Intervention

En direkt insats för att rädda en persons liv kallas för Intervention.

Det kan vara att hela familjen går hem till den personen i familjen som man är orolig för. Djupt från hjärtat berättar man hur betydelsefull personen är för var och en av de närvarande. Prata om det som är svårt och gör ont. Sätt ord på vad som väcker oro och lyssna uppmärksamt på varandra.

Det kan vara en vän som vågar fråga sin kompis om vad som är fel och som berättar om sin oro.

Det kan vara att stanna upp och bry sig om en medmänniska när ens intuitionen säger en att allt inte står rätt till. Ibland räcker ett samtal. Ibland bestämmer man när man ska träffas nästa gång, lämnar sitt telefonnummer och håller kontakt - över tid.

Suicidtankar ger ångest

Pinan som föregår tankar på att ta sitt liv upplevs som outhärdlig. Varför? Därför att det är något som går emot livet, att leva. Därför ger suicidtankar ångest.

Ångest är en naturlig kroppslig reaktion på upplevelse av hot mot individen. Ångesten finns för människans överlevnad. Vad är det för hot för sin existens som en människa med suicidala tankar tänker och vilka känslor känner personen? Handlar det om brist på trygghet, säkerhet?

Suicidpreventiva insatser behöver vara anpassade till de människor som är i behov av dem. - Vad är det som oroar dig? Exakt vad är det vi måste prata om? Den frågan skulle ställas både en och flera gånger.

Olika känslor kommer som svar på situationer

men går att bearbeta och förhålla sig till, för att kunna släppa! Det är personlig utveckling. Ibland kan andlig utveckling vara ett bättre ord!. Känslor kan bearbetas i olika kroppövningar, tekniker och terapier, med eller utan någon annans hjälp. Bara att andas djupt och ta in nytt syre lugnar jobbiga känslor, det ger liv!

Sam-tal hjälper till att få struktur på tankarna - det är ett sätt att gymnastisera tankarna och kunna identifiera tankar som leder framåt, i den riktning jag vill skapa livet och kunna sortera och kunna släppa andra tankar. Många tycker att meditera är en hjälp i den processen.

Logiken, intellektet, intuitionen, medvetenheten hos en människa, allt vägs ihop och smälter tillslut samman och förnyar den människan. Det är utveckling! Att skriva ur sig, skriva ner och sedan lägga bort det man skrivit, för att kunna gå tillbaka och se förändringen är ett sätt att hjälpa sig själv.

Människans medvetenhet, hur var och en tänker, behöver vara utgångspunkten för vägledning och behandling!

Djupa känslor av sorg, sargade relationer, utanförskap, rädsla och djup ensamhet snävar in livslågan som tillslut kan bli så kvävande att tankar på att få slut på smärtan genom att ta sitt liv kan verka som en utväg - Men inget är så svårt att du inte kan få hjälp att hantera det.

Då behöver du kunskap och stöd. Människans medvetenhet, hur var och en tänker, behöver vara utgångspunkten för vägledning och behandling!

Hjälper du en annan: INTERVENERA! Gå in med kraftfull hjälp! Förändra förutsättningarna, också genom att verkligen LYSSNA.

Tala om för varandra hur viktiga ni är för varandra. DET HÄR LIVET GÅR INTE I REPRIS: FÖRSTÅ ALLVARET OCH VAR RÄDDA OM VARANDRA OCH LIVET!

Vilja dö = vilja förändra verkligheten och lämna något den fört med sig

❤❤❤

Här beskrivs lite om erfarenheter efter att ha pratat med många överlevande och efterlevande. Jag har lyssnat och tillsammans har vi fått en bild av mående och situationer, som överlevare och deras anhöriga upplevt, som man inte hade pratat om, eller inte pratat nog om. Därför vet vi hur viktigt det är med sådan närhet och avkläddhet inför varandra att man också vågar sätta ord på det man upplever som mest jobbigt att tala om. Människor med allvarliga tankar på att ta sitt liv har berättat om sin situation och känt sig hjälpta tillbaka till livet genom att få stöd att gå igenom det här. 

Var finns hjälpen?

Det finns stödföreningar och samtalsjourer att kontakta. Ibland är det familj och vänner, närstående, som får situationen att vända!  

Vårdcentralens eller psykiatrins läkare och terapeut som kopplats in, eller handläggaren på socialtjänsten behöver finnas vid personens och de anhörigas sida och fråga:

-"Hur kan vi hjälpa dig på bästa sätt? Vilken hjälp behöver du?

