POSTVENTION = EFTERLEVANDESTÖD

Alla efterlevande har sin berättelse om hur de tagit sig igenom outhärdlig smärta, sorg och saknad. Våra erfarenheter behöver delas både för vår egen läkning men också för att samhället ska kunna förebygga att fler tar sitt liv.

Bland dem vi sörjer finns de som sökt, men inte fått vård och de som behandlats i vården, men tagit sitt liv. Erfarenheten är att sådan död inte hade behövt att äga rum. Det är en slags olycksfall som aldrig hade inträffat om orsaken till de svåra upplevelserna hade uppdagats och kunnat hanteras.

Så här skulle det se ut ... men så ser det inte ut idag

Efterlevandestöd, POSTVENTION för familjer, kvalificerat samtalsstöd för efterlevande efter närståendes självmord skulle finnas samhällets regi, i varje region, som vid andra katastrofer där kristeam med hög kompentens och utbildning rycker ut akut.

Samma personer skulle återkommande träffa gruppen sörjande den första tiden, till efter begravningen och ytterligare en tid vid mycket täta träffar. Därefter återkommande med längre intervall, uppföljning efter ett år och efter flera år. Det är mycket individuellt vad varje familj med sörjande behöver och det är de sörjandes önskemål och behov som ska styra. (Erfarenheter av Postvention i familjer i Blekinge. Mer om det finns att hitta i Region Blekinges Arkiv, i inspelningar från Internationella Suicidpreventiva Dagen den 10 september 2020 och 2021. Länkar finns här på sidan under rubriken OM och Uppdrag, om du skrollar längst ner).

En suicidpreventiv enhet, för att förebygga självmord och ge efterlevandestöd skulle bemannas med anställda som själva varit med om att ha överlevt självmordstankar, självmordsplaner och självmordsförsök eller som har erfarenheter av att bearbeta en anhörigs självmord. Det skulle göra många överlevande och efterlevande gott att kunna stödja andra som drabbas.

De har egen erfarenhet och vet vad det handlar om och har förhoppningsvis själva fått hjälp att bearbeta sin situation, fått stöd och utbildning. I bästa fall har de bearbetat sin egen förlust genom terapi, haft möjlighet att samtala med andra med erfarenheter och fått delta i utbildning (som t.ex. ELLIPSE Gatekeeper+ Utbildningsprogram. Läs mer om Ellipse-projektet här under rubriken Kontakt - Ellipse Gatekeeper+utbildning).

Det behövs en PREVENTIV enhet i varje Region i Sverige, dit människor som inte hittat akut stöd kan vända sig med oro för närstående som sökt men inte fått stöd i vården, dit en person själv kan vända sig och som erbjuder Postvention till drabbade, i familjen, på skola och arbetsplats osv.

Även personal inom hälso- och sjukvård behöver ett adekvat stöd och utbildning, krisstöd och stöd i sorgbearbetning, behöver få handledning för det förebyggande arbetet.

På så sätt kan den egna erfarenheten bli till hjälp och omvandlas till att på samma gång leda till någonting gott för någon annan.

Uteblir ett sådant stöd finns en risk att stödet uteblir, att man löper risk för återkommande suicidkris, att man stannar i sin sorg istället för att med professionell hjälp, i samtalsbehandling, ta sig vidare och återerövra livsglädje och frimodighet.

Det är viktigt att alla människor, oavsett tro, livsåskådning och medvetandenivå kan erbjudas hjälp på ett personligt plan.

Ingen ska få ifrågasätta läkningsprocessen, hur lång tid den tar. Istället skulle så svåra saker som en självmordskris och krisen efter en närståendes självmord ges de främsta experterna till hjälp för att klara av att ta sig igenom genom att hitta rätt sätt att hantera situationer genom coopingstrategier.

Mycket bygger idag på ideella insatser, där hälso- och sjukvården är oförmögen 

Idag ser det mycket olika ut i olika regioner. Det är absolut inte tillfredsställande att det fungerar så illa.

Det finns regioner som erbjuder program för personer som gjort självmordsförsök, andra gör det inte. I Kronoberg finns t.ex. ett Suicidpreventivt Team, men saknas tillräckliga insatser för människor i suicidkris, med självmords- tankar, -planer och som har eller har haft allvarliga planer på självmordsförsök.

