Sätt att läka ... efterlevande berättar om sina erfarenheter

Men ska söndertrasade människor till psykiatrin? 

Vad ger läkning? Friskvård och en kärleksfull omgivning. Jag fick lugn och ro av antidepressiva och sömntabletter. Men ska söndertrasade människor till psykiatrin? Jag fick en samtalsterapeut, jag hade vardagliga saker att göra, som att tvätta och laga mat, klappa katten och jag fyllde en funktion för någon annan, som inte irriterades över hur sjuk jag var. Kärlek i livet leder långt, men trots att de yttre livsramarna hade förändrats hängde de antidepressiva tabletterna med.

Läkaren har kollat var jag befunnit mig i min situation och tyckte att jag skulle fortsätta medicineringen. De sa att jag hade ADHD och att jag skulle äta Concerta. Först fick jag en låg dos, senare för hög dos och blev uppspidad. Jag höll på att gå in i en psykos av medicinen. Jag grät i veckor, gick upp en massa kilon och på grund av felmedicineringen blev jag åter försökskanin. De provade ut olika mediciner under ett halvår, för den nya diagnosen de nu gett mig. De sa att jag var bipolär. En medicin gav mig eksem över hela kroppen. De ville ge mig elchocker, men det vägrade jag. Jag blev varken upp eller ner. Jag hade inga reaktioner i mig själv, jag blev som ett streck, som ett kollie. Jag var avstängd och kunde inte vara glad, trots att jag med ord sa att jag var glad. Jag kunde gråta och bli arg, men det kändes inte som om det var jag, utan som om reaktionsmönstret vad annorlunda. Jag hade ingen kontakt inåt. Under 7 år åt jag den här medicinen och det tog något år att fasa ut den. 

Vad gjorde att du slutade med den här medicinen? Jag sökte upp en naturläkare, som tyckte att min hjärna ännu inte hade skadats helt av medicineringen. Det fanns alltså hopp för mig.

Jag ville känna mina känslor, jag ville få tillbaks mitt liv. Jag kände obalans, kände mig manipulerad och ofri av medicinen och kände att jag inte skulle hålla på med medicinerna mer. Trötthet, för pigg, det var ett ryckigt mående och en mycket stark känsla av att vilja bli mig själv. Jag undrade vad en naturläkare skulle kunna göra för mig? Han upptäckte att jag hade problem med krebbsystemet i levern, som inte kunde omsätta energi. Jag var påväg att få diabetes, höga toppar och dalar av blodsocker. Både jag och min dåvarande man fick gå en kurs i hur man skulle leva med bipolär sjukdom. Men jag fick ingen vägledning av läkarna om hur jag kunde reda ut vad jag skulle äta.

En väninna som också fått antidepressiv medicin gick medicineringens väg och jag tog in på läkningens väg. Jag är frisk idag, mår bra, är livsglad, harmoniskt stark på alla plan; i tankarna, emotionellt, psykiskt, fysiskt, själsligt och andligt. Jag har en gudstro, det är viktigt att säga det tycker jag. Jag har lagt mycket pengar på behandlingar, kosttillskott och sund, hälsosam mat över en tioårsperiod! Min väninna är fortfarande sjuk. Idag äter inte heller hon någon medicin. Hon ville inte längre äta något som manipulerar hennes psyke. Hon äter vanlig husmanskost, hon har bearbetat mycket i sig själv, men hennes kropp bär djupa spår.”

Tillsammans räddar vi liv! Kunskap räddar liv! 

Han fastnade i sin ångest och lämnade mig i sin kärlek till mig.

Jag hatar mig själv som håller fast hans berättelse, hans ångest bor i mig så här många år efteråt. Varför kommer de minnena upp fortfarande och gör så ont. Vad är det som inte är klart? Varför går det inte att släppa? Han hade en låst hållning som inte var mottaglig för övertalning. Jag försökte få honom söka professionell hjälp under många år. Jag såg hur han led och förändrades och det påverkade våra kontakter till de våra.

Min kärlek till honom gjorde att jag gick itu redan innan han tog sitt liv, när inte han deltog och delade saker och möten jag ville och valde att göra. Jag fick  dåligt samvete gentemot honom när jag fick åka själv för att träffa mina barn och barnbarn. Under våra många år tillsammans tvingades jag leva allt mer förkrympt, allteftersom han mer och mer gick in i sitt eget mörker. Men jag förstod nog inte, jag såg inte vad som var påväg att hända. 