Men det kan vara lång väntetid för dem som söker terapeutisk hjälp. Det vanliga är att människor förskrivs tabletter, antidepressiv medicin. Men behandlingen med tabletter ska inledas först när en serie samtal med till exempel en kurator, en person utbildad i samtalsterapi, eller med egen levt erfarenhet, har kommit igång. Erfarenheten säger att samtalen behöver komma igång innan tabletterna förskrivs. Titta också på bipacksedeln om vilka biverkningar tabletterna har och tala med läkaren tillsammans med dina närstående om det här, så du får det stöd du behöver om du väljer att ta medicinen. Att ändå gå i samtal som leder framåt är alltid bra! Fungerar det inte; byt terapeut, för alla människor passar inte ihop!

Livspusslet behöver läggas, tillsammans med de närstående som finns omkring och i kontakt med de myndigheter och aktörer som du behöver ha kontakt med.

Stödet får inte hindras av sekretess

som ofta kan försvåra för närstående att kunna bidra med sina kunskaper om personen som går igenom en livskris. Flerpartssamtal - Samordnad Individuell Planering (SIP-möten) med de aktörer som kan lösa upp tidigare mönster och förflytta berg, om de arbetar tillsammans! Närstående är oftast oerhört viktiga, som kan avdramatisera och vara till hjälp för att hantera de praktiska och psykologiska hinder som kan stå ivägen. Oftast behövs mer praktiskt hjälp med problem man står inför - mindre av medicinering.

Hur kan en ensam människa få livsgnista och bli entusiastisk igen? Det krävs ett helt annat bemötande än det människor kan möta idag. Trots noll-visionen, att ingen människa ska dö i självmord, är det stora brister när ett enda samtal med psykiatrikern blir hela följden av en orosanmälan till SOS, efter att polisen fört en person till psykiatriska akutmottagningen. Psykiatrikern frågar om personen tänker ta sitt liv. Svarar personen att hen inte ska ta sitt liv släpps hen igen för att klara sig på egen hand, trots orosanmälan om en ovärdig livssituation och att fara föreligger för att personen ska ta sitt liv (oavsett om livssituationen är självorsakad). 

De anhöriga ges ingen information på grund av sekretess, inte ens då det är en anhörig som fått med personen som behöver stödet till sjukhuset. Personen med tankar och kanske allvarliga planer på att ta sitt liv kan bli släppt redan samma dag, eller nästa dag och lämnas åt sitt öde. Hur rimmar det med nollvisionen?

Sammanställ statistik - Släpp in anhöriga - Gör händelseanalyser

för regionen, över antalet som dör i suicid, vilka brister som skulle ha förebyggts, vilka insatser personerna som inte lever längre hade behövt. Oftast kommer en ganska bra bild fram i samtalet med de efterlevande efter ett självmord. Varför la man inte det pusslet tillsammans innan? Varför gavs inte personen ett fullgott krisstöd och varför finns sällan närstående med i suicidriskbedömningen. I ett samtal med närstående kan en annan bild av förhållandena träda fram.

- Hur kan vi hjälpa till, vad exakt är det som gör dig orolig?

Men också om de närstående vet i vilka orosmoln personen vandrar, vart vänder man sig? Hur tar man kontakt med en samtalsterapeut för sin vuxne partner, eller vid en skilsmässa, för sitt vuxna barn eller för sin förälder? Här finns mycket att utveckla om vi menar allvar med noll-visionen i suicid.

Samhället kräver idag som motprestation att en deprimerad människa ska underkasta sig insatserna på frivillig väg, genom samtycke. Alternativet är att vårda någon med tvång. Det kan gälla "vård" med traditionella metoder, i passivitet och i perioder av isolering. Mycket behöver göras för att förända stelbenta behandlingsmetoder. Personer måste hjälpas till självinsikt, stödjas och mötas i samtal tillsammans med närstående och betrakta helheten? Är det ett möjligt och värdigt liv som personen i suicidkris har? Vad kan och behöver förändras?

Hur ska en deprimerad och förvirrad människa kunna ta ställning till att det är just den erbjudna insatsen hon behöver och i förväg samtycka till den?

Hur står det till med det fria vårdvalet inom psykiatrin? Finns det utbildade samtalsterapeuter att tillgå och går det att säga nej till medicin?

Idag ges inlagda på många håll vila och medicinering, utan vare sig mycket aktivitet eller samtal.

Finns kuratorsfunktioner som hjälper till att förbereda och tar kontakter så att hemmalivet blir lite mjukare att komma tillbaka till efter utskrivning?                        

Vårdas relationerna till de anhöriga och görs SIP-planering (Samordnad Individuell Plan, Lag sedan 2010) tillsammans med patienten och de patienten vill ska vara med?

Tvång eller frivillighet

är samhällets struktur, medan en suicidnära människa behöver någon som lyssnar och med aktiva medel "går bredvid" för att praktiskt ge stöd så att livssituationen hanteras/förändras!

Samtalsbehandling är en möjlighet att lösningsinriktat erbjuda människor att förklara sin livssituation/ att lätta sitt hjärta? Men det finns för få terapeuter anställda i vården och köerna är långa. Kan samtalsgrupper vara ett alternativ?