Det lilla efterlevandestöd som finns i samhället idag sker på frivillig väg. Efterlevandes stödinsatser genom anhörigföreningen SPES, efterlevandestöd på nätet och per telefon på flera orter i landet är idag når inte ut till samtliga drabbade på den orten. Insatserna är oftast helt ideella utan förbindelse till verksamheter i det offentliga. Det saknas Postvention till hela familjen när en närstående tagit sitt liv. Stödet som ges är individuellt, från efterlevande till efterlevande, eller i grupp där männikor stöttar varandra utan att själva fått adekvat samtalsstöd av personer med egen erfarenhet, med kunskaper om coopingstrategier som bygger på modern forskning och vetenskap. 

Folkhälsomyndigheten har under åren tillskjutit allt större ekonomiska medel till  till Riksorganisationen SPES och Suicid Zero, som har kunnat anställda fler personer centralt, för att ge drabbade röst och i samma takt har utbudet av berättelser av vad människor går igenom ökat. Frågan är om det haft effekt och fått ner antalet personer i suicidkris, med självmords- tankar, planer, som utsätter sig för livsfara genom självmordsförsök och antalet personer som tar sina liv?

Ute i landet är det på ideell grund som människor bjuder in till SPES efterlevandeträffar. Där finns oftast inget samarbete med vård eller samhällsservice, som inte ser gruppen efterlevande som en tillgång, trots all ny suicidforsking omvandlas inte den till kunskap de har i hälso- och sjukvården, om vilka bristerna är, om var vårdens och samhällets insatser inte räckt till, trots att efterlevande själva utgör en grupp som enligt statistiken själva har högre självmordsrisk än andra, om vi inte får stöd att läka.

.

Vilka aktörer är specialiserade på att hjälpa efterlevande?

Ett eller flera bra samtalsstöd, praktisk hjälp av närstående och vänner behövs direkt efter ett självmord och kan behövas över en längre tid.

Präster och diakoner gör fantastiska insatser och många andra som ger stödsamtal över hela vårt land. Att den som ger samtalsstödet har egen erfarenhet av självmord underlättar för bägge parter.

Efterlevandes sorgeprocess tar tid och kraft

Efterlevande kan behöva handledning genom sorgen, i lösningsinriktade terapisamtal och sorgearbetet underlättas genom samtal med andra som själva gått igenom en sorgeprocess efter ett självmord. Ges inte stöd lagras sorgen och anspänningen och behöver hanteras längre fram i livet. 

Erfarenheten säger att det är få män och fler kvinnor som söker sig till självhjälpsgrupperna. Männen behöver få hjälp att hitta till samtalsstöd, liksom kvinnorna. Rutinmässigt ges inte information om att efterlevandegrupp finns till dem som drabbats av närståendes självmord. Det är ofta någon i deras omgivning som hittat till anhörigföreningen SPES, SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, via nätet. 

Ges stödsamtal, för hela familjer strax efter ett självmord, kommer också männen till tals både i det gemensamma samtalet och individuellt. I flera fall har det lett till att de själva därefter också sökt samtalsterapi.

Det har hänt att personer med allvarliga självmordstankar inte tagits emot när de sökt hjälp. Efterlevande har nekats stöd och fått gå hem igen. Men om man inte välkomnas till psykiatrin om man är rädd för att man ska ta sitt liv -  om man är anhörig efter att ett självmord skett och behöver vård, vart vänder man sig då?  

I bästa fall har man en familj, vänner och grannar som fyller mycket viktiga uppgifter och finns tillhands, som handlar och ser till att det lagas och äts mat, att barn och djur tas omhand och det finns någon att prata med.

Varför engagerar sig efterlevande i suicidprevention?

❤❤❤

Vi har mycket att tillföra, som vi och våra döda anhöriga varit med om. Vi ställer oss också frågan om våra anhöriga hade levt idag om de bemötts med mer medvetet självmordsförebyggande stöd och mött en annan kunskap? Kunskap räddar liv!

Livet måste fortsätta

Vi "lever med våra döda", även sedan vi, med tiden, på något sätt lärt oss förhålla oss till sorgen och saknaden. Vi kan vackla. Vi har en lägre sårbarhetströskel, lägre stresströskel och behöver ges tid och utrymme. Samtalsstöd kan åter blir aktuellt i perioder när livssituationen ger påfrestningar och stress.

Vi kan må bra av engagemang i det självmordsförebyggande arbetet och vill medverka så att ingen annan ska behöva gå igenom det vi själva tvingats vara med om.

Men varför har inte självmorden minskat mer i antal?   I vårt rika land, högteknologiska samhälle, fyllt med modern kunskap om suicidprevention, ny svensk och utländsk forskning används ännu bara en liten del sett över landet.

Ingen ska behöva vara med om det många efterlevande får uppleva

Här följer några exempel på hur efterlevande felaktigt och okänsligt har bemötts efter ett självmord. Den svärtade texten direkt efter ger förslag på hur det istället skulle varit. 

