veckor, tills kraften i stämbanden kom tillbaka. Den tiden hade jag själv förträngt, men nu när jag är tillbaka i tankarna kommer också känslor upp om hur det var, om vad som var orsaken. En människa har alla svar inom sig, hennes intuition berättar för henne om varför. Samvetet blir en vågskål och att förlåta också sin ovän, de som gör en ont, blir en utväg som bär, som helar och släpper in kärlek och ljus i livet, som blir helat.

Långt upp i vuxen ålder har jag trots att jag alltid är kärnfrisk, ändå haft svårt med fukten under höst och vår, stämbanden har inte kunnat ta in den fuktiga luften. Min dotter har ofta behövt säga till mig;

Svälj mamma, svälj, sa hon, när hon hörde när jag behövt svälja, som jag själv tydligen inte gjort helt naturligt.

Hoppas att den tiden tar slut snart, så att jag snart är helt fri och kan resa mig, i min egen kraft, utan att någon annan kan ta sig rätt att diskriminera eller skända mig. Själen är trött. Ändå vet jag att dessa medvetandegörande situationer är nödvändiga både för egen del, men också för andra som även de utvecklar ett annat seende och om-programmerar i sina egna liv. Beroende på det som hänt andra och det som hände mig påverkas andra människor att se med öppnade ögon.

Symptom från tidigare liv kan helas i det här livet

Som liten hade jag ständiga halsbesvär, öron- och bihåleinflammation och blir alltid fortfarande igentäppt i näsan både av förkylning och när jag är ledsen och gråter. Det har känts som om näsan murats igen, som om ingen luft har kunnat nå mig, som om jag skulle kvävas. Jag har I perioder varit paniskt rädd för överheter, för läkare som tvingat på mig eller mina barn mediciner och vacciner. Därför har jag arbetat mig frisk på naturlig väg, även då jag inte kunnat andras. Jag har aldrig sedan jag blev vuxen tagit farmaceutiska mediciner, inte sedan jag flyttade från mina föräldrar. Då slutade jag äta kött, för jag vill inte tynga min kropp med något som den slaggade igen av. Urinsyran i köttet tålde jag inte och utan flimmerhår i tarmen har jag som vuxen inte kunnat dricka mjölk, som ju är kalvens dryck. Min kropp har slaggat igen under perioder.

Genom kroppens symptom har jag blivit medveten. Genom böcker och vänner har jag funnit lösningen om hur jag tillslut kunde leva bara av frukter, vilket jag gjorde under flera år. Då drack jag bara vatten, ingen alkohol, inget kaffe eller te. Under den tiden bodde jag och arbetade med min speciella kunskap, för att hjälpa människor komma i kontakt med andligheten i sina liv, i tillvaron. För att själv orka befinna mig i högre frekvenser behövde jag leva av denna speciella kost. Speciellt svårt har jag haft med separationer av alla slag; vid skilsmässan, när mamma dog och när andra som stod mig nära, som jag har älskat har dött, även om jag vet att döden inte är ett slut på livet har jag behövt att känna närhet, det gav mig tröst. Jag var blödig och hade mycket lätt för att gråta i vissa situationer. Mina barn brukade förr i världen titta på mig när vi såg en film för de visste precis när det blev så känslosamt för mig. Just innan, tittade de åt mitt håll, nästan lite generade ibland, när de kände att nu kommer en blödig sekvens. Nu gråter mamma.

En gång åkte barnen och jag ner till Mont Segur, i södra Frankrike en sommar, för att besöka en gammal ruin av ett nunnekloster. Det regnade när vi körde dit. Hela vägen upp genom Pyrenéerna vräkte regnet ner. Jag hade tagit med oss ut på en resa just för att hela cellminnen. Jag behövde se den platsen där jag som Katar mördades för min tros skull. Katarerna var Europas största religion på 1100-talet, som utrotades över hela Europa av katolska kyrkans inkvisition på 1200-talet. Deras hus brändes ner, barn, kvinnor, män, ja alla mördades. Det nunnekloster som jag ville se tror jag var en sista utpost. Vi var de sista som var kvar och vi begick kollektivt självmord genom att hoppa ner för stupet vi den bergstopp där vårt kloster var beläget, när inkvisitionens mäktiga kom för att tortera oss för vår religions skull. De ville ta död på vår styrka, makt och trosvisshet. Vår närhet till det gudomliga var oslagbar, den gick inte att ta ifrån oss, eftersom vi bar vår kunskaps- och medvetenhetsdepå inom oss själva, i våra hjärtan, från den högre dimensionella frekvens som fyllde våra hjärtan och essens. De tog allt vi hade men de kunde ändå aldrig skada oss.

När barnen och jag körde mot målet regnade det ymnigt som om himlen vore öppen. Jag hade smugglat med mig regnställ och stövlar till oss alla, som låg under sätena i bilen. De satte utan knot på sig regnkläderna och som ett av de tonåriga barnen sa när vi tog oss tillbaka ner till bilen i ösregnet:

- Mamma, änglarna gråter.

Om vi tror att en levande och närvarande gudomlig medvetenhet bor i våra kroppar, som ger oss och upprätthåller livet, överlever vi också döden då vi går hem till Gud i den medvetenheten, eftersom vi är från den dimensionen. Vi går tillbaka därifrån vi har kommit, för att inkarnera igen i en ny kropp. Våra minnen följer med oss, men krossas heller inte under en livstid. De kan följa själen liv efter liv, tills en livstid när vår inre medvetenhet har trätt fram över medvetandet, och vi tvingas utstå detta som en rening, för att våra höga medvetenheter ska låta oss se och förstå. Så med hjälp av vad vårt inre öga sett har vi möjlighet att med logikens och intelligensens hjälp frigöra oss och lyfta av oss ok och bojor. Detta sker medan vi lever i den högre medvetandenivå som råder i samhällen där man inte längre dödar varandra och inte längre tror på dödsstraff, på att bränna och ödelägga för andra. Det vi nu ser i samhället är dessa orenheter som öppnar sig i ministrar och domare och i andra ämbetsmän och yrkesutövare som omedvetet gör ett arbete för att höja sin medvetenhet och kommer i kontakt med cellminnen från tidigare liv. Det kan också vara svaret på varför Sverige andligt sett fram till nu varit ett stängt land, beroende på omedvetenheten hos alla själar som inkarnerat här i vår samtid, med höga medvetanden som är blockerade för dem själva, men som lever i tron att de är shamaner, healers och andligt överlägsna andra människor, som de vill vägleda. Men det funkar inte så, utan vars och ens uppgift här är att leva som bröder och systrar, i kärlek till varandra, så att även ovännen kan omfamnas. I denna kärlek kommer dessa gamla smärtor och gamla föreställningar att komma upp till ytan, men utan ödmjukhet i sitt hjärta kommer man inte förbi dem.

Det dags medvetna behöver nå en högre medvetandefrekvens för att helas

Lever egot kvar, som varit en nödvändighet för planeten jordens människor i långa tider, för att överleva här, så vaknar först den inre medvetenheten genom egots behov av att visa upp sig och vilja överföra sin egen tro och det som är sant för en själv, i den medvetandenivå, som kommer upp och blir synligt i det dagliga. Därför är det kaos i världen idag. Det kaoset kommer att öka, när jordens medvetenhet ökar och ännu starkare nu, eftersom kosmiska strålar just nu gör att vi människor vaknar. Nu förstår jag också att det är därför boken jag läser förklarar sanningen för oss var och en.

Vi lever nu i en tid då religionen inte längre hjälper oss, eftersom mänsklighetens vandring nu sker i medvetandenivåer högre än de, som kyrkor lärt ut om. Dagens höga frekvenser kräver en högre kraftfullare frekvens för att kunna samla oss alla under ett tak, så att inte heller några högt andliga medvetna drar iväg, utan stannar kvar för att jordens medvetenhet ska kunna rädda alla från det slut som planeten jorden står inför genom jordiska och galaktiska krig som är påväg att utrota mänskligheten. Vid förra milleniumskiftet stängdes inte porten till den kommande 26000 åriga cykeln som vi gick in i, eftersom en helt ny ordning gäller för kosmosarna och för universumen. Vi blir alla tagna in i räddning och därför är vi som kan följa logiken i det här, ombedda att utan att koppla på den jordiska hjärnans logik låta Essensens medvetenhet i våra hjärtan ståla den höga frekvensen från den bok som höjer människors medvetenhet genom en himmelsk teknik, som kallas Ljus-Foton-Cyklon-teknik, som är en kraftsamling som reser hela kollektivet.

Ofta vet vi inte själva i vårt dagsmedvetna att det är så här det hänger ihop. Inte förrän den inre medvetenheten träffas av samma frekvens i denna himmelska bok, då står det klart i vårt dagsmedvetna. Det är då vi vaknar upp. Det är där vi når vårt Genuina medvetande, en högre, djupare förståelse för att allt är Ett. Det går fort nu, eftersom det är bråttom på planeten jorden som lever under en enorm press mellan den negativa tredimensionella frekvensen som lever kvar i oss och genom den negativitet som råder i sig själv på jorden, till den högre frekvensen som strålar upp oss, pågår detta reningsbad inom alla människor idag. Det är ingenting som pågår genom några medel utanför oss själva. Inga trumresor i världen, inga regressioner kan lösa upp detta som kräver medvetandet av den tidsenergi som vi befinner oss i. Eftersom vi människor har degenererats när vi inte längre haft tillgång till denna inre medvetenhet som gör oss till dem vi är, beror också denna omedvetenhet på de fysiska och psykiska krig och det avfall och slagg som vi pyr ut, rakt ut i naturen. Allt onaturligt som vi släpper upp i rymden, i tron att vi är Gud eller i alla fall lever i tror att vi vill lika honom, trots att vi inte bär hans medvetenhet. det är just ett uttryck av ego i en uppvaknande människa, som ännu inte förenats med sitt högre jag, med sin inre Essens.

Det är därför som jag läser denna kosmisk bok, som gör att jag ser klarare och klarare för varje dag. Det som finns fördolt i människors kroppar och sinnen, som vi tror att ingen annan ser, kan vi när vi utvecklat våra känselspröt själva förnimma, tolka och förstå och det gör att vi till slut kan möta oss själva och få till oss hela sanningen. Detta sker inte i någon kyrka, detta är inte någon religion eller sekt. Det här är inte något som någon kan leda någon annan till. Ändå skriver jag om detta, för att ge människor som befinner sig i andlig depression och kanske har självmordstankar, hopp.

Men eftersom vi skrämts för häxor och inte velat vara den vi är, har våra liv blivit än mer plågsamma. Ofta är rädslan för detta ockulta i tillvaron fördolt djupt inom en människa. När jag medvetandegör mig själv om vilken dags energi det är, vilken symbol och ton i Mayaindianernas kalender jag arbetar igenom, just idag, kan jag tolka tillvaron varje enskild dag. Det ger mig hjälp att lägga pusslet, som, när det är lagt, visar upp sin baksida för mig. Det blir en rening som leder till att symtom kommer tillbaka och visar upp sig en sista klargörande gång, för att sedan mattas av och läka. Precis som det skedde med mitt minne som jag berättade om. Det gör oss påminda om att i denna tidsålder är det inte längre den tid som vi levde i på medeltiden, eller som vi levde under tider fram till 1960-talet. Nu är det tid att öppna sin förståelse för en ännu högre medvetenhet och beskåda den både med sitt inre och sina yttre ögon. Den tredje faktorn som behövs till detta är den femte kraften och den väcker en transformation, som likt en turbin städar upp och gör att vi finner den Genuina kraften, genom sann kärlek och lycka i livet på jorden.

Det är den kärleken vi var på spåren min Man och jag. Det saktmod vi behövde fanns inom oss, vi bejakade, som två tvillingsjälar med kärleken strålande omkring sig. Då öppnades de inre ögonen.