Hur ska en ung människa utan erfarenhet av livet kunna förstå att hon faktiskt är betjänt av att sätta ord på sina känslor? Ändå frågar man på mottagningen om hen vill, om hen vill medverka? Skulle inte en erfaren terapeut ändå kunna vägleda och stärka den personen i motiverande samtal? Svarar hen ja, jag tänker ta mitt liv, är slutenvård nödvändig för att skydda livet och närstående behöver informeras och ta del i behandlingsplaneringen!

En person i suicidkris med kaotisk social situation upplever ingen lösning på sina problem av att passitvt vistas inlåst på sjukhus under en tid, för att därefter återvända till den tidigare vardagen. Upprepas detta tillräckligt många gånger orkar hen inte längre underkasta sig "vården", eftersom de tidigare erfarenheterna inte lett till någon förändring. Svaret på frågan blir ett

- Nej, jag tänker inte ta mitt liv. Men förhoppningen om att hjälp ska finnas är helt förlorad. 

Syftet med förvaringen är att skydda personen från sig själv. Men vem dyrkar upp personens inre oro, ...över vad? Vilken hjälp att ta itu med och bearbeta sin situation erbjuder samhället?

Livssituationen ger problem

Livssituationen kan vara orsaken till omåttligt alkoholintag, som en form av självmedicinering, ett sätt att fly från verkligheten, att straffa sig själv. Förutsättning för missbruksvård - avgiftning - behandling är att till exempel ekonomin är sanerad för att socialtjänsten ska gå in, för att till exempel bevilja vistelse på behandlingshem med terapeutiska samtal. Trots att behandlingen i sig är det som skulle kunna ge bättre förutsättningar att få förändring i tillvaron. Men måste hen ha sina ekonomiska problem undanröjda innan samhället går in med hjälp? Har man skulder betyder det då att man står utan hjälp?  

Högkänsliga personer

känslomässigt öppna människor påverkas omedvetet av sådant som pågår omkring och inom dem, de kan fånga in känslor och tankar som de själva inte kan få ordning på och bryta. Man behöver i första hand få förståelse för sig själv, att vi är själar som bor i kroppar. Somliga har " vidöppen förmåga att läsa av och ta in information". Även svåra sammanhang leder vidare, till utveckling av en djupare förståelse av livet och meningen med att vi är här på jorden. En kunnig samtalskontakt och vägledning av någon som förmår att möta personen på hans eller hennes medvetandenivå kan hjälpa till att få saker och ting på plats. Det gör livssituationen hanterbar! Under fliken Tips och om du skrollar ner, hittar du mer information om Högkänslighet och "Första hjälpen för högkänsliga".

Ett preventivt team  

behöver finnas, som arbetar motiverande och nytänkande med patienter som gjort försök att ta sitt liv. Det krävs att den enskilde själv ska samtycka till en frivillig insats för att de ska kunna arbeta i ärendet. Gör inte hen det kan vården inget göra, även om man vet att en människa sitter själv med sin ångest och sina självmordstankar och är ett hot för sitt eget liv. Det blir ett moment 22.

Så vad är en människas liv värt? För de närstående allt! 

Noll-vision i suicid i Sverige!

Enligt lagen kan en person och hens anhöriga kalla sina kontakter inom Hälso- och sjukvården och socialtjänsten till en Samordnad Individuell Planering, ett SIP-möte, för att gemensamt samordna och dokumentera vilka insatser de olika aktörerna gör. Det går självklart bra att ta med personer från andra verksamheter, som skola, arbetsförmedling, försäkringskassa, arbetsgivare, externa terapeuter, coacher och tränare, men de kan inte kalla ihop till ett SIP-möte.

Det räcker inte med att en enskild behöver hjälpen. Personen måste själv aktivt samtycka till, respektive be om, ett möte och tillsammans med en aktör kalla till planeringsmötet. Det räcker inte att en anhörig ber om en SIP, eller att vården eller socialtjänsten vet hur en person har det, eller att en frivilligorganisation som förebygger självmord gör den begäran. Den suicidnära måste själv ta initiativet att kontakta någon från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten och gemensamt kalla ihop övriga aktörer, som då har skyldighet att komma till det gemensamma SIP-mötet. Skyldigheten gäller inte alla andra kringpersoner, men i viktiga fall medverkar de troligen, när de ser hur viktigt det är för att en förändring ska komma till.

Hur ska en enskild person i en svår situation kunna förstå att det finns hjälp att få när initiativet vilar hos dem själva?

Anhöriga slits ut som systemet ser ut idag, i kampen för att behålla sina nära i livet och lever själva i ständig oro, ibland utan att få gehör någonstans.

Anhöriga chockas idag svårt efter ett för dem helt överraskande självmord. Det kan vara så att sjukvårdnade instanser haft information, utan att den förmedlats till oroliga anhöriga.

Samordnad Individuell Plan SIP