Nu sitter jag kvar i hans ångest, flera år efter hans självmord. Även om jag samtalat med professionella och stödpersoner och jag har jobbat så mycket med mig själv. Jag har ett mycket gott liv och lever sedan några år till hundra procent lycklig i en ny kärleksfull relation med en underbar man, som ser mina behov och låter mig vara den person jag är, i det det livsutrymme jag behöver och verkligen ger mig själv. Det har inte varit en lätt väg för mig att ta mig till det mående jag har idag. Jag har gråtit, men sorgen för inte min stora kärlek tillbaks till mig. Men fortfarande, fast jag idag har det så bra så är jag inte fri honom. 

När jag ser på foton från hur vårt liv var, eller nya foton på Instagram från hans barn och barnbarn om deras liv idag, så väcks samma ångest i mig igen. En del av mig går tillbaka och jag lever igen i tankarna om hur vårt liv var. Det är som om de har fastnat, att jag är fast och blir bitter. Jag tycker mig vara stulen på mitt liv. När vår dröm, det underbara vi hade, smutsats ner av hur hans liv slutade. Jag har ingen kontakt kvar med hans barn och barnbarn, även om han sa när han levde att om något skulle hända mig så har du ju dem också, vid sidan om mina egna barn och barnbarn. När jag kommer i kontakt med bilder och tankar på det livsutrymmet som var hans, så känns det som om dessa känslor tränger bort den jag är idag.

Har han ändå inte lämnat närheten till mig och gått till sin himmel? Använder han mig som ingång till sina känslor från vårt förflutna som finns begravda i mig? Hur gör jag mig fri det här? Det känns som om han sitter bredvid mig i soffan trots att han varit död i många år, trots att bostaden inte är den samma, inte heller soffan, mattan och bordet, ja hela miljön jag har idag har med tiden bytts ut. Även jag har gått vidare, hela jag. Men ett nytaget foto på ett nytt litet barnbarn till honom, som han aldrig skulle fått träffa även innan självmordet var ett faktum, som gör att jag återigen fastnar i hans liv. Är detta skillnaden att efterleva en älskad som tagit sitt liv än om han dött i till exempel en cancersjukdom? Hur gör jag mig fri?

Tillsammans i samtal räddar vi liv!

Efter hans död

Jag frågar min väninna läkaren hur hon ser på samtalet om våra döda män. Hon berättar att mänskliga problem är inskrivna i hypocampus, den delen av hjärnan som ansvarar för minnet. Den fungerar som ett slags bibliotek med avsnitt från en persons liv. De är så känsloladdade dessa minnen från förr som räddat vårt liv en gång, på savannen, att man behöver neutralisera dem för att bli av med dem. Men man vågar inte det för man vill inte ta bort de känslor som sitter där, eftersom man är bunden till en person eller en verklighet. Man skulle kunna jobba med dessa minnen och bara ta det positiva från en relation och på det sättet neutraliserar man det negativa. 

När man skriver ner sina känslor får man ut det här. Men man behöver bli färdig, jobba under en längre tid och gå ett antal varv. 

Det är som en maskin, som går runt, tills det blir färdigt, som en tvättmaskin som kör sitt program. Men först måste det finnas plats för sorgen och saknaden. 

Den processen pågår samtidigt tror jag. Ömsom jobbar man sig framåt och ömsom sörjer och gråter man. Vissa människor uppfattar kärleken så stark att de har svårt att vara kvar på jorden när deras kära lämnat. Att söka en ny relation är ett sätt att leva kvar, för att balansera kärleksförlusten. På den punkten ser vi livet likadant.

Sedan kommer vi in på vad som händer efter döden, där jag är övertygad tack vare det jag gått igenom, att människor inkarnerar igen och igen och kan kommer till samma familj under flera liv och ha olika roller. Därför känner vi igen oss i och känner mer likheter med vissa personer, men inte med andra.

Enligt det vetenskapliga sättet, svarar min vän, kan man välja att se att man inte träffat någon som gått över. Vi är överens igen om att man söker sig till människor som är som sig själv. Därför är det människor eller familjer där i alla fall någon är öppen och behöver berätta på mitt sätt, tänker jag. Har man tankar om liv efter detta är det en så viktig frågeställning att få samtala om med någon efter ett självmord. Vad händer efter döden? Vart kommer man? 