Suicidriskbedömning

Efterlevande som just förlorat en anhörig i självmord har själva blivit bemötta och bedömda med samma suicidstege som en självmordsnära som söker hjälp i vården.

- Har du planer på att ta ditt liv?

Det förvånade mig mycket första gången jag hörde det. Läkaren gjorde en suicidriskbedömning enligt riskbedömningsinstrumentet för att själv stå fri från ansvar, utan tanke på att den mamman som satt på stolen framför just förlorat sitt barn i självmord, att en kvinna just förlorat sin man.😠👎

Läkaren behöver visa ett djupt deltagande, så att det blir ett möte i empati. Ge hjälp till snabbt samtalsstöd och kanske en tablett för att kunna somna in de första kvällarna. Ge tid och verkligen lyssna till hur den efterlevande berättar om sin sorg. Fråga om någon finns vid personens sida, om någon kan sova över, eller om hen kan besöka någon som kan ge stöd och finnas där. Fråga om det är något annat praktiskt som oroar, något som du som läkare/ sköterska kan göra?

Ge information till anhöriga efter att samtycket getts!

En anhörig har efter ett självmord fått höra psykiatern säga att "nu får du bli stark, vi gjorde allt vi kunde", till en förälder som inte fått information och ingen som helst insyn.

Det gör det svårt för föräldern att hantera den skuld och sorg man kännner. För anhöriga som inte fått någon information från psykiatrin, efter att ett samtycke lämnats från ett barn som var över 18 år, blir det svårt för föräldrarna att hantera den skuld och sorg de känner. Hade barnet kanske räknat med att nu får föräldern veta, eftersom samtycket getts till att man skulle berätta för föräldrarna?

Det får vi aldrig svar på. Men det är så otroligt sorgligt att sekretessreglerna inte följs när det är till förmån för öppenhet till närstående, att inte föräldrarna delgavs det barnet berättat om. Deras ungvuxna barn, som mamman hjälpte till psykiatrin för att ges stöd mot allvarlig psykisk ohälsa tänkte ta sitt liv och berättade om på vilket sätt, men det fick aldrig föräldrarna veta. Hur kan förtroenden skötas så illa. Det får aldrig någonsin upprepas!

Även om inte "vården kände oro" behöver psykiatrin stå upp för det man så fint skriver på sin egen hemsida till dig som är 18 år eller äldre "När vi hjälper dig vill vi också involvera dina närstående om det finns möjligheter att göra det". Hur ska "vården" som inte kände vår anhörige kunna läsa av graden av oro?

Gör händelseanalyser efter varje självmord - gör rätt!

Brister i bemötande och hantering av situationer måste erkännas av psykiatrin och vårdcentralerna, utredas och leda till åtgärder.   

Efter varje självmordsförsök som kommer i kontakt med vården, oavsett var det skedde, behöver en granskning göras som kan visa vad som brast. På samma sätt behöver det som kunde förhindrat ett självmord rapporteras, utredas och om möjligt genast leda till åtgärder, för att förhindra ytterligare självmord.

Rapporten behöver göras som en händelsenanlys, där anhöriga och kringpersoner också kan lämna sin information och sina tankar.

Vad ska göras för att denna erfarenhet ska leda till suicidprevention?

Ahörigas insyn och delaktighet

Varför får inte anhöriga insyn i planering och kan delta i vårdcentralens och psykiatrins insatser? Varför tas inte anhörigas oro på allvar? Varför sker inte "överlämnaden" av information om en person, i syfte att stärka nätverket runt varje person?

När det gäller vuxna finns sekretess som ett hinder. Här följer några händelser.

Rundgång i psykiatrin

En självmordsnära person kan bli bedömd av psykiatern att inte behöva psykiatrisk vård, även efter många tidigare akuta inläggningar inom psykiatrin. Hen ges inget stöd som kan vända situationen och befinner sig i ett moment 22, trots att hälso- och sjukvården och även socialtjänsten känner till situationen, så ges ingen hjälp om personen i det läget inte lämnar sitt samtycke till frivillig vård. Inget sker för att förändra personens livssituation, inget motivationsarbete sätts in, inga samtal. Klarar personen inte av att göra nödvändigt förändringsarbete på egen hand ökar istället det psykiska lidandet, användande av alkohol, tabletter, andra droger och eventuellt spelberoende.

Självmordsförsök kan upprepas snart igen vilket, förutom den mänskliga tragedin för personen, hens omgivning och familj, kostar samhället pengar i form av stoppade tåg, polishämtning, eskort till en fyllecell eller i bästa fall sjukhus och vistelsen där. Hela tiden finns anhörigas oro och de ges ingen möjlighet att förstå förloppet och kan inte underlätta för sin anhörige. Skammen och förnedringen ökar liksom den psykiska och fysiska ohälsan. Även de anhörigas psykiska ohälsa förvärras, när oron aldrig tar slut och anhöriga görs helt handlingsförlamade.

Genom att kalla till en Samordnad Individuell plan, SIP, kan inblandade träffas och göra tydligt vilka samverkande insatser olika aktörer utför. Man ser tydligt vad som inte utförs och kan se till att behov tillgodoses. Man kan skriva in i planen att de anhöriga SKA kontaktas, under vilka förutsättningar!

Personen det gäller behöver ta initiativ tillsammans med någon inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten (och kan tillsammans med en anhörig) kalla till en SIP. Tillsammans planeras och kallas de som ska vara med.

Men fortfarande är förutsättningen att överenskommelsen gäller vid samtycke,😠👎Det innebär att det måste stå tydligt och klart när uppföljning ska ske, att samtycket inte kan dras tillbaka innan uppföljningen kunnat göras. Annars innebär det att verksamheterna i praktiken kan bortse från sitt ansvar i tider av stress och besparingar, då detta arbete proioriteras ned och kanske inte hinns med?

Att förvänta sig att en svårt deprimerad, kanske alkoholiserad och spelberoende person själv ska kunna ge sitt samtycke, som är förutsättningen för att vård och stöd ska ges, känns inte värdigt. Det bidrar dessutom till misslyckanden och kostar mycket pengar för samhället. Personer sjunker längre ner i självdestruktivitet och ges ingen hjälp att resa sig. Självförtroenden sjunker.

Sekretessen mot anhöriga, som skulle kunna ha gett ett lösningsinriktat stöd och varit en värdefull informationskanal för hälso- och sjukvården genom att ge en helhetsbild av problematiken, motverkar helhetsgrepp och tillfrisknande.  

Istället skulle beroendeenhet och socialstjänst möta upp, speciellt unga människor första gången de häktas och därifrån motiveras till vård, avgiftning och stöd, för att bli av med missbruk och lösningsinriktat arbeta med stödåtgärder, vad gäller sysselsättning, ekonomiskt bistånd och bostad / boendestöd, tills personen åter har kontroll och ansvar över sitt liv, inte lever i risk för suicid, i suicidkris och i risktagande.  

När livsutrymmet krymper, följer ångest, psykisk och fysisk överbelastning, som ger psykiska och fysiska symptom. Samsjuklighet måste upptäckas och behandlas i samverkan med andra aktörer i hälso- och sjukvården, socialtjänst /funktionsstöd, pensionsmyndigheten, försäkringskassan, kronofogden, skola, arbetsgivare och så vidare, och med närståendes hjälp, så att personens hela livspussel blir synligt. 

Att ta fasta på möjligheten med planeringsmötet SIP, då alla inblandade aktörer träffas för att gemensamt göra en plan över allas insatser, borde vara en angelägenhet för alla aktörer som kan ana att ytterligare eller andra insatser skulle behövas.      

Säkerställ att människor ges samma omvårdnad i alla regioner i Sverige! Att det finns en plattform för suicidprevention, för information, utbildning och kunskapsöverföring, för statistik och händelseanalyser av alla självmord och alla självmordsförsök i varje Region.

Utveckla stödet till efterlevande efter ett självmord. Se förslaget till suicidpreventiv plattform under Hem - Verkligheten.

Har du eller din närstående blivit felbehandlad eller fått fel bemötande i vården?

❤❤❤

Patientnämnden finns för att ta emot din anmälan och du skriver ner vad du eller en anhörig, nära vän varit med om. Det är viktigt för Vårdcentralen eller vårdavdelningen att få veta vad som brustit och hur det skulle ha varit. Vilken vård hade du eller din anhörige behövt men inte fått?  

Det går bra att beställa anmälningspapper från Patientnämnden, Landstinget, men du kan också skriva ut dem direkt från landstingets hemsida.  

Ett exempel som anmälts är hur olika vårdcentraler i samma kommun bemötte de efterlevande som ringde i direkt anslutning till att deras anhörige tagit sitt liv, för att få stöd och sjukskrivning. En vårdcentral (VC) har erbjudit den efterlevande en läkartid samma dag och remiss till samtalsstöd som kunde påbörjas i stort sätt omgående. Vid en annan VC i samma kommun hänvisades en annan anhörig till möjligheten att sjukskriva sig själv i sju dagar och att sedan återkomma, utan att nämna samtalskontakt. Hur kan det vara möjligt?