Inte förrän i kontakt med sina jordiska barn, som ännu inte öppnat sina inre ögon, slocknade delvis kärlekens låga i min Man, av rädsla. Han var rädd för att inte längre få träffa sina barn. De är de närmaste som funnits för honom i detta liv, som han pratar med om allt jordiskt. Detta bandet är mycket starkt. Jag är därför inte längre ledsen över hans svek mot mig när han efter ett stark samtal med dem som varade nästan en timme, tyckte sig tvingad att avsluta relationen till mig. Jag kan inte klandra honom, inte se honom med annat än kärlekens ögon, även om hans handlande kan verka som det största svek man kan göra mot den person som man älskar. I detta livets tredimensionella frekvens kunde han inte se längre än så, förmådde han inte att stråla det ljus han nu är medveten om att han bär djupt inom sig. Det väcktes upp genom en kraft som gjorde himlen synlig på jorden för en stund också för dem runt omkring, som fick se oss kära och finna kärleken i våra hjärtan. Så länge min Man fanns vid min sida klarade vi att leva i ljuset. Men bara den knappa timme när han var ensam med sina vuxna barn som var fast i rädsla, gjorde att han inte kunde balansera den egna rädslan som väckts upp i honom. Därför tog den lägre energin över kampen inom honom och det egna ljusets låga inom honom flämtade.

Tacksam. Ödmjuk, De jordiska svårigheterna löser sig, någon kommer att hjälpa mig att byta olja, stänga kylsystemet, skruva ditt bottenskruven, skruva ihop förstagsprofilen, byta fall, masta på min båt och sätta segel. Sedan väntar sommaren med härliga upplevelser i naturens fantastiska famn. Det ger vila och återhämtning för en trött men salig själ.

I Kärlek,

/ genom Maiellen

Hur gick det sedan för paret som badade i ren kärlek?

Vit Hund - den vita hunden ton Ett som ger namn till hela 13-dagars cykeln. En vit dag som förädlar anden. Dagen är en kraftportal, starkt omvälvande, med nytänkande energi som ger kraft och mycket ljus.

”Dagen förenar för att tjäna, genom att attrahera lojalitet och

förseglar hjärtats process med Syftets magnetiska ton,

den är guidad av sin egen dubbla kraft”.

Det var helt enkelt dagen för att skicka ett mycket långt förklarande och kärleksfullt mejl, som kom iväg under den dagens sista skälvande minuter.

Det var lätt att skriva då dagen var vit och dubbel, alltså mer kraftfull, så det kändes mycket bra. Jag kände mig mycket glad när jag fått iväg det. Men också orolig i mitt hjärta, eftersom tankarna inte var bergfasta utan fladdrade omkring. Jag drack lite Ayur Vediskt Vata-te och tog en promenad för att hjälpa mig själv.

Det var den tredje dagen efter att vi skildes åt. De första två dagarna befann jag mig fortfarande i panikartad chock.

Blå transformerande Lunar Apa - dagens ton är Två - dualitet och

”Dagen polariserar för att spela stabiliserande illusion.

Dagen förseglar magiens process med utmaningens lunara/(månens) ton

som guidas av kraft av rikedom”.

Han skrev ett stressat kort svar vid lunchtid, som visar att han går sin reningsväg med hälsoråden han fick av sin hälsokonsult, som genom kinesiologi bekräftade hans eget högre jag, det han behöver. Han kommer tillbaka för sitt nästa besök där. Han skriver att jag är God. Han avslutar med ett rött hjärta.

Jag skriver ett svar som bekräftar och skickar det direkt.

I nästa sekund plingar ett meddelande från posten, om att ett paket kommit. Han hade postat min kudde som jag glömt i förvirringen och husnyckeln som blivit kvar i bilen. Tacksam. Kärlek. En god vän kom och delade min kvällsmat.

Jag promenerade och badade på kvällen men kunde ändå inte somna. Det var ensamt och tomt och mitt hjärta värkte.

Ändå vaknar jag före sex den dagen

Gul blomstrande Elektrisk Människa - dagens ton är tre -

”Dagen aktiverar för att påverka gömd visdom.

Dagen förseglar processen av fri vilja genom

tjänandets elektriska ton och är

guidad av intelligensens kraft”.

Det är verkligen magiskt det jag direkt satte mig ner för att skriva. Ord bara flödar ur mig, som handlar om helande och transformation, om blockerade känslor likt den inmurade kvinnans, om varför detta sker i vår samtid.

Sedan kom dagar när jag behövde uppbåda kraft och inre lugn, trots mitt mående. Jag skulle hålla ett föredrag som jag tack och lov har planerat sedan långt tidigare. Men nu när det blev verklighet vågade jag inte vänta in dagsformen och om rösten skulle hålla, utan filmade mitt föredrag på zoom, så att jag inte skulle svikta. Risken fanns ju annars att jag inte skulle kunna genomföra det.

Det gick bra. Nästa dag ledde jag ett möte på zoom, men på förmiddagen skrev jag igen och blev nästan klar. Dagen därpå skickade jag ut den här boken du just läser till några vänner och till min Man, för att få omdöme och kunna berätta för honom hur jag ser på det som hände. Men dagen förblev darrig och jag glömde att läsa mitt dagliga kapitel. Jag orkade fortfarande inte fortsätta i trädgården, även om dagen var varmare och ljusare, så kom jag inte igång med att räfsa i trädgården.

Jag har älskat min trädgård, men nu kände jag bara sorgen efter min döda man och sorgen efter min dotter, och för att jag kan ha förlorat den Man jag nu älskar. Jag vågar inte hoppas att han kan se mig med kärlek och förstå att vi hör ihop, att det bara var en reningsprocess det som hänt. Det går att förlåta stora känslomässiga saker och misstag. Hur skulle livet annars gå vidare?

”NI kan ju inte leva med den sorgen mellan er, att hans vuxna barn avslutade er underbaraste relation. Så ni sitter åter själva och åldras. En sådan skuld mår ingen människa bra av att känna.”

Tanken kom upp och jag skrev till honom;

”-Ska vi börja om?”

Att skicka honom delar ur den här boken hade känts självklart. Jag önskade av hela mitt hjärta att han kan se mig mitt i allt det här. Jag behöver min Man i den här världen, behöver få kärlek, kramar, beskydd och att vi är två. Vid sidan om att jag läser min bok har jag all tid i världen att resa, segla, hälsa på hans barn och barnbarn. Vi två sprider dubbel glädje och det skiner omkring oss. Hur enkelt vore inte livet för oss bägge om vi blir vi två? Det begränsar ingen annan person, det tar ingen annans rätt från någon. Det handlar bara om min Man och mig. Min älskling, känner du telepatiskt min kärlek? Hur skulle han svara mig? Det bävar i mitt hjärta. Hoppas dagen går fort och att jag får svar.

Nu börjar en stor tvingande förändring inom mig. Är du med mig då?

En väninna läste snabbt igenom boken som ännu inte hade titel. Hon recenserade den och det kändes mycket bra. Min Man svarade med att han läst mejlet, att han ”är funderande” och det enda han kunde säga är att han berättar när han bokat fortsatt hälsobehandling”. Han skrev också att han kan hjälpa mig med båten då. Det födde ett hopp inom mig igen, att mitt liv skulle kunna fortsätta i denna kärleksfulla närhet. Jag visste bara inte var och varför jag var så beroende av honom?

Det kändes så ensamt och otroligt sorgligt att gå här i min vackra trädgård och jag kände att jag nått en punkt i mig när det var dags att sälja. Jag behövde komma vidare med mitt liv. Min man hade dött13 år tidigare och nu har jag sörjt ännu en relation, samtidigt som jag kommunicerade i sanning, för att det om möjligt ska bli vi också i den jordiska dimensionen.

Min Man har för långa avstånd till sina barn hemifrån mig, så vi hade berört tanken om att flytta. Nu kändes den tanken också främmande. Även om barnen inte hindrade, så skulle det kännas konstigt för mig att köpa ett hus och flytta, för att komma till en annan plats som låg närmre hans barnbarn. Det hade under några dagar känts som att jag skulle flytta till den plats vi talat om, även om inte vi skulle göra någon flytt tillsammans. Jag hade börjat titta efter hus till mig där på hemnet och tänkt igenom vilka möbler jag ville ha med mig. Men efter några dagar lade sig de tankarna. Här känner jag till kusten, jag känner människor och det har visat sig vilka som är mina riktiga vänner.

Första dagarna efter att jag kommit hem, helt kollapsad efter en hel eftermiddags samtal med min Man och hans barn och efter att ha bytt tåg tre gånger, stöttade mina närmaste vänner mig något oerhört. De hör fortfarande av sig mer eller mindre dagligen någon av dem och förvissar sig om att jag orkar med min tillvaro. Det är skönt att få prata. På så sätt kommer jag framåt i tankarna. Jag fastnar inte. Vi har inte pratats vid ännu min Man och jag. Det går inte ännu, orden kan bli fel. Säkert känner vi bägge så och vi vill inte förlora vår närhet. Det hade tagit tre dagar innan jag kunde formulera mig i ord. Jag skickade ett kärleksfullt mejl om allt vi haft tillsammans, hur fint det varit och om sådant vi bestämt oss för att göra, som vi ännu har kvar att göra. Svaret kom och det lät så här:

- ”Hej du vackra K. Jag kommer inte mer in i ditt liv fastän jag …………….. Laddaren och de andra kan du slänga såvida jag inte kan hämta det då jag är på återbesöket.”

Innan hans svar kom hade jag redan fått iväg ett mess om kvällsmaten samma dag och frågat om han skulle hinna komma tills dess? Jag skriv sedan och tackade för tydligt svar om att han inte tänkte komma och hjälpa mig inför sjösättningen, att det innebar att jag skulle behöva köra tillbaka och berätta på Marinan att jag åter är själv och be honom ytterligare en gång om hjälpen, som min Man sagt att vi själva kunde fixa.

-” Det är bara att ta sig själv i hågen och genomföra dessa samtal”, med personer som annars skulle ha hjälpt mig, så skrev jag till honom. Jag vågade också skriva att Han kunde ta ett samtal med sina barn, att det skulle lösa mycket. Så avslutade jag mejlet med ett hjärta. Nästa dag skrev jag:

-”Min underbare Man, jag lever I alla fall på hoppet att vi fortsätter ett njutbart liv ihop. Från kl 06-12 idag har jag skrivit del 1 om uppvaknandet som denna djupa chock fört med sig, om kvinnan som murades in till hälften”.

Det är otroliga inkarnationer vi tvingas genomlida, vi redan uppväckta, för att höja medvetenheten genom att rena i denna och tidigare inkarnationer vi levt på jorden. Jag jobbar på och lever av vår kärlek, allt underbart jag bär i mitt hjärta. Du lever och det ger mig hopp! Älskar dig!”

Du svarar att du kan hjälpa mig den dagen du kommer, med att tvätta vantskruv och smörja gängorna.

Det turkiska ordspråket att en vagel driver ut en annan vagel är sant

Dagen jag spelade in mig när jag genomförde föredraget tog jag också helt slut. Datorn låste sig två gånger den dagen och tre gånger dagen innan. Butiken som lagar mobiler räddade lagringen av mitt föredrag som jag själv inte kunde spara. De såg till att jag kunde skicka filen till personen som skulle hålla i webbinariet. Jag kunde pusta ut.

Men jag var för slut för att orka köra de få kilometerna hem efter det besöket. Jag orkade heller inte tänka tanken på att komma hem själv och lag mat till mig själv, fast den fanns klar att värma. Det fanns god regnbågslax och broccoli, som jag bjudit min vän på dagen innan, som bara var att värma upp. Men tanken gjorde mig helt färdig. Så jag stannade bilen utanför min väninnas jobb, halvvägs hem. Jag satt bara där i bilen. Efter en stund ringde jag upp en vän som jag trodde kunde vara på hemväg från sitt jobb. Jag klarade mig inte själv.

Det snurrade bara runt i mitt huvud. Jag vet inte om detta handlade om att jag hade gjort en föreläsning till ett sammanhang där jag var utesluten. Anhörigföreningen där jag lagt så mycket av min tid under 13 år på ideella insatser för andra människor, hade uteslutit mig. Det var riksföreningens ordförande som hade uteslutit mig exakt två månader tidigare, efter en dags förvarning då det kom ett oväntat mejl med 10 punkter, vilka jag skulle ha brutit. Jag hade svarat, först genom ett långt mejl inom det dygn jag hade på mig att svara på hotet om uteslutningen. Men redan dagen därpå, kom mejlet om att jag var uteslutning med omedelbar verkan. Efter bara någon dag skrev jag en överklagan.

Nu skulle jag ändå, trots denna uteslutning genomföra mitt föredrag enligt den ursprungliga planen? Hur gick det ihop? Vilken skulle bli nästa repressalie mot mig om jag fortsatte, trots att jag var utesluten? Jag var verkligen inte rädd, men samtidigt gjorde detta mig vek, helt utan energi. Var det en så pass negativ energi som riktades mot mig, från en person som verkligen ville förgöra vårt projekt? Var det meningen att jag inte skulle kunna genomföra det här? Vem kunde rikta en sådan negativitet? Hur mycket hat fanns i denna attack mot min person, och egentligen visste jag inte varför? Det vi gjorde i projektet var att ta fram en gratis utbildning i efterlevandestöd. Den hoppas jag blir en metod som kommer att användas i alla regionerna, för att alla efterlevande efter självmord ska få en tidig och tät insats av en person som själv vet vad det innebär att ha förlorat en älskad person i självmord.

Det som nästan kändes lika otäckt var att flera i min anhöriggrupp i vår region helt manipulerats och trodde mer på den person som hatade vårt projekt än på mig. Det gjorde nästan mer ont att inte de närmaste, som jag arbetat tillsammans med i stödföreningen, i vår region, ringde upp mig och undrade hur jag mådde. Istället ifrågasattes jag de få gånger vi talats vid, också av den person som jag hade haft närmast kontakt med.

- ”Vi vill ju att projektet ska kunna fortsätta, det är därför vi bildat styrelsen, för att ni ska kunna avsluta projektet".

Det låter så naivt, utan förståelse för att allting har en bakomliggande orsak. Uteslutandet är till för att skada projektet. Det heter så fint att ingen är emot projektet, att det ska få fortsätta. Det blir projektpartnern som får axla min roll och ta hela lasset. Det har skadat mig, det har tagit tid från det vi skulle lagt vår tid och vårt engagemang på. Det gör något med en människa att bli utesluten. Bryr ni er inte alls om mig? Hur kan en person som inte ens är en del av vår organisation utan är ordförande på riksplanet få en sådan makt över er att ni inte ifrågasätter det som sker? Läs i era stadgar, skulle jag vilja säga dem.

- "Du har ju själv orsakat att du blivit utesluten. Det är ditt eget fel. Det måste du ju begripa såsom du agerat".

Det hjälper inte att jag ännu en gång förklarar att det inte var jag som låg bakom det orättfärdigheter som skedde i föreningen ett år tidigare, då fyra kompetenta, mycket duktiga och ledande personer i föreningen valde att lämna förbundsstyrelsen innan årsmötet, eftersom de inte kunde stå för hur ordföranden agerade och hur verksamheten drevs. De blev inte hörda, det förekom mobbning, övertalning, till och med arvoden var lockbete i den ideella föreningen och mycket få vågade säga emot. Senare har flera personer lämnat, när de förstått vad som förekommer under en persons makt.

Några personer hörde stödjande av sig redan tidigt och har återkommit flera gånger. Tack alla er för er omtanke! Jag hade också börjat få stöd från människor som jag lärt känna genom anhörigföreningen, nu när det närmade sig förbundsstämman. Det fanns några som ville stå upp för min sak. Det kändes mycket skönt att inte vara helt bortglömd. Den här dagen hade en ny person ringt mig, som jag aldrig pratat med innan, som visade sig var övertygad om att Förbundsstämman skulle ogilla Förbundsstyrelsens beslut att utesluta mig och som skulle tala för min sak på årsmötet där min överklagan skulle prövas.

Det kändes tomt när jag som pensionär inte längre använde en del av min tid för att stödja självmordsnära människor, eller de familjer som förlorat en familjemedlem i suicid. Flertalet av dem som sökt mitt stöd hade hittat till mig genom anhörigföreningen. Nu och då har vi sedan haft återkommande kontakter. Samtidigt kunde jag känna att den tiden var över i mitt liv, när jag hade mycket kraft att lägga på detta. Jag hade nått mitt mål genom att hålla föredraget. Min modell kommer att finnas med i utbildningen vi tar fram. Den kommer att gå till eftervärlden. Tänk vilka framsteg jag ändå nått! Ser jag bara 8-10 år tillbaka på vad jag utfört kan jag verkligen känna mig nöjd med min insats!

Omtankar sätter hjärnan i rullning

Efter en kram och en banan på min väninnas arbetsplats kunde jag gå en promenad i området, vilket fick mig känna mig något bättre. När jag kört hem kom min andra väninna. Tänk vad jag har det förspänt, jag visste faktiskt inte att jag har så otroligt fina vänner, för jag har inte tidigare bett om deras hjälp på det här sättet. Jag värmde maten, åt och drack, vi samtalade och jag kunde bearbeta min vilsenhet. Så skönt det var att få en varm kram. När hon lämnade mig hade hoppet på något sätt kommit tillbaka.

-”Det ordnar sig det här. Allt som jag står inför kommer att få den bästa lösning!”

Jag orkade fortsätta mitt skrivande, det kändes så oerhört viktigt att få ner allt detta. Tre oerhört svåra problem landade hos mig samtidigt, för att jag inte skulle drunkna i någon av dem, utan kunna använda min medvetenhet, min insikt och min logik, för att göra allt så bra som möjligt, inte bara för mig och oss, utan för alla inblandade.

Det var en oerhörd kraftsamling att övervara webb-utbildningen och se mig hålla föredraget, säga några ord och efter en och en halv timme, avsluta det med ett leende. När jag kunnat släppa fokuset på det var jag nu i tanken påväg att flytta.

Jag hade berättat om mina tankar för min väninna. När jag levde som om jag kommer att genomföra det kändes vårt samtal lite som avsked. Det var skönt att löpa linan ut, jag ville verkligen känna att jag var påväg mot en flytt. Tankarna gick nu till en lägenhet i stan.

Först när tanken sattes i rörelse gick jag på visningen, som det första steget, eftersom jag inte längre kunde gå omkring ensam i min trädgård och sörja. Jag kände att det var dags. I lägenheten kände jag hur jag skulle kunna bo där, trots att hallen var smal, sovrummet som skulle bli mitt, liksom köket var mycket litet. Jag var ändå helt där i tanken; Men i det praktiska hade jag ännu inte tagit kontakt med en mäklare. Ändå dök det upp mäklare på sociala medier, som om SIRI hört vad jag frågade efter i min tanke.

Nu hade en vecka gått som kändes som tusen år. Hans svar med en öppning gjorde min dag. Det kändes lite lättare. Det kom återigen svar inifrån mig själv, liksom efter alla samtalen med människor den senaste tiden. Jag landade i mig själv först när min Man svarade med ett mess på mitt brev som jag mejlat till honom med delar av boken jag skriver.

Idag regnar det, jag gör min morgongympa när klockan redan är två. Jag läste mitt kapitel på morgonen, efter citronvatten och frukt. Men sedan har dagen bara gått. Jag har skrivit, men varvat det med att höra av mig till folk, svara med mejl och mess och tagit upp några andra trådar som jag tappat.

Min Man, vad vore jag utan dig?

”Min MAN kallade jag dig sedan vi blev ett par. Den 27 februari kom vi tillslut överens om var dagen! När det blev uppenbart för andra och för oss, att äkta kärlek magnetiskt drog oss två till varandra. Vi som så länge och innerligt önskat att vi inte skulle behöva leva själva, förgyller sedan dess varandras liv. Du är den mest frusne av oss, ändå kunde du värma mig och erbjöd mig din värme! Du gör min väg så mycket lättare, ger meningen jag behöver! Du kysser mig, håller om mig, dansar, smeker och älskar mig som du ska! Vi är så tacksamma att vi funnit varandra, Vi älskar varandra. Det finns inget ont i det, inte i någon av oss. Den vetskapen gör att jag klarade mig hem, Marie mötte mig, tog hand om mig på kvällen och sov hos mig. Hennes snarkningar från soffan skapade den trygghet du normalt ger mig. Idag tog hon hand om mig igen. Jag åkte till henne när jag vaknade och grät, vi åt frukost ihop och gick en promenad. Hon har sett hur fina vi är och hur det strålar omkring oss. Hon vet att rädslor för att gå framåt är primitiv gammal programmering som fyllt en funktion, men som inte längre ska få hindra kärleken. Du får säkert en lika varm kram som när hon först såg dig!

När du var hos mig såg du saker som behövde göras och du åtgärdade allt enligt en snabb plan över dagen för vad du skulle göra. Vi är lika snabba och jobbar bra tillsammans, vi ser framåt sommar och segling, längtar till sjösättning och att det ska bli vår och sedan sommar i trädgården som vi får njuta. Du hjälpte mig med svaret till spes och Region Blekinge. Ett stort tack för det.

När du la din handflata under min, såg vi ingen skillnad mellan våra fingrar, fingrarnas böjningar och ådringar är de samma, nagelfästena likaså. Vi kände inte vilka fingrar som tillhörde vem! Och jag älskar dina fötter. Du storvuxne, ungdomlige man, med hjässan täckt av det ljuvligaste hår. Melerat, med våg, snyggt klippt i nacken. Du stilige man, alltid klädd i skjorta till min stora förtjusning. O vad jag älskar dig, din själ.

Avloppet i badrummet, listen i köket som stått sedan kylskåpet byttes för många år sedan och du öppnade upp för luften bakom kylskåpet och vi fick städat i brickskåpet över kylen. Sist var det Aletas propeller som fick sitt vitala organ för att stå emot ålderdom och erosion utbytt och vi längtade bägge två efter att ta ner den stora gröna presenningen som jag knappt orkar rucka på själv. Det känns alltför tungt att bara tänka på att sjösätta själv i år, så jag säljer kanske. Du drog åt den stora muttern på ingående vattenledningen när nya bergvärmepumpen lagt av, som saknade tryck nog i systemet när vatten hade läckt ut. Du hade en febrig hantverkare på telefonlinjen och lagade läckan. Tack!

Du lärde mig namnen på alla dessa fåglar som flyger i trädgården, som är våra husdjur. Jag såg en citronfjäril idag! Rödhaken som hälsade oss i glädje, som sa tack över att Maiellen inte längre är själv under sin livsvandring, flyger in i fönstret med en duns när jag skriver det här. Jag har ingen katt heller, som är en förutsättning för att du skulle kunna bli ihop med mig.

Du städade upp ytligt i snickarboden. Jag inväntar sköna sommardagar för att rensa och slänga sådant jag inte längre behöver. Men nu känns det också tungt, så kanske leder detta till en större förändring? Vi hittade min pappas bouleklot. Kul att du tog med dig några för att spela matchen med. Hur gick det?

Det har varit fint att vara närbo, att alltid vara i närheten av varandra. Vi var så svältfödda på beröring, uppskattning, närhet, gemenskap och sann kärlek. Vi delar på allt, inköp, hushållsgöra och mattorna hade vi ut och skakade. Tack.

Vi bar ner den större sängen, så jag ligger skönt på natten. Nu i rena lakan, för att inte sörja att du inte finns bredvid mig. Tvättmaskinen går, för att låta torkvindan bära de rena lakanen denna underbart soliga, vårvarma dag. Rödhaken väckte mig ur läsningen av min andliga bok. Du sitter inte bredvid mig och väntar in att jag ska komma och sätta mig ner, för att du ville läsa våra kapitel på samma gång. Vi pratade sedan ibland om det vi läste, ibland inte. Ibland satte vi ord på vad vi tänkte, hur det kändes, ibland inte.

Du skrattade så du kiknade när vi låg bredvid varandra och jag likande dig vid en hägring. Som en saga för vacker för att vara sann. Livet har farit så hår fram med mig att mina drömmar tagit slut. Du fyllde på dem, längtan efter fortsättning, att få visa mina tavlor och börja måla igen. Ett högre hus med lokal i ena änden att användas som galleri, där jag kan arbeta under vintern och inte som idag, i min ateljé som är för kall under vinterdagar och då står full av växter. Jag älskar min trädgård, men jag har förlorat fotfästet och vill ha din hand i min.

Vi började dagen med morgongymnastik, både dina rörelser och tre gånger gjorde vi De fem tibetanerna som jag visade dig. Vi promenerade nästan varje dag, ofta långa promenader, hoppade på stenar, pratade om våra förflutna och lärde känna varandra, genom att åka runt i vårt vackra land för att visa varandra hur våra liv sett ut. Du lagade den trasiga kontakten i lampan i sovrummet och hängde morfars gamla kristallkrona rakt och fick lamporna att fungera. Du påminde mig om att kopiera och göra klart det som skulle göras under dagen, när jag i någon icke igenkänd oro började, men pratade om att göra saker som jag sedan lämnade halvvägs eller inte kom igång med. Det var något som skavde, som gick i otakt. Senaste veckan talade du om vår första livskris, som vi tog oss över och förbi. Du var rädd för att tappa kontrollen.

Jag påminde dig om danskursen, när vi fick beröra varandra och föra bara genom fingertopparna. Då fick jag föra dig, blundande, genom hela salen. Då dansade du och jag fram i danstakt under min förning, som du svarade an på utan osäkerhet. Det stärkte oss att våga vara det strålande par som alla såg i oss. Det kändes att vi var ett. Människor såg det på oss. Vi kände själva hur vi passade ihop. Vi dansade i offentligheten och badade badtunna, såg konsert och serverades tre rätters-middag som du bjöd in mig till. Vi älskar varandra och du nådde ännu en självkänsla i ditt uttryck. Vi har det underbart min vän. Dina kramar, dina långa vackra armar som håller om mig så gott. Du vill att jag ligger på din arm, den slingrar sig om hela mig. Vi delade säng, även om den vi låg i var bred för två, så låg vi tillsammans och svettades och njöt av beröringen. Vi vilade huvudet på varandras bröst. Du sa att du känner dig så trygg med mig, så hemma. Vi kallade mitt hem för hemma och ditt hem för hemma. Vi var snabba som ögat på att packa ihop oss och komma iväg när besöket på VC krävde snabba ryck. Ingen av oss tvekade någonsin på den andres kärlek, på sina egna känslor. Vi är tacksamma, lyckliga, Du är en lycklig man, jag en lycklig kvinna.

Vad i hela världen är det som gör att jag sitter på ett tåg och reser från dig? Andra människors rädslor, det handlar om tolkningar som görs av innehållet i den andliga boken jag läser, från en tredimensionell, primitiv tro att tryggheten och lugnet under dina sista år i livet blir lugnare för en far i en pensionärskuvös, med mestadels telefonkontakter och med boule. Nu kom rödhaken igen och dunsade in i fönsterrutan, för att rätta mig. Inte en negativ tanke fick jag tänkta, bara möjligheter och kärlek är mitt valspråk, så nu går jag ut i vårvärmen och krattar klart det vi har börjat. Jag lever vårt liv i kärlek och använder dagen, den gåva jag givits och allt den medför.

Vi har ännu inte stekt plättar på vetemjöl, men de med dinkel var läckra, även om smeten var svårjobbad. Vi ska kok ärtsoppa från grunden och inte köpa mer halvfabrikat. Då mår våra magar bättre. Du fick bra hjälp av hälsokonsulten, som gav dig vitaminer, mineraler och omega 3 och som hävdar att inte bara den halva blodtryckstabletten utan också den halva för blodfetter kan tas bort omgående, samt B12 på sikt. Så svarade Din egen kropp. Den vill ditt bästa. Precis som jag.

Jag älskar dig, det är inte ett tillstånd som bara går över för att du säger till mig att jag ska åka. Jag kände att du var trängd, att barnen som inte varit med oss i vår gemenskap och utveckling tyckte att 5 veckor är kort tid. Men alla drömmar då, all längtan och hoppet som tändes inom mig i alla fall. Det går inte bara att bortses ifrån. Jag kan förstå att dina barn blev rädda för den andliga boken jag läser, eftersom de inte är hemma i området. Önskar jag fått initiera boken och kunnat ge dem gåvofasciculessett, så att de kunde läsa med beskydd från just dessa frekvenschocker. Du sa en sak som inte stämmer, jag behöver inte läsa varje vecka på tisdagsförmiddarna. Jag har två månaders semester per år, när jag bara ringer och förbinder min aura oavsett var jag är. I framtiden vill jag kunna måla i den ateljén där vi också kan läsa, så det inte alls behöver inkräkta på vårt familjeliv som det gör här. Gifta mig vill jag absolut inte, dina barn behöver inte vara rädda att inte få ärva dig. Jag är nöjd med vad jag just har. Mitt barn och jag har haft tre underbara samtal. Vi pratade länge i natt om hur det skulle kännas om jag ville flytta, att föräldrahemmet behövs några år till. De andra i klassen har sina föräldrahem. Jag får gärna stöd men kom hem till mig. Javisst, men först önskar jag få se min hägring stå här, i hallen eller vara här hemma, i färd med något, när jag kommer hem. Min Man du har ju en ytterdörrsnyckel och min nyköpta kudde som du gärna få låna tills vi ses igen. Jag har dina innerskor, arbetsskjortan och byxorna och tand-borstladdaren, samt en underbar pyjamas med en naken kvinna på att snusa i.

Kommer du ihåg att du sa att vi skulle få se vad dina barn hade att säga, ett tag innan det var dags att åka till restaurangen där vi åt. Jag svarade att vi är väl vuxna att fatta våra egna beslut om saker. I vår ålder. Då anade inte jag någonting. Du sa hur vacker jag var, du kysste mig på munnen och jag besvarade din. I vår ålder är det vi som visar vägen. Inte kan väl vi få den tilldelad oss av våra barn? Möjligen av ett yngre barn, men inte av medelålders fina människor med sina erfarenheter. De jämförde med hur de låter sina barn leva sina liv. Men sin far behöver de tydligen hålla i schack, så att han inte går och gifter sig, så att halva arvet försvinner, eller hittar på något han sedan inte vill fortsätta med och på sin ålderdom har svårt att dra sig ur. Deras attityd är något jag inte förstår. Den verkar så inskränkt och begränsar andra människors liv.

Jag längtar efter en relation i närhet, trohet och innerlighet. Det ger mig trygghet och läker. Vi träffades på ett så oväntat sätt och jag kände trygghet tillsammans med dig. Men idag stockar sig rösten och näsan är täppt som av kvävning, som blev följden för kvinnan i det liv som du förde på tal, när vi helt oplanerat satt och åt lunch på den restaurang som din son valt, som nytillkommen i skaran, när vi planerat att laga mat hemma när din dotter skulle komma på besök. Jag åt därför tillsammans med bägge dina vuxna barn och dig på en restaurang, när jag hör dig föra upp denna kvinnans liv under middagen. Då satte jag nästan i halsen. Jag har burit dessa kvävda känslor och försökt att bli av dem under större delen av det här livet. Jag har minnen av att ha blivit levande begravd, som ödet för den kvinnans liv som vi kom i kontakt med på vår resa.

Idag undrar jag vad det är för känslor som du försöker fly ifrån, på grund av erfarenheten du också bär i dina cellminnen? Be ditt högre jag om att svara dig och dyk in i varför du är rädd för kontakt med mig. Det kanske handlar om fler känslor än rädslan för att dina barn inte vill ha kontakt med dig om du är med mig?

Jag önskar att någon kan hjälpa dig att skriva ut de pappren du behöver läsa igenom så att du har lättare att ta till dig det viktigaste av vad hälsokonsulten ville förmedla. Det var säkert chockande för dig att höra henne fråga ditt högre jag om svar på vilken behandling som skulle vara optimal för dig vid det tillfället. Jag kanske skyndade förbi din upplevelse när du berättade om den i bilen? Kände du dig avfärdad av mig, genom de exempel jag tog från mitt yrkesliv? Som sagt, du var modig som låg kvar och fortsatte lyssna. Kanske nådde du ett tak på vad du klarade av att höra? Men den andliga boken jag läser skulle kunna hjälpa dig ut ur dessa frekvensskillnader utan att du förlorar kontrollen. Bokens texter beskriver så du blir nyfiken och kan använda din egen kunskap och logik. Så har vi människor utvecklats genom århundraden och många inkarnationer. Ingenting går fortare än vi klarar av.

Jag överlever det här också. Men tror inte jag orkar leva kvar här i min förra mans och mitt hus, det är så sorgligt ensamt igen, som efter hans död men nu är det förlusten av dig. Jag gick in och tittade på hus där vi talat om att bo, så kanske säljer jag och flyttar själv härifrån. Jag behöver förändring och helst vill jag ha ett liv tillsammans med dig.

Hyresgästen frågade just, för nu är det sen eftermiddag och vi stötte ihop i köket:

-”Var är din Man?”

- ”Det var lätt att svara att du spelade boule den här helgen”.

Kram Din älskade".

Astrologin talar nu om att vi helas av Kärlek

På Facebook har en astrolog skrivit intressanta saker inför den fullmåne vi närmar oss och den tid vi lever. Det är skönt att få ta del av någon annans kunskap om planeterna. Själv kan jag inte någonting om astrologi. Det här får igång mina tankar i ett positivt spinn, tankar som annars kunnat vara uppgivna och slokande. Jag tar ändå det jag läser med en stor nypa salt, även om jag är öppen för en högre andlig mening med tillvaron. Det är ändå dubbelt, eftersom jag ser mycket av det som andra säger som senvägar för mig, eftersom jag måste göra min utveckling utifrån det som känns sant och rätt för mig, precis som alla människor behöver göra. Men kan inte gå sin livsväg på någon annans premisser utan måste följa den inre livsvägen som varje människa utstakar för sig. Men jag skrev ner några meningar som just handlar om kärlek, som bollplank på min fortsatta vandring:

”Och det börjar med självkärleken: KÄNN ATT DU ÄR VÄRD den Ljusa framtid som Livet vill öppna upp för dig! En ny, högre tidslinje är möjlig nu. Jupiter och Uranus öppnar dörren för dig. Men du måste våga - annars händer ingenting”.

”Våga följa flödet, - även om det verkar kaotiskt och du inte vet var det hela landar. Uranus-energi är sådan till sin natur. Man vet aldrig var man har Uranus, Han är vild och fri och kaster saker rakt i ansiktet på dig, som du inte var beredd på.

Eftersom Lyckoplaneten Jupiter är med kan vi räkna med att det ÄR positiva förändringar i görningen - även om det kanske inte förefaller så, till en början. Nu får vi öva oss i Tillit!”

”Apropå kärlek så är asteroiderna EROS och PSYCHE inblandade i denna Fullmåne. Eros representerar passion och Psyche är vår själ; det ultimata kärleksparet, vars förening gör lyckan total. Det handlar också om KOMMUNIKATION. Genom att vara helt öppna och ärliga mot varandra kan vi uppleva verklig intimitet, sann kärlek.”

”Det är genom KÄRLEKEN (Venus) som du läker dina sår (Kiron). Våga dyka in i djupet av ditt hjärta. Oavsett vad du möter där. All smärta är i själva verket förklätt Ljus. Och i takt med att du förlöser de gamla skuggorna, blir du så Ljus så att du bländar både dig själv och andra. Låt det ske! Frigör ditt Ljus!

Mötet mellan Jupiter-Uranus skapar en STOR Energivåg - rid på den! En ny 13-årig cykel startar i ditt liv nu. Med nya möjligheter för tillväxt - både i ditt inre och yttre liv. Var öppen och flexibel. Våga säg JA till möjligheter och impulser som kommer till dig, om det känns rätt i hjärtat! - för om du bara står och velar så kommer du inte vidare mot dina drömmars mål.

Det är stormiga tider på Jorden nu - och även inombords är det ”storm i vattenglaset” men högt ovanför kaoset flyger den vita duvan med lätta vingslag - med frid i sinnet och kärlek i hjärtat!

I den dynamiska Fullmånen som sker den 24 april 2024 är det starka elektriska energier - en LIVSSTÖT. Våga titta fram som ekorren-det finns inga jägare som utgör hot-Den ekorre som vet vem hon är, har aldrig något att frukta.

SE TILL ATT FÖLJA HJÄRTAT, Låt inte något självtvivel hålla dig tillbaka mer.”

(källa: Facebookgruppen Änglahjärtan)

Vi är åter tillsammans och upplever ännu större närhet och kärlek

Idag den Vita självexisterande Brobyggaren mellan världarna, Kin 186, ton fyra, med den vita vindens guidning

Idag definierade vi för att jämställa

möjligheten att mäta/jämföra.

Dagen förseglar dödens magasin med den

självexisterande formens ton, guidad av andens kraft.

Så underbart det var att träffas igen, flera dagar innan din återbesökstid då vi hade planerat att träffas. Vi har pratat igenom allt tror jag, vi står närmre varandra än någonsin innan, så otroligt lyckliga och kära.

Vi har haft flyt och förberett båten för sjösättning genom att ladda klart batterierna och sätta dit dem, byta olja, skruva fast dyvikan, fixa det lagade fallet och sätta de andra på plats. Nu har vi bara en bordläggning kvar att vaxa och överbyggnaden och sittbrunnen i båten. Det känns så underbart, så helt fantastiskt hur lätt vi överkom små bakslag, eftersom vi kunde prata om allt och arbetade fint tillsammans.

Du har varit på hälsoundersökningen hos denna underbara person som tar blodprover och analyserar och arbetar med blockerade känslor och ger din kropp de vitamintillskott som den behöver. Du har fått utrensning i form av värmeblåsor eller utslag, nu på magen; de fanns inte alls på morgonen. Så behandlingen bet och den ger utrensning de första dagarna. Så mycket bättre hela din kropp och själ mår! Det är alltså säkert inte bara beroende av kärleken mellan oss!

Du behövde köra hemåt och du hade riktig änglavakt. Du såg två älgar och en räv på hemväg, du hade beskydd och resan gick bra! Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma över! Nästa gång vi ses är det tid för det resterande med båten och själva sjösättningen.

”Om jag talade både människors och änglars språk,

Men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm

eller en skrällande cymbal. Om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all tro så att jag kunde förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag ingenting. Om jag delade ut vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig, men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn och förstod som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomlighet, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd. Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.”

Bibeln, Första Korinthierbrevet 13:4 - 7, B2000.

Den dagen då min Man kom tillbaka för att bistå mig med att sjösätta båten visar sig inte vara så lätt för honom. På väg hem till mitt hem fick han tankar som jag brukar kalla kluvna tankar; om vi verkligen kan ha en relation. Han som har längtat efter mig hela veckan som förflutit, drömt om mig på natten och längtat tills vi skulle kunna träffas, vet nu inte riktigt vad han vill. Han har spelat boule som överenskommet med grabbarna och han har varit ett par dagar hos sin dotter. De hade pratat lite om mig. Han blev påmind om sin oerhört starka rädsla. Den har självklart inte försvunnit, speciellt inte när han inte arbetat med den för att befria sig ifrån den.

Innan var vi helt enkelt bara tillsammans. Det var vi. Men nu känner jag en slags oro i dig, en rastlöshet och du kändes forcerad, som om något stod i vägen. Det här gången är det inte en liten tagg, som den du beskrev när du efter flera försök äntligen klarade av att separera från en tidigare sambo som återkommit till dig för att fortsätta er relation när du daltade någon annan. Där finns säkert också obearbetade känslor, eftersom du inte heller pratar om detta med någon. Du har lätt för att tänka på yttre hinder.

Men det är verkligen inte avståndet att köra, hur vi äter och att jag läser ur min andliga bok som skulle utgöra hinder för vår relation. Du säger att du älskar mig och jag dig. Det betyder att vi älskar varandra och genom kärlek löser vi alla eventuella små problem tänker jag, eftersom vi är fria, pensionärer. Jag har redan tänkt mig bryta upp och sälja mitt vackra hus och min trädgård, för det skulle bli för ensamt att leva kvar så här.

När min Man kommer fram stiger han in i huset medan jag sitter kvar och avslutar det sista av de praktiska saker som lagt sig på hög. Jag är så otroligt lycklig över att få möta honom i en lång kram igen, vi kysser varandra och kramas hårt. Men jag känner en tvekan i honom. Han ser glad ut min Man, men jag känner också in något mer.

Han kommer i grevens tid för att hjälpa mig ta emot en hantverkare. Vi får hjälpen och min Man fungerar lite som mannen i huset, han är den person som hantverkaren vänder sig till, eftersom det lätt faller sig så.

-”Nästa år är det du som rengör filtret. Först om två år gör vi en besiktning igen, innan garantin går ut, men bara om ni begär den besiktningen”.

Vi är som magneter som dras till varandra. Vi går hand i hand, kysser varandra och kramas, som för att ta igen tiden vi varit ifrån varandra, i närheten som vi längtat efter under veckan som gått. Vi går en skogspromenad och ser hur boken slagit ut, hur vitsipporna täcker marken, vi hör sjöfågel och njuter i solskenet. Vi har suttit ute i solen och ätit lunch. Jag har en tid att passa och min Man tvättar sin bil. Som vilket kärlekspar som helst, men jag ser en skugga av sorg i dig min Man. Vi kan inte prata om det, inte ännu, vi behöver bäras av kärleken först.

-”Jag har bara följt med och levt på.., utan att reflektera, svarar min Man efter att vi samtalat på morgonen”.

-”Ge mig en styrkepuss, säger han och tar en lång kyss”.

Han tackar för styrkan i att våga leva sitt eget liv fast tillsammans, för att inte tappa bort sig själv och låta det gå så långt så att han behöver bryta upp för gott? Jag förstår inte allt av det han går igenom. Min Man har senare i livet anpassat sig och följt det någon annan har bestämt, tills det gjort honom olycklig och hade gått för långt. Det var då vi möttes min Man och jag, när han inte visste hur han skulle kunna stå upp för den separation han själv genomfört. Han förväntade sig att hans tidigare sambo kunde dyka upp igen och ta tillbaka sin rätt till honom. Det blev en utmaning för honom att stå upp för sig själv. Senare handlade det också om att våga stå upp för sig själv även inför sina barn.

Dagen börjar med att jag frågar vad han ska äta. Han ger sig tid för sina egna rutiner, som är viktiga för honom, som att läsa tidningen, att göra en daglig sudoku och lägga en patiens. Jag läser ett kapitel ur min andliga bok och skriver ner det som känns viktigt att fånga från dagens första samtal för att jag ska kunna reda ut för mig själv hur situationen utvecklar sig. Min man sitter och väntar på mig, antar han, eftersom han tror att jag fortfarande läser. Men jag har också ätit, klätt på mig och är färdig för att vi ska ge oss av.

Min Man frågar mig vad det är för färg på dagen idag och jag svarar att det är en blå, kommunikativ dag.

-”Jag är blå enligt Maya-kalendern, konstaterar han. Det är min dag”.

Jag har tagit upp mobilen och visade honom dagens kvalité och Kin enligt kalendern:

Blå Kosmisk Örn, ton 13, Vägledare är den blåa stormen.

Vit brobyggare mellan världarna (mitt tecken) och den blå örnen är ockulta partner till varandra. De hjälper varandra att KUNNA utveckla/lära sig om sig själv.

Dagen uthärdar för att skapa

transcenderande sinne,

förseglar visionens output med

närvarons kosmiska ton.

Guidad av själv-genererandets kraft

uttrycker dagen syftets intelligens

När vi fixat allt med båten inför sjösättningen åkte vi hem. Men det har inte varit en dag som vilken annan, med glädje och tacksamhet över att vi arbetar tillsammans. Det har kommit in sorg och övergivenhet emellan oss. Jag gråter, när vi sitter i fiskrestaurangen och äter lunch tillsammans, varför vet jag inte, för jag har inga tankar. Jag grät igen när vi var uppe i sittbrunnen bägge två. Då har jag just skurat hela båtens insida ren, medan jag tänkt på det härliga vi har min Man och jag, att få ut och segla, sova över i båten, stiga upp och sitta i sittbrunnen på morgonen. Jag skurar upp båtens toalett och tänker fråga honom om han kan byta och sätta in en toa för slangtömning, som inte bara släpper ut all avföring i havet som den jag nu har, som jag därför inte använder.

Men nästa tanke är att en sådan toa är inte nödvändigt eftersom jag bara seglar här inomskärs.

När jag kommer ut i sittbrunnen och står helt nära honom känner jag sorg och tårarna strömmar nerför mina kinder ännu en gång. Jag gråter omedvetet, jag har ännu inte förstått hur det har vuxit en mur emellan oss, en mur som jag inte kan ta mig över när jag bara gråter. Då når jag honom inte. Är det hans tårar jag gråter?

Jag vet inte vad jag svarade på men sa

- Visst ska vi väl segla i sommar?

- Du kan ringa mig när du tänker ta upp båten så kommer jag, svarar min Man.

Det är otäckt. Vi sitter tysta i bilen. Vi brukar småprata så lätt om allting. Det brukar kännas enkelt mellan oss. Men jag märker hur negativ och dyster han är. Det är först när vi kommit hem som jag försöker fortsätta prata, men det går inte. Vi kan inte säga många meningar.

Jag behöver sätta mig och närvara vid ett zoom-möte. Nästa zoom-möte en timme senare ska jag själv leda, men det går inte heller ska det visa sig.

-”Jag går in och tar lite vatten”, säger min Man.

Det blir en signal till mig att ta fram en bit kaka ur frysen och sätta på lite te-vatten.

-”Jag är så klumsig, så dum, säger min Man, apropå något jag inte heller kommer ihåg. Det är andra gången idag jag hör honom tala negativt om sig själv. Han svarar själv,

-"Du brukar säga att jag inte får prata negativt om mig själv,” svarar han i mitt ställe.

Så väl medveten och ändå gör han det. Jag svarar någonting om att det var först på restaurangen, när dina barn fick dig att må så dåligt, som jag hörde dig svara an så på negativitet att din egen hjärna kopplades bort. Det var som om du själv nedvärderade dig och tog på dig oket som de gav dig.

Detta var som ett gammalt mönster i honom, som visade sig ännu en gång, som för att medvetandegöra honom, innan det kunde lösas upp och försvinna. Säkert var det en del i hans arbete med att frigöra blockerade känslor sedan han var liten. Hälsoterapeuten hade gett honom sådan igångsättande behandling.

När vi kom hem blev min Man som tokig över att det kliade i skinnet runt bålen på honom. Han kliade sig något vansinnigt. Han hade känt detta kliande hemma hos sig sedan han åkt tillbaka hem, efter besöket hos mig förra veckan. Därefter hade han varit med vänner och träffat sin dotter under några dagar. De hade pratat om mig, min Man hade berättat om det på morgonen.

-”Vad sa ni då?”, hade jag svarat.

-”Inget särskilt, men hon bad mig hälsa till dig”.

-”Vet dina barn att du är hos mig nu?”

-"Ja det vet de. De vet att jag ska hjälpa dig sjösätta båten”.

-"Inte kan väl de vuxna barnen bestämma vem han ska älska?”, tänkte jag lite halvhögt.

Men jag kunde förstå honom, jag såg på honom vilken chock han hade fått, han precis som jag fick, av hans vuxna barns behandling av oss. Han hade blivit helt svart, negativ, med mungiporna nedsjunkna till skorna, som om han var helt under isen. Han hade inte haft några positiva känslor att plocka fram. Vilken reningsprocess det var vi hade tvingas gå igenom.

Ytterligare några timmar senare, medan jag arbetade via datorn från mitt sovrum, satt min Man ute på altanen, i eftermiddagssolen, en härlig vårdag med kanske 15 grader i solen, men betydligt varmare i lä bakom huset. När han kom in frös han och satt med jackan på i köket. Han var om möjligt ännu mer negativ i sin uppsyn än då vi kom hem från båten.

Det gick fortfarande inte att prata med honom efter att vi ätit kvällsmaten. Jag hade innan maten lagt en sista hand vid en översättning om separation / om att avsluta en relation, som jag gjort för projektet jag arbetade i. Jag frågade honom om han var intresserad av att höra eller läsa det här?

Vi läste meningarna från min dator och samtalade omkring dem, fast utifrån oss själva, Det fick igång ett samtal mellan oss.

Vi hade både ätit gott, spelat spel och dansat i vardagsrummet på kvällen. Vi kunde knappt bärga oss och längtade efter att älska och sedan få somna in, vaggade som barn fortfarande i varandras famn. På morgonen när vi vaknade sträckte vi oss efter varandra. När vi sedan satte oss för att samtala på morgonen hade min Man kunnat identifiera muren som fanns mellan oss, trots den närhet vi kände. Han hade satt sig bakom muren. Han kände inte när jag tog i hans hand för att understryka att jag också hoppades, precis detsamma som han uttryckte;

- "Kan det vara så att detta kom till oss för att vi skulle gå igenom en process som vi inte visste slutet på?”, hade han frågat mig.

Jag kunde bara instämma och hade tagit hans hand och smekte honom ömt över den. Men han hade inte registrerat det, sa han en stund senare. Han sa att han inte hade noterat att jag rört vid hans hand.

Min Man hade rört lite smeksamt vid min arm strax innan, samtidigt som han formade orden att han gjorde slut. Jag hade frågat honom för vems skull det var som han rörde vid min arm. Senare kunde han se att det gav dubbla signaler och inte var ett tydligt budskap.

Jag hade tolkat det som att han inte ville bryta med mig, men att han kände sig tvingad till det.

- ”Nej, säger han först. Det här är det jag själv som säger.”

Vi var påväg att rasera muren mellan oss genom att vi samtalade och lyssnade på varandra. Fast det var så oerhört sorgligt, så hade det känts bättre för oss båda när vi pratade.

Vi lagade lite soppa tillsammans den kvällen, åt tillsammans. Vi bäddade i gästrummet.

En grundbok om Kärlek- Dela med dig av god praxis i kärleksrelationer

Jag bad att få visa honom lite av Ellipse utbildning ELLIPSE POSTVENTION webbinar II (ellipse.12stepsplan.com) som visats på TikTok på polska, engelska och svenska, om relationer. Vi samtalade om de olika punkterna. En del kändes inte tillämpliga på oss, men några punkter hjälpte oss att kunna samtala.

Känslomässiga skillnader

Vissa människor upplever ett uppbrott som djupt stressande, medan andra kan ha mer måttliga känslomässiga reaktioner. Detta beror ofta på personlighet och livserfarenhet. Vissa kan vara mer öppna med att uttrycka sina känslor, medan andra kan föredra mer interna former av hantering, såsom själv-reflektion eller en ensam promenad i skogen.

Strategier för hantering

Människor skiljer sig åt i hur de analyserar framtiden. Vissa fokuserar på positiva minnen, medan andra fokuserar på smärta och negativa upplevelser. Det finns märkbara skillnader i hur man ser på egenutveckling efter ett uppbrott. Vissa människor strävar aktivt efter personlig utveckling, medan andra kan behöva mer tid för att förstå sig själva.

Sociala influenser

Personer med starkt stöd från familj och vänner kan ha mycket bättre förutsättningar att hantera en förlust än de som är inte har eller är oförmögna att använda detta stöd. Kultur och värderingar kan också påverka hur en individ ser på en separation. I vissa kulturer läggs större vikt vid det individuella och i andra vid gemenskap.

Psykologiska faktorer

Personer med hög psykologisk motståndskraft kan anpassa sig snabbare till förändringar, medan de som är mer känslomässigt känsliga kan behöva mer tid för att förstå sina känslor. Personer med en mer flexibel världsbild kan ha lättare att acceptera en ny verklighet än de som har svårare att göra det. Individuella skillnader i hur man upplever ett uppbrott belyser det komplexa i mänskors erfarenhet. Låt oss därför komma ihåg att vara mer förstående mot vår omgivning, men framför allt mot oss själva.

I det här materialet hittar du också information om skillnaderna mellan perspektivet hos den person som har blivit lämnad och den som har beslutat sig för att avsluta förhållandet.

Perspektivet hos den person som avslutar relationen

Initiativ och kontroll

Hon/Han känner sig ofta mer självsäker och har mer kontroll över situationen. Beslutet att avsluta förhållandet är resultatet av hennes/hans val, vilket kan leda till att hon/han känner sig mer kontroll över situationen

Ansvar för beslut

Hon/Han kan känna press över att vara ansvarig för beslutet, samtidigt som hon/han kan känna sig lättad, särskilt om uppbrottet var resultatet av genomtänkta val.

Frihet och nya möjligheter

Kan ofta ge en känsla av frihet och öppenhet inför nya möjligheter. Att befinna sig på andra sidan av ett avslutat förhållande kan vara en möjlighet till personlig utveckling för henne/honom.

Förmåga att kontrollera sina känslor

Hon/Han kan ha lättare att kontrollera sina känslor eftersom hon/han själv var den drivande kraften i uppbrottsprocessen.

Den kvarlämnade personens perspektiv

Överraskning och upplevelse av förlust

Hon/Han upplever ofta överraskning och en känsla av förlust. Partnerns beslut kan komma som en chock, vilket leder till en sorgeprocess och anpassning till den nya situationen.

Brist på kontroll över situationen

Hon/han känner ofta en brist på kontroll över situationen och upplever en känsla av maktlöshet. För henne/honom är partnerns beslut något som hon inte har någon kontroll över.

Känslomässig smärta

Det är mer sannolikt att hon/han upplever känslomässig smärta, känslor av skada och tvivel. Läkningsprocessen kan ta längre tid och personen kan uppleva en mängd olika känslor, inklusive sorg, ilska eller raseri.

Behov av att arbeta med välbefinnande

Hon/han behöver anstränga sig för att arbeta med sitt välbefinnande och acceptera sin nya verklighet. Detta kräver tid och stöd från föräldrar, vänner eller i extrema fall en specialist.

Min röst bar nästan inte för att säga god natt. Han kom ut i köket en stund senare och sa sedan godnatt med hög och stadig röst. Jag svarade återigen men utan att få fram ett ord genom min röst. Jag försökte viskade upprepa att jag sagt god natt till honom redan. Han sa att han hörde det, men sa att han inte hade svarat. Jag såg också detta som en rening, utrensning av ett gammalt mönster som var påväg att bli synligt för honom, så att det kunde släppas för alltid. Processas som hälsoterapeuten kallade det.

Jag grät inte längre. Tårarna var borta, Det kändes som änglavakt. Antagligen hade hälso-behandlingen jag fick dagen innan börjat verka, eftersom jag kände mig starkare inuti mig själv. Kanske var det änglavakt jag kände. Jag var i alla fall betydligt lugnare och stadigare i mig själv när jag en stund senare lagt mig i sängen. Jag läste igenom mejl och annat på mobilen. En stund senare la jag mobilen avstängd på flygplansläge, på rumsbordet och kröp ner och somnade gott.

Nästa dag, Gul Magnetisk krigare, ton ett. Den gula krigaren är även dagens vägledande kin. Idag var det dags för sjösättning.

Jag förenar för att ifrågasätta attraherande oräddhet

Jag förseglar intelligensens output

Med syftets Magnetiska ton

är jag guidad av min egen dubbla kraft.

Mannen som inte längre är min Man har inte sovit så gott, utan hade vaknat flera gånger och hade kraftig huvudvärk. Han packade sin väska och bar ut den till bilen, efter frukost, redo för att köra hem samma kväll efter att vi avslutat påringningen av båten och kört den till sin hemmahamn. Han ville hålla sitt ord till mig och han var givetvis också nyfiken på min båt och ville gärna vara med och köra den till sin hemmahamn. Jag sa att han var välkommen att stanna en ytterligare natt eftersom han säkert skulle vara trött efter att ha arbetat ute med sjösättning och riggning hela dagen.

Det kliade på kroppen på honom, något han sagt att han inte hade känt av under det tidigare besöket hos mig. Det är utrensning, det visste vi, eftersom han hade en pågående behandling hos hälsokonsulten, för att få bukt med både känslomässiga blockeringar och sina fysiska obalanser av för låga värden av olika ämnen i sin kropp.

- ”Du är den finaste människa som jag har varit så nära i mitt liv”, sa han i bilen när vi körde mot varvet.

Han la till att han inte ville prata om oss när vi satt i bilen, eftersom han inte ville börja gråta.

Det gick bra när vi väl satte igång med att göra båten klar och sjösatte henne. Vi arbetade sida vid sida hela dagen. Men han kändes forcerad av inre stress, eftersom han glömde att andas djupt från magen och andades bara lite med översta bröstkorgen. Han jobbade snabbt och var nära att råka illa ut. Men han hade änglavakt. Två gånger. Både när han själv och hans mobil en stund senare, räddades från att åka i sjön. Det såg kritiskt ut ett tag, så jag skickade alla goda önskningar till att han skulle kunna krångla fötterna fria från förstävens pulpit, när att inte hade orkat ta sig upp på båten medan jag höll den kvar mot flytbryggans ybom, tills han tillslut kom fri och kunde sätta sig midskepps på överbyggnaden på den intilliggande båten. Både han själv och hans mobil befann sig i trygghet, på grannbåtens reling. Jag körde båten mot kajen för att masta på.

Det var först när vi kom tillbaka hem igen som det åter blev jobbigt. Jag lagade maten och han diskade efteråt. Vi gjorde snyggt i köket, satte på lite tevatten och jag frågade honom om jag fick visa honom fortsättningen om Relationer, eftersom den första texten hjälpt oss så mycket kvällen innan.

Materialet har tagits fram till Ellipse-projektets webbinarium på polska, som lades ut på TikTok under februari 2024. Det är även del i utbildningen som vi tar fram under projektet om efterlevandestöd, eftersom relationer som inte kan avslutas och vid uppbrott, är orsak till mycket lidande, liksom alla slags situationer som inte kan bearbetas.

Mer av utbildningarna i suicidprevention och efterlevandestöd, som är bra kunskaper för att människor ska kunna stödja någon annan, men också för att hjälpa sig själv, finns på hemsidan ellipse12.stepsplan.com

Skadliga uppfattningar om kärlek

Det finns många föreställningar och myter om relationer och förhållanden. De flesta av dem har du kanske redan stött på. Och även om du inte medvetet tror på dem, kan de ändå ha en inverkan på dina relationer.

Myten om den andra halvan (Tillsammans är vi som två halvor av ett äpple).

Myten om den andra halvan är ett vanligt fenomen som härrör från kulturella normer, stereotyper och samhälleliga förväntningar på det personliga livet. Samhället främjar ofta idén att en partner är en viktig del av ett rikt liv. Och människor utan en partner kan ses som mindre kompletta eller mindre värdefulla. Denna press kan komma från en mängd olika faktorer, t.ex. påverkan från media, kulturella förväntningar på äktenskap och familj och press från en social grupp som främjar relationer som den sociala normen. Många människor känner sig ofullständiga eller missnöjda med sina liv om de inte har en partner. En sådan uppfattning tenderar att ha en negativ inverkan på vår självkänsla och självacceptans. Det är viktigt att förstå att det inte är samma sak att inte ha en partner som att inte vara lycklig i livet. Alla har rätt till självbestämmande och att välja sin egen livsväg, som kan skilja sig från de vanliga sociala normerna. Det finns olika former av tillfredsställelse som kan uppnås utan en partner, till exempel personlig utveckling, bygga relationer med vänner och familj och sträva efter livsmål och passioner. Det är viktigt att inte låta skadliga föreställningar vinna och att komma ihåg att en individs värde inte beror på civilstånd. Det finns många vägar till lycka och självförverkligande som är individuella för varje person. Det är också värt att fira den mångfald av livsvägar som alla kan välja själva.

Om han/hon älskar dig borde han/hon kunna gissa

Vi tror ofta felaktigt att känslomässig närhet till en annan person innebär att kunna läsa den personens tankar. Men även i de djupaste av relationer är vi inte helt kapabla att förstå vår partners tankar och läsa dem. Det är värt att förstå att kärlek inte innebär automatisk tillgång till den andra personens tankar. Även om vi älskar någon kan vi inte med 100 procents säkerhet säga att vi vet vad den andra personen tänker. Och vice versa. Därför är det bra att bygga upp en öppen och ärlig kommunikation som gör att vi kan förstå varandra bättre, trots vår brist på förmåga att läsa tankar. Det är också viktigt att förstå att vi inte kan förvänta oss att den andra personen alltid ska kunna veta vad vi tänker, även om de älskar oss väldigt mycket. Var och en av oss har vårt eget sätt att bearbeta tankar, känslor och upplevelser, vilket kan vara svårt för andra att förstå. Därför är ärlig kommunikation och att uttrycka sina behov viktiga faktorer för att bygga upp en sund relation.

Andra kan inte vara attraherade av mig när jag har ett förhållande

Är det normalt att vara attraherad av någon annan när man är i ett förhållande? Absolut, oavsett vilket kön vi har. Det kan vara helt naturligt för oss att bedöma andra som attraktiva, även om vi är i en kärleksrelation. Människor har förmågan att uppskatta andras skönhet och attraktionskraft och detta gäller oavsett civilstånd. Detta är ofta resultatet av en rent estetisk uppfattning som inte nödvändigtvis involverar någon avsikt. Det är viktigt att skilja mellan vad som är naturligt och vad som kan vara ett problem i en relation. Att erkänna någons attraktion är inte nödvändigtvis ett tecken på illojalitet. Det är viktigt att förbli respektfull och lojal mot sin partner, även om man känner igen andras attraktion. Men om en persons känslor går utöver rent estetisk beundran och kan hota en befintlig relation, är det värt att ta upp detta som en del av den relation som oroar dig. Ett öppet samtal om dessa känslor och gränser kan hjälpa till att lösa eventuella problem. Nu vill jag påminna dig om enkäten, tack. Att förstå att kärleksrelationer är dynamiska och komplexa relationer även av biologisk natur, kan hjälpa till att bryta mytologin kring dem. En riktig relation handlar inte bara om passion, utan också om engagemang, intimitet och att arbeta tillsammans. Vilka myter har du stött på?

Från förälskelse till uppbrott, eller en kortfattad historia om kärlek del ett.

Det kan tyckas att kärleken är odelbar och inte kan analyseras i sina enskilda beståndsdelar. Professor Rober Sternberg har trots det tagit på sig uppgiften att i detalj analysera kärlekens olika beståndsdelar. I sitt arbete utvecklade han begreppet kärlek genom att urskilja tre olika komponenter. Den första av dessa är passion, som är början på kärleken. Nästa steg är intimitet och engagemang för att upprätthålla relationen.

Intimitet

Intimitet är alla de känslor och handlingar som skapar anknytning, närhet och ömsesidigt beroende mellan parterna. Det kan till exempel vara att bry sig om sin partners välbefinnande, uppleva lycka gentemot och på grund av sin partner, respektera sin partner och lita på att man kan räkna med honom eller henne i tider av behov, förstå varandra, ge och få känslomässigt stöd, utbyta intim information, dela erfarenheter och tillgångar, både materiella och andliga, eller betrakta sin partner som en viktig del av sitt liv.

Passion

I de enklaste termerna betyder passion i relationer fysiologisk upphetsning. Det visar sig genom önskan om fysisk närhet, energiska känslor, spänning, snabbare hjärtslag, smekningar, kyssar, sexuell aktivitet, tvångsmässiga tankar om partnern, livliga drömmar, mental närvaro även när han eller hon inte är fysiskt bredvid dig samt andra liknande tecken.

Åtagande

Engagemang är en uppsättning beslut, tankar, känslor och handlingar som syftar till att omvandla ett förhållande till en pågående relation. Dess syfte är att upprätthålla relationen trots svårigheter som uppstår. Engagemang tenderar att vara resultatet av medvetna beslut. Dess existens kan hotas av en förändring i dessa beslut, vilket kan ske mycket snabbt.

Från förälskelse till uppbrott, teori om kärleksrelationer del två.

Att förstå de olika stadierna i en relation är grundläggande för att bygga hälsosamma och varaktiga relationer Att lära sig om dessa stadier ger oss en djupare förståelse för dynamiken mellan partners och gör det lättare att hantera problem som kan uppstå under utvecklingen av en relation. Det finns många modeller som beskriver stadierna i en relation men i allmänhet kan vissa universella mönster identifieras. Det första stadiet av kärlek innebär ofta en stark attraktion men det betyder inte alltid att man blir förälskad omedelbart. Ibland utvecklas kontakten mellan två personer gradvis med långa samtal och att bygga upp närhet. Människor misstar ofta denna fas för äkta kärlek och den varar vanligtvis en relativt kort tid. Under denna period upplever vi intensiv lycka och ägnar ofta mer uppmärksamhet åt vår partner än åt oss själva.

Steg två - romantisk början. När den första upprymdheten har lagt sig och den ömsesidiga tillgivenheten har bekräftats börjar nästa steg i kärleksrelationen. Intimiteten växer och romantiska stunder inträffar oftare. Även om denna period vanligtvis varar upp till 2 år, representerar den en tid av beslut att engagera sig i en mer permanent relation.

Steg tre: fullständig relation. Det som följer är den mest spännande fasen av kärlek där vi upplever hela spektrumet av känslor. Kombinationen av intimitet, passion och engagemang ger oss den största tillfredsställelsen i förhållandet i denna fas. Kärleken blir det mest tillfredsställande. Även om den kan ge både positiva och negativa förnimmelser.

Steg fyra: vänskapsrelation. Detta är en lång period i relationens liv där passionen ger vika för djup vänskap. Även om det kan finnas en viss brist på känslor, är lugnet ryggraden i förhållandet. Det är viktigt att hålla kärlekslågan vid liv för att undvika hot mot förhållandet. Steg fem: en tom relation och dess sammanbrott. Bristande förmåga att upprätthålla intimitet kan leda till att ett förhållande tar slut. Förhållandet blir tomt och förlitar sig enbart på engagemang, vilket ibland kan leda till ett uppbrott. Att upprätthålla engagemanget blir då en nyckeluppgift och bristen på denna färdighet kan leda till att förhållandet tar slut. Kärlek är en process som utvecklas och förändras över tid. Varje stadium har sina egna unika egenskaper och utmaningar, men att upptäcka dessa kan ge mycket tillfredsställelse och ömsesidig förståelse. Det är viktigt att vara medveten om dessa förändringar och arbeta för att bygga upp en fullständig och tillfredsställande kärlek.

En grundbok om kärlek - dela med dig av god praxis i kärleksrelationer.

I kärlekens värld finns det några universella principer vars efterlevnad kan få våra relationer att hålla längre. Kärlekens elementar är en guide till viktiga metoder som kan få din relation att hålla längre. Kom ihåg att om ditt förhållande inte passar perfekt in i ramen för det vi pratar om idag är det inte en dålig sak. Vår guide kan vara en språngbräda för att lära känna varandra bättre.

Kommunikation

Kommunikation i ett förhållande handlar inte bara om att prata om vad som händer i ditt liv utan också om att dela dina känslor eller tankar. Det betyder att ni är redo att prata om allt från vardagliga saker till de mest komplicerade och intrikata känslor. Kommunikation i ett förhållande är inte bara att höra utan att också lyssna på vad din partner säger. Det innebär att fokusera på vad han eller hon säger istället för att bara vänta på din tur att tala. När du lyssnar empatiskt visar du din partner att hans eller hennes åsikt är viktig för dig. Att kommunicera i ett förhållande handlar inte bara om att tänka på vad du förväntar dig av din partner utan också om att prata om det direkt. Det innebär att du uttrycker dina behov, förväntningar och tankar klart och tydligt. Det är också värt att komma ihåg att ingen av oss kan läsa varandras tankar, så även om något är uppenbart för dig betyder det inte att det kommer att vara lika uppenbart för den andra personen. När du kommunicerar dina behov tydligt undviker du missförstånd.

Förståelse och empati

Det vill säga hur man reagerar empatiskt. Försök att sätta dig in i din partners situation och försök att förstå hans eller hennes avsikter och känslor. Vanligtvis har människor goda avsikter men dessa kan missuppfattas. Detta är särskilt värt att tänka på i kärleksrelationer. Att bry sig om sin partners känslomässiga och mentala välbefinnande handlar inte bara om att visa sin partner hur mycket man älskar honom eller henne, utan också om att bry sig om hur han eller hon mår psykiskt och fysiskt. Genom att göra det låter du din partner veta att du finns där för honom eller henne, inte bara i goda tider utan också i dåliga tider. Kärlek handlar inte bara om söta meddelanden och leenden, utan också om att vara redo att lyssna på din partner när han eller hon behöver stöd.

Delade mål och värderingar

Här är en kort sammanfattning. Det finns ingen NAS utan att planera framtiden tillsammans, och att dela värderingar och övertygelser gör det lättare att fatta beslut tillsammans. Detta gör det möjligt för er att bygga en gemensam väg och ger er förtroende för att ni går i rätt riktning

Förmågan att lösa konflikter.

Två saker är viktiga här: för det första är en konflikt inte avsedd att utse en vinnare och för det andra är ni vinnare när ni arbetar tillsammans för att nå en lösning som är fördelaktig för er.

Förtroende

Förtroende handlar inte bara om att vara öppen och ärlig mot den andra personen i varje skede av förhållandet, utan också om att förstå din partners gränser. Vi har alla vårt eget privatliv och vi kan inte tvinga oss in genom dörren om någon inte vill att vi ska göra det. Känslomässig och fysisk närhet är grunden för ett äkta kärleksförhållande, att dela känslor och acceptera sin partner skapar ett djupare band och förbättrar förståelsen.

Att överleva ett uppbrott kan vara en utmaning och det gäller oavsett vad som orsakade det. Oavsett om det handlar om ett avslutat förhållande, en sjukdom eller en partners död så medför varje orsak känslomässiga svårigheter. Det är dock värt att inse att det finns ett antal metoder som kan hjälpa dig att återgå till känslomässig jämvikt. Idag ska vi diskutera några effektiva metoder som kan hjälpa dig att läka dina sår och omvandla dem till styrka. Fundera på vilken av metoderna som kan vara till störst nytta för dig.

Acceptera dina känslor.

Tillåt dig själv att känna alla dina känslor. Undertryck inte ilska, sorg eller smärta. Tillåt dig själv att gråta när du känner att du behöver det. Att acceptera sina känslor är det första steget mot att bearbeta dem.

Upprätthåll sociala relationer.

Isolera dig inte. Familj eller vänner kan vara ett stort stöd för dig. Dela med dig av dina känslor och låt dina nära och kära finnas där för dig.

Utveckla intressen.

Fokusera på personlig utveckling och passioner - att hitta en ny hobby eller återgå till gamla hobbyer kommer att hjälpa dig att distrahera dig från smärtan av uppbrottet.

Upprätthåll en hälsosam livsstil

Regelbunden fysisk aktivitet, hälsosam kost och tillräckligt med sömn har en enorm inverkan på ditt psykiska välbefinnande.

Terapi

Att prata med en professionell terapeut kan vara ett effektivt sätt att förstå dina känslor och få verktyg för att hantera dem.

Brev till dig själv

Att skriva ner sina tankar och känslor kan vara en form av skrivterapi som hjälper dig att sortera dig själv och förstå din situation bättre,

Ett brev till den person du har förlorat

Tillåt dig att åtminstone delvis komma ur kraften i de starka känslor vi kan uppleva i samband med ett uppbrott. Detta är en särskilt bra metod, särskilt i situationer där vi inte längre kan prata med personen.

Sätt upp mål.

Sätt upp kort- och långsiktiga mål för dig själv - det kan vara något litet som att få till en daglig fysisk aktivitet eller något större som att anta en ny karriärutmaning.

Undvik kontakt med din före detta partner

I början av ett uppbrott är det viktigt att begränsa kontakten med din före detta partner. Detsamma gäller att begränsa tillgången till saker som lämnats kvar. Det kan vara foton på gåvor eller minnessaker. Du kan lägga dem i en låda för att ge bort eller kasta bort.

Reflektera och lär dig

Reflektera över vad som hände och vad du kan ta med dig från det. Separation är också ett tillfälle för personlig reflektion och individuell utveckling.

Stödgrupp

Gå med i en stödgrupp för personer som går igenom ett uppbrott. Du kan utbyta erfarenheter och få råd från dem som går igenom liknande situationer och kämpar med lika plågsamma tankar. Kom ihåg att varje läkningsprocess är individuell och att det viktigaste är att hitta en strategi som fungerar för dig. Har du kunnat hitta något för dig själv bland dessa metoder? Försök att skriva ner dem på din hårddisk för minnen så att du kan använda dem om du behöver. Du kan hitta fler strategier för att hantera svåra känslor på vår webbplats 12 stepsplan.com.

Ett uppbrott är svårt nog, försök att inte göra det värre genom att bli din egen fiende och sabotera dina behov, t.ex. sömn, hälsosam kost, motion eller kontakt med andra.

Håll dig borta från saker som kan skada dig på något sätt. Detta är viktigt eftersom det inte är ovanligt att vi är arga på oss själva, vilket inte bara gör det svårt att ta hand om oss själva utan ibland även gör oss illa på olika sätt. Det är som att strö salt i såren och vi gör en redan dålig situation ännu värre. Och ibland straffar vi också andra genom att straffa oss själva, vilket bara fördjupar det meningslösa lidandet. Om vi känner att vi helt har tappat kontrollen och att situationen bara blir värre är det en signal om att vi bör söka professionell hjälp eftersom känslobördan har överväldigat oss så att vi inte klarar oss utan hjälp från specialister. Undvik att söka hjälp och be i stället om hjälp, även om du inte känner för det. Det är som att få en hjärtattack eller stroke - vi vill inte heller åka till sjukhuset, men det är ändå det bästa vi kan göra för oss själva. Forskning visar att ett uppbrott utlöser en hel rad biologiska reaktioner hos oss, bland annat stimulering av systemet för antibelöning, som får oss att må dåligt och sänkningen av endorfiner, som i sin tur får oss att känna nästan fysisk smärta. Denna biologi kan hanteras med hjälp av de metoder som jag har talat om. Vi glömmer ofta bort det, paradoxalt nog mot all logik. En uppbrottskris kan lära oss något, få oss att lära känna något nytt och de lärdomar vi göra kan få oss att undvika smärta i en liknande situation. (Ellipse Postvention 2024, ellipse.12stepsplan.com)”

Att vi läste den här texten tillsammans gjorde oss oerhört gott

Efter det kunde jag berätta hur jag kände mig och kunde sätta ord på min sorg och mina tankar. Det stillade oron i mig att få sätta ord på känslorna. Min Man berättade också hur han kände sig och det var fint att vi lyssnade på varandra. Det ledde till att jag kunde känna en stor ömhet för mannen vid min sida, som inte fått ihop sin värld sedan hans barn skrämt honom genom sina rädslor. Han visste han att älskade mig, att vi var Ett och hörde ihop. Det hade han sagt samma morgon som han gjort slut. Sedan använde min Man sina vuxna barns ord från tillfället då de hade förhört mig under det jag kallade häxprocessliknande former. Han upprepade att vi inte hade varit tillsammans så länge, att det var bättre att göra slut, än att dra ut på det när det ändå inte kunde bli något mellan oss. Jag förstår fortfarande inte, eftersom vi har en avundsvärd, vacker relation där ingen av oss kan önska mer, förutom att han får frid i sin relation till sina vuxna barn som han är rädd för att mista.

Kan också detta vara karmiskta rester från en tidigare inkarnation, som vi här och nu, i en helt annan livstid bearbetade för att hela och befria oss från dessa cellminnen?

När jag gick in i sorgen över det han sa till mig kände jag en saknad i mitt hjärta, som hotade att spränga mig i bitar. Jag hade redan känt så oerhört mycket sorg i mitt liv att jag inte trodde att jag skulle orka med ännu en förlust, utan att hjärtat skulle rämna.

Min Man talade illa om sig själv, eftersom han kände sig skyldig till att ha orsakat mig lidande. Det var det sista han ville. Han sa fula meningar om sig själv, om hur dålig han var, vilket ökade hans egen börda. Han försökte fly från sin egen smärta, vilket innebar att han också skulle ha flytt från mig. Lidandet var så stort att vi var och en behövde sätta ord på situationen, för att kunna uthärda den.

Upprepades känslorna från när vi separerades och vi aldrig kunde förenas igen?

Jag sov säkert bättre än honom, men kände mig helt tom, helt utan tankar eller ord när jag vaknade. Under gårdagskvällen hade jag berättat om hur sviken jag känt mig och utnyttjad, när det han sagt sig stå för inte visade sig vara sant. Han var inte fri och det berodde på hans vuxna barns rädsla för att jag skulle sol-och våra deras pappa och för den andliga boken jag läser. Min Mans djupa rädsla för att förlora kontakten med dem var ingenting han kunde hantera. Ändå hade han sagt att det var vi, att vi var Ett och att han älskade mig, till och med den morgonen han gjorde slut.

När jag vaknade på morgon tog jag några änglakort för att få kraftord inför dagen.

Genom orden kände jag hur enkelt det egentligen var. Jag ville visa honom min kärlek, visa att jag förlåtit honom och att jag faktiskt förstod honom. Så jag mötte honom med en enkel men lång kram. Utan ett enda ord.

Precis som jag sagt kvällen innan, när jag hade berättat om mitt lidande, om hur det hade känts för mig när hans barns rädslor också gjort honom rädd. Hans rädsla handlade om att inte få träffa sina barn om han fortsatte sin relation till mig. Hur detta hade uttryckts kunde han inte redogöra för. Trots att han inte alls kände någon sådan osäkerhet inför mig, hade han inte vågat prata med dem om att han och jag har en fin jämställd relation som ger oss fantastisk lycka. Säkert skulle de backa från sin första övertygelse och tanke, bara de fick kommunicera och förstå att de hade haft fel angående mig. De kunde ju inte vara så egoistiska att de inte unnade sin far kärlek och ett lyckligt liv. Det var ju deras fars dröm att inte längre leva ensam. Min Man ville, precis som jag, få stiga upp och äta frukost tillsammans med den människa man älskar, utföra dagens sysslor, promenera, kunna resa och fylla livet av dans, kärlek och glädje. Att han har en familj skulle kunna ha gjort också mig väldigt lycklig, han pratade om detta redan då vi träffades på vår resa. Jag hade så liten familj och hans bestod av öppna människor hade han förespeglat mig. Nu hade vi redan haft en fin påskhelg tillsammans hans sons familj och vi. De tyckte att jag var en trevlig person. Senare hade rädslorna framträtt, när sonen tagit del av saker jag skrivit på min hemsida. Något hade förvecklat sig i hans huvud, rädslor tog överhanden och dessa rädslor hade han valt att projicera på sin fars och min relationm.

Det är oerhört svårt att inte få träffa sitt barn och sina barnbarn. Min Man har följt mitt lidande och fått insikt i vad det inneburit för mig att inte få ha någon kontakt med mitt barn och mina barnbarn. Han ville absolut inte hamna där, vilket är självklart. Men hur kan primitiva rädslor fastna så pass, att rädsla kan styra hela människan och ta över logik och sunt förnuft? Det var inte rädsla för den andliga boken för mitt barns del, utan att vi förlorat en syster i familjen i suicid. Sorgereaktioner hos människor är olika, om man inte får gemensamt tidigt och tätt stöd i familjen och det fick inte vi. Därför kan vi inte prata med vandra eller träffas, utan att det uppstår en oerhört stor smärta, som människor som inte går in i den som jag gör, istället kan fly den som om den döda personen aldrig har existerat.

Det hade kommit in en kluvenhet i min Mans tankar när han kom till mig andra gången efter händelsen med hans barn. Första gången var det bara längtan, ren kärlek han kände när han kom. Säkert lite oro för hur jag kommit över det. Kan kluvenheten han känt berott på hans eget samvete? Han hade åkt iväg till mig igen flera dagar innan han hade lovat att han skulle hjälpa mig med båten, för att fullborda löftet som han inte ville bryta. Han hade inte berättat för barnen att han åkte.

Vi längtade så mycket efter varandra och hade fått fina dagar tillsammans. Det hade känts lika bra mellan oss som innan barnen försökte avbryta vår relation på grund av deras rädslor. Deras rädslor var inte våra rädslor. Det hade vi sagt till varandra också kvällen innan. Vi var redan så självklara i den kärlek vi känner för varandra, en kärlek som vuxit sig starkare sedan avståndet mellan oss ökat.

Jag kunde också påminna mig om att det bara är genom att gå igenom lidandet och smärtan som vi kan växa andligen som människor. Andligt uppvaknande genom chocker snabbar på utvecklingsförloppet. När jag vaknade drog jag mig till minnes att det var den dagen då anhörigföreningen skulle hålla sin förbundsstämma. Det var den dagen de skulle pröva min begäran om att upphäva uteslutningen av mig. Det var ytterligare en jobbig process att behöva vänta in. Egentligen spelade det mig mindre roll om de ville ha med mig eller inte, eftersom jag ändå tänkte lämna förbundet på grund av allt detta som uppdagats genom att flera människor lämnat, på grund av det som förbundet kritiserats för. Men förbundsstyrelsen valde att låta uteslutningen av mig gälla. Nu finns det ännu en person mindre som ifrågasätter, som arbetar ideellt i förbundet, utan förväntan på motprestation och som inte går att muta. Ett turkiskt ordspråk har lärt mig att en vagel driver ut en annan vagel; att två svåra passager balanserar ut varandra och jag försökte se hur jag skulle kunna gå skadefri, utan att en skråma rispats i mitt hjärta, trots dessa svåra prövningar. Ordspråket hjälpte mig att känna hoppet fylla mitt hjärta med tillit. Dessa prövningar skulle göra mig starkare, det bestämde jag mig för.

Min Man hade strax efter att vi träffats bett mig om hjälp med att förklara hur man växer andligen. Jag hade svarat honom att han redan var den andliga person han ville vara, att han redan hade allt inom sig. Det gällde bara att han skulle bestå de prövningar som han liksom alla människor utsätts för under livet, som gör att vi växer i tillit och medvetenhet. Det handlar om att gå sin egen väg och inte låta sina beslut styras av någon annan, att leva fullt ut i sanning mot sig själv och alla inblandade. Först då skulle också sann kärlek och fullkomnad bli möjlig. Jag trodde att det var dit vi var påväg den morgonen, min Man och jag.

Jag har sagt ja till och tagit på mig uppgiften att gå ner i denna inkarnationen för att medvetandegöra först mig själv och därefter andra människor, om den medvetande-höjning som är ett måste på planeten jorden, nu i vår samtid, så att krig och fasa, utplåning och uteslutningar av människor kan upphöra. Vem kunde, bättre än jag, klara av att berätta sanningen för min omgivning. Sanningen har förts vidare genom mångas röster som också förstått vad medmänsklighet innebär, i det stora som i det lilla. Det är nödvändigt att vara tacksam om och försiktig med sin medmänniska, för att hjälpa henne växa och få se henne sträcka ut och pröva sina vingar.

Sedan många år har jag återkommande bett den Gudomliga ordningen om kärlek och gemenskap i mitt liv. Jag klarade dåligt av att leva ensamliv längre, kunde inte hålla kärlekslågan starkt brinnande på egen hand efter min mans död. Jag älskade att ha min levande Man vid min sida. Längre kommen i andlig medvetenhet är jag inte, än att jag har längtat efter själens och kroppens förening, när jag ser hur kärleken mellan min Man och mig gör att vi bägge strålar. Strålgrans spiller över på omgivningen genom vänlighet och osjälvisk kärlek. Kärlek är inte en obetydlig känsla, det är en vibration som fortplantar sig omkring oss.

Nästa dags morgon förenades vi i en underbar lång kram som varade flera minuter och som ingen av oss ville avsluta. Ingen ville heller säga någonting, för att inte skada det sköra som levde fast och tryggt mellan oss. Efter denna omfamning som läkte sår, kunde vi mötas i kyssar så goda som aldrig förr. Det var som om allt tillbakahållet i oss släppte.

Vi följdes åt till båten, gjorde färdigt det som var kvar att göra. Vi lagade middag och satte oss sedan i bilen och åkte hem från ett hem till det andra. Vi har levt så nära som bara två älskande människor kan. Vi tackar igen för varje dag vi får njuta. Vi tackar för att vi får utvecklas att bli genuina, än mer kärleksfulla, också mot människor i våra omgivningar, gentemot medmänniskor omkring oss. Nu längtar vi också till segling och sommarvärme, till allt underbart roligt vi ska göra tillsammans. Vi har fördjupat vår kärlek, också vår förståelse för den andres intressen och göranden. Det ryms allt i Ett, alla tankar och olikheter kokas ihop till den mix som vi väljer som vår, i våra liv.

Blå självexisterande storm, ton 4. Vägledande är den blå örnen

Jag definierar för att katalysera och mäter energin,

förseglar själv-generationens matrix

med den självexisterande formens ton.

Jag är guidad av visionens kraft.

Tack för kärleken, för lusten till livet, för gemenskap och djupaste förståelse och förening. Kärlek kan förflytta berg, kärlek kan lugna och läka, kärleken är Ett med ett mycket högre och större mål med tillvaron, än det vi tidigare vetat om. Kärleken öppnar dörrar för lösningar som ännu varit stängda. Nu träder vi ut i det sanna livets rikedom!

Tack min älskade Man för att du tog mig i handen och önskade av hela ditt hjärta att ge mig av din värme. Den håller mig kvar i den jordiska tillvarons kärlekselement, kärleken håller mig kvar på min livsväg och förgyller den. Din kärlek blir till rosor på min väg och min kärlek överöser dig. Min älskade Man, du och jag får vår längtan besvarad och vi tackar varandra varje dag för att våra nya glasögon ser allt gott i överflöd.