Att se det vetenskapligt känns tryggare för många. Berättelsen om en ö, Sapian, i Japan under andra världskriget handlar om den japanska kejsaren som ville att folket skulle visa hur modiga de var och 1000 människor dog i självmord. Att föreställa sig att det är superbra efter döden gör att människor tar sitt liv. Om himlen alltid framställs så superbra och positiv är vi närmare döden, som om det finns en dragningskraft. Det finns mindre spärrar och det är ett farligt tillstånd. 

Jag känner mig tvingad att svara henne att med den medvetenheten följer också synsättet att livet är en gåva för vår och jordens utveckling. Vi har uppdrag på jorden, liksom missioner, som vi har kommit hit för att utföra. Det blir istället ett skydd för de människor som kan dela den här förståelsen med någon och bli bekräftad. Då drar jag mig till minnes åren när jag arbetade som aromaterapeut och gav massage till massor av människor. Det gjorde mig ofta ödmjuk inför den högre planen för människors liv, när jag fick bekräfta en människa som levde ensam i sin medvetenhet i sin familj och i sin omgivning, som fick träffa en annan person som såg livet likadant  och kunna spegla sig i en annan människa.  

Att aldrig ha blivit bekräftad av någon levandes människa, att tystas av någon annan, genom den personens världsuppfattning är oftast mycket skadligt för den som är med om det här. Också för medmänniskorna omkring. 

Att kunna prata med människor även om himlen och de nära och kära som lämnat oss behöver alla få möjlighet att göra. Det är viktigt att även psykiatrin möter människor där de är och är lyhörd för att olika människors skilda uppfattningar. Om man har en stark känslomässig närhet till den döda är det nödvändigt att känna frihet i att kunna vara glad och leva lycklig. Det behöver leda till en slags försoning med det som hänt.

Barn kan sträcka sin medvetenhet längre och se andra dimensioner, innan fontanellen stängs. 

Kortisol är ett hormon, som är helt faschinerande. Stresshormoner är mycket olika. Hela kroppen påverkas. Antilopen behöver springa. Den sitter i varje cell. Lokos minorus resistenta En punkt i kroppen som är svagare än andra delar i kroppen, jag har mycket huvudvärk, gravid-magen, hosta av utmattning, astma. Vi är olika alla människor och stressen verkar olika. Det finns bakterier från tarmflora och de som leder till ett mer depressivt tillstånd. Det vi stoppar i oss visar hur vi mår. Kroppen känner vad den mår bra av. 

Biolotgisk och psykologisk smitta ger spegelneuroner, gör att när jag går in i rummet tar jag det från omgivningen och det gör att jag mår dåligt. Varför smittar det? När jag är bland människor och har aktiva spegelneuroner stiger kortisonet och det blir stress. Det kan vara akut eller kronisk, återkommande infektioner. Om man går igenom allt det igen, triggar hjärnan  igång.

Kortisolet ska hjälpa oss försvara kroppen mot smottor. Immunosupprevivt blir nedsatt om den ligger lång tid på en hög nivå. Om man har överaktiva neuroner. Då har man nesdsatt innumförsvar- vi ska inte träffa människor som kan bära på smitta. Man håller sig borta från vissa människor. Använd en ansiktsmask för att minska risken för smitta. Många vågar inte visa känslor, vågar inte vara öppna med känslor. 

Tvångssyndrom, t.ex. att tvätta händer hela tiden, då beter man sig som om man varit smittad.- Man skyddar sig själv genom att undvika platser där det finns smitta. Undvika människor som man inte mår bra av.

Fokuserar man på det svåra sjunker man om det fortgår.

Allt i naturen är liv, har en livscykel och ingår i ett kretslopp. Det är mot naturens lag att ta någons liv eller att ta sitt eget liv.

Människans utvecklingsevolution har nått mognad och vördnad inför liv Det är en naturlig rytm att en förälder kommer att dö av ålderdom ifrån sina vuxna barn. Inte att ett barn dör ifrån sin förälder, att en ung, yngre, äldre eller gammal person dör en onödig förtidig död, varken i självmord eller sjukdom.

I många frågor om liv och död styr jag själv. Jag får bestämma om jag ska ta emot organdonationer och en dag ge bort mina organ, om jag vill ta emot blodtransfusion och säga ja till operativa ingrepp då min överlevnad står på spel. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Vi strävar efter dödshjälp, som inget lidandet har en mening. 

Brytsamtal, när man går över från att bota till att lindra smärta och ångest. När man till exempel får en diagnos att du kommer att dö i sjukdomen. Man behöver prata ut. De som älskar varandra. 

Genom samtal förbättras livskvalitén och tillsammans Räddar vi också